I förra veckan slog åsiktspolisen till igen. EU-kommissionens chef för enheten för disciplinärenden skickade ett hotbrev för att tysta ett vittne till det ekonomiska fusk som förekommit vid kommissionens Stockholmskontor.
EU-kommissionen ”disciplinerar” regelbundet personer med kritiska synpunkter på, eller obekväma uppgifter om, EU och kommissionen. Det började kort efter medlemskapet. Chefen för det fuskande Stockholmskontoret, Linda Steneberg, skrev ett upprört brev till riksdagens talman, sedan några folkvalda dristat sig att ha kritiska synpunkter på EU-tjänstemännens löner. Steneberg larmade något år senare den förre kommissionsordföranden Jacques Santer om att statsminister Persson i en TV-intervju ifrågasatt EU:s behandling av revisorn Paul van Buitenen.
Som tack för goda disciplinåtgärder blev Steneberg befordrad till chef för samtliga representationskontor i EU. Buitenen, vars uppgifter om långtgående korruption fällde Santers EU-kommission, blev däremot omplacerad med halverad lön. Åsiktspolisiära insatser belönas, medan hederlighet bestraffas. Kommissionen hävdade till och med att de hade rätt att redigera bort uppgifter ur van Buitenens bok om korruptionen och lovade att betala rättshjälp för alla som känt sig kränkta av hans avslöjanden.
Börjar vi vänja oss?
Förra veckans hotbrev renderade bara små notiser. Kanske börjar vi vänja oss vid
att ha en åsiktspolis. Kanske är tidningarna rädda för kommissionens vrede.
Storbritanniens press attackerades för två år sedan av EU-kommissionen (”Press
Watch”, 2000). Tidningar beskrevs som ”besatta” för att de påstått att EU gått i
en starkt federal riktning, och Daily Telegraph fick kritik för att de
utvärderat vad britterna tjänat på medlemskapet. Samtidigt hade ”sanningar”, som
att EU bekämpar korruption och att jordbrukspolitiken inte är så dålig, inte
fått tillräckligt utrymme.
Rapporten, liksom förra veckans brev, visar att den åsiktspolisiära maktutövningen inte upphört bara för att den korrupta Santer-kommissionen byttes ut. Det hade man annars kunnat förledas att tro. Åtminstone om man förträngt att kommissionens vice ordförande Neil Kinnock för ett år sedan hotade tidigare kommissionären Anita Gradin och hennes dåvarande kabinettschef med disciplinåtgärder. Deras uttalanden i en TV-intervju hade ”tolkats som kritik mot kommissionen som institution”.
I grunden totalitärt
Det är i grunden totalitärt med en politisk organisation där såväl styrande som
anställda är tvungna att svära obrottslig lojalitet till själva organisationen
och dess maktutövning. Ändå är det enligt denna princip som EU-kommissionen är
organiserad. ”All makt åt EU, vår befriare” är, för att parafrasera en
författarinna som gått ur tiden, det lösenord som ger lobbyister, anställda och
beslutsfattare fri passage genom kommissionens murar.
Kommissionärerna har som uppdrag att utöka kommissionens makt och befogenheter, vilket i finare ordalag kallas ”integration”. Det är som att bara tillåta riksdagsledamöter som har svurit på att utöka statens makt. Som fallet Anita Gradin bekräftar får de däremot inte ens efter sin mandatperiod vädra kritik mot själva EU-kommissionen.
Med höga löner och stora möjligheter till ”sidoinkomster” köps en lojal byråkratkår på skattebetalarnas och samhällsekonomins bekostnad. Därtill är det i princip omöjligt att avskeda en tjänsteman, åtminstone så länge vederbörande håller inne med kritiska synpunkter på organisationen. De anställda tjänstemännen ska enligt reglementet avstå från varje handling, ”särskilt från offentliga uttalanden”, som kan skada tjänstens anseende.
Sälj, avskeda och lägg ned
Rollen som nav i den Europeiska Unionens utveckling har alltså anförtrotts en
totalitärt drillad byråkrati som systematiskt hotar kritiker i medier, bland
folkvalda och bland avhoppade från den egna organisationen. Det gör att den som
vill ge mer makt till EU (och därmed till kommissionen som ensam
förslagsställare och exekutiv) spelar hasard med yttrandefrihet och demokrati.
Myndigheter och politiska organ måste alltid utsättas för insyn och ha väl avgränsade befogenheter. De behöver ständigt kritiseras med utgångspunkt i en väl tilltagen skepsis till allt vad de företar sig. Annars riskerar de att bli våra herrar snarare än våra representanter och anställda. Den risken är, i EU-kommissionens fall, uppenbar.
Allt från reformförsök till att avskeda hela kommissionen har visat sig verkningslöst. Vill vi undvika en åsiktspolis med ständigt växande maktbefogenheter finns egentligen bara en lösning: Sälj kontorsbyggnaderna, avskeda varenda byråkrat och lägg ner EU-kommissionen!