Tjugo år efter Harrisburg kan nu följderna av den enda allvarliga kärnkraftsolyckan i västvärlden utvärderas. Problemen överdrevs och opinionen tycks föredra utveckling framför avveckling. Alternativen framstår också som orealistiska med tanke på beslut om minskade koldioxidutsläpp.

Den 28 mars 1979 havererade en av de två reaktorerna i kärnkraftverket Three Mile Island (TMI) nära Harrisburg, USA. Mer än en tredjedel av reaktorhärden totalförstördes, och stora mängder radioaktiva ämnen frigjordes från bränslet. Men utsläppen till omgivningen blev små.

Debatten i samband med Harrisburgolyckan påverkade den svenska opinionen och drev fram en folkomröstning om kärnkraftens framtid. I dag vet vi mer om effekterna av den hittills enda allvarliga kärnkraftsolyckan i västvärlden.

De stråldoser som drabbade omgivningen har bestämts på många av varandra oberoende sätt. Utifrån de låga doserna kunde man redan från början förutsäga att det aldrig skulle gå att påvisa någon ökning av cancerfrekvensen -- för detta skulle doserna ha behövt vara många hundra gånger större. Men för att möta den oro som fanns bland befolkningen, beslöt hälsovårdsmyndigheten i delstaten Pennsylvania att följa upp cancerutvecklingen. Ett särskilt register upprättades över de 30 000 människor som bodde inom åtta kilometer från reaktorn vid tiden för olyckan. Registreringen avslutades 1997 utan att några strålningsbetingade avvikelser hade iakttagits.

Utveckla eller avveckla?
Den svenska regeringen riktar fortfarande in sig på förtida avveckling av kärnkraften, trots att det strider mot folkomröstningens resultat. Numera är opinionen för avveckling ännu svagare. Av den senaste opinionsundersökningen, som SIFO genomförde under november 1998, framgår att det fortfarande är en överväldigande majoritet, 58 procent , som är för en fortsatt användning av befintliga kärnkraftsanläggningar och en minoritet (18 procent) som stödjer regeringens avvecklingsalternativ. Anmärkningsvärt är att det är fler som vill utveckla (20 procent) än snabbavveckla kärnkraften. Mätningen visar också att regeringen har mycket litet stöd för sitt avvecklingsbeslut bland de egna väljarna.

Hur ser alternativen ut? Visionerna om att ersätta kärnkraften med exempelvis solenergi ter sig i dag som rent önsketänkande. Den andel av världens elkraft som produceras i kärnkraftverk har varit 17 procent under flera år. I OECD-länderna har andelen de senaste åren varit ungefär 35 procent. Som jämförelse kan nämnas att solceller producerar 0,007 procent av världens elektricitet (1997).

I Tyskland har den röd-gröna regeringskoalitionen fått erfara att en kärnkraftsavveckling är förknippad med stora problem. Ledande företrädare för de gröna har tvingats erkänna att det i dagsläget inte finns några andra energialternativ än import från Frankrike -- som producerar energi med hjälp av kärnkraft. Och motståndet växer. Den 9 mars demonstrerade 35 000 människor i Bonn mot beslutet att avveckla kärnkraften.

Det enda land som avvecklat sin kärnkraft är Italien, men kärnkraften svarade bara för några procent av den totala elproduktionen där. Numera är Italiens import av kärnkraftsenergi tre gånger så stor som den egna kärnkraftsproduktionen för 10 år sedan.

Billigare och säkrare
Utbyggnaden av kärnkraften i världen har avtagit under de senaste tio åren, men fortsätter, om än i lägre takt. Ett trettiotal kärnkraftsaggregat är under byggnation. Expansionen sker i huvudsak i Frankrike, Japan, Sydkorea och Taiwan samt i delar av forna Sovjetunionen. I bland annat USA och Tyskland finns många gamla kolkraftverk, som kommer att behöva ersättas under de närmaste tio åren. I USA och Europa pågår vidareutveckling av nya reaktorer. Man siktar på billigare anläggningar, men med ökad säkerhet. De nya reaktorerna väntas vara färdiga för typlicensiering omkring år 2000.

Även i Harrisburg händer det intressanta saker. TMI-1, som inte berördes av olyckan i tvillingen TMI-2, återstartades efter översyn och förbättringar 1985 och är fortfarande i drift. Kraftverket har uppvisat goda driftresultat. Nyligen köptes TMI-1 av British Energy och PECO Energy Company och blev därmed den första kärnkraftsreaktor som sålts i USA.

Kärnkraftsfrågan är inte särskilt het i Sverige just nu. Men snart kommer den förmodligen att bli det igen.

Vår framtida energiförsörjning stod i fokus för toppmötet i Buenos Aires i början av november 1998. Det var en uppföljning av 1997 års möte i Kyoto, där ett antal stater enades om drastiska neddragningar av utsläppen av så kallade växthusgaser, främst koldioxid som uppstår vid förbränning av fossila bränslen. Beslutet bygger på hypotesen att utsläppen bidrar till att förstärka den naturliga växthuseffekten, vilket befaras få negativa konsekvenser i några länder. Teorierna kring detta är långt ifrån vattentäta, och de temperaturdata som finns från satellitmätningar visar ingen signifikant uppvärmning av jorden under de senaste två decennierna. Även om klimatet skulle bli varmare, är det inte alls säkert att detta skulle vara övervägande skadligt, och inte heller att det skulle bero på mänsklig aktivitet. Klimatet har förändrats av naturliga orsaker många gånger tidigare. Det fanns en tid när vin odlades i Skandinavien, det vet alla som kan sin historia.

Kraftiga energiskattehöjningar
Hur det än är med den saken, så kan den svenska regeringen inte fortsätta med sin nuvarande linje, som går ut på att vältra över bördan för minskade koldioxidutsläpp på andra europeiska länder. Förr eller senare, troligen förr, kommer regeringen att tvingas föreslå kraftigt höjda bensin- och energiskatter, om man kvarstår vid de ståndpunkter som intogs i Kyoto.

I dag ger fossila bränslen -- kol, olja och gas -- cirka 85 procent av världens kommersiella energi, kärnkraft cirka sju procent, vattenkraft också cirka sju procent och andra så kallade förnybara energikällor -- främst geotermiska, men även solceller, vindkraft och kommersiell biomassa -- mindre än sammanlagt en procent. Ställningstagandet för avveckling av fossila bränslen är minst sagt en extrem ståndpunkt, och den blir än mer extrem om den kombineras med avveckling av kärnkraften. Då återstår nämligen inga seriösa, storskaliga alternativ för energiproduktion i Sverige.

Frågan om energiproduktionens framtid är frågan om vilken sorts land vi vill att Sverige ska vara om tio år. Ett modernt högteknologiskt välfärdssamhälle -- eller något annat.