Jimmy Carters insats som president rankas alltid lågt av amerikanska folket. Det finns goda skäl till det. Trots detta, eller kanske på grund av det, får han nu Nobels fredspris.

Jimmy, egentligen James Earl, Carter tillträdde som USAs president 1977 och han kan lastas för såväl inrikespolitiska dumheter som sjabbel i Centralamerika. Sina största missar gjorde han dock i mellanöstern. Carter beslutade sig snabbt för att dra tillbaka allt amerikanskt stöd för Iran vilket lämnade landet öppet för försökt till maktövertagande från såväl Sovjet som muslimska extremister.

Extremisterna vann, Ayatollah Khomeini blev statsöverhuvud och avrättade 20 000 människor inom loppet av två veckor. Sedan dess hålls landet under tyranniskt styre med alla de klassiska ingredienserna som offentliga avrättningar och tortyr. Trots detta verkar inte Carter ångra sig. Alldeles nyligen uttalade han att det var ”en grov förenkling” att inkludera Iran bland de länder som stöder terrorism. Statskuppen i Iran blev också upptakten till fyra andra centrala händelser.

Iran-Irak: Detta krig varade i åtta år och kostade mer en 1 miljon människoliv. Det lämnade också en kvarleva i Mellanöstern – Saddam Hussein, vilket varit regionens kanske största dilemma sedan dess. Vi minns alla invasionen av Kuwait och försöken att framställa kärnvapen.

Sovjet - Afghanistan: Sovjetunionen hade redan från dess bildande målsättningen att kontrollera oljan och, viktigare, kuststräcka vid indiska oceanen. Att göra en sådan expansion med ett modernt pro-amerikanskt Iran innehållandes amerikanska trupper hade varit uteslutet. Det hade förmodligen inte heller hänt om USA hade hunnit byta president till Reagen innan 1981. Kriget i Afghanistan var inte enbara miserabelt för afghaner och ryssar. Det var också upptakten till Talibanstyret och hela Centralasiens millitärisering.

OPECs kvarlevande: Iran var förut den del som hade fattats i OPECs kartellpussel. Nu kunde priserna fortsätta att stiga kraftigt. Vad oljekriserna har haft för effekter på världsekonomin behöver ingen närmare presentation. Carter såg dock inget samband utan skyllde problemen på den amerikanska industrin.

Ambassadgisslan: Den amerikanska ambassaden i Teheran ockuperades 1979 och personalen togs som gisslan. Carter gjorde ingenting åt saken och gisslan fick, till sina kidnappares stora förvåning, sitta i fångenskap i 444 dagar. Detta mycket synliga bevis på vad som går att åstadkomma med terrorism var startskottet för den muslimska terrorism som plågat mellanöstern, Afrika, Asien och USA de senaste tjugo åren (gisslan släpptes för övrigt samma dag som Reagan installerade sig i Vita Huset – knappast en tillfällighet)

Västvärldens mest destruktive politiker
Jimmy Carter efterlämnade sig en dyr nota, vare sig vi mäter i pengar, människoliv eller demokratisk utveckling. Han är nog efterkrigstidens mest destruktiva politiker i västvärlden. Efter sin president tid har han bildat Carter Center, vars sponsorer inkluderar Kungadömet Saudi Arabien och Sultanen av Oman. Centrets huvudsakliga uppgifter är att hylla Castro och tala illa om Ariel Sharon.

Nu har alltså Carter begåvats med Nobel Fredspris, en Norgehistoria av det tristare slaget.

Hur skall man förklara att en person som Carter överhuvudtaget blir påtänkt? Den enklast förklaring är naturligtvis att priskommittén är idioter. Det kan förvisso inte förnekas, men det är inte hela sanningen. Faktum är att priskommittéen, oavsett sammansättning, nästan alltid gör bort sig. Bland prisvinnarna finns uppenbara missar. Yassir Arafat är väl den mest uppenbara, men flera gamla trigger-happy generaler, IRA-terrorister och ärkerasister fyller också leden.

Orsaken är naturligtvis att fred, tillskillnad från kemi inte är någon vetenskap. Man kan säkert käfta om huruvida upptäcker kring hefniums fryspunkt är viktiga eller inte. Man kan knappast ifrågasätta att de är upptäcker. Inom litteratur är det ibland delade uppfattningar om ett verks kvalitet men knappast om dess existens. Att ge fredspriset till Jimmy Carter är dock som att ge litteraturpriset till en bokbrännare.

Fred efter militära segrar
Fred är dessutom ett ganska odefinierat begrepp. Fred var? Fred när? Fred till vilket pris som helst? Historien visar att varaktig fred ofta är ett resultat av övertygande militära segrar (som USAs seger över Japan i andra världskriget). Om priset delades ut till dem som faktisk stoppat diverse galna diktatorers framfart skulle hela listan över pristagare vara fylld med överviktiga män som beordrat flygbombningar. Det skulle vara ett ganska meningslöst pris.

Den som ändå tror att man skulle kunna gräva fram världskända pacifister varje år kan fundera över hur prislistan då skulle se ut. Den optimale kandidaten skulle kunna vara någon som Dalai Lama. En person som aldrig förespråkat eller använt våld, som kämpar för en väl definierad sak (Tibets frigörelse) och som knappast kan anklagas för några dolda motiv. Det skulle bli ganska fort bli en sorglig lista. Dalai Lama är ett bra exempel. Tibet har varit ockuperat i mer än 40 år. Lite mer än tio procent av befolkningen har blivit avrättad, flera övriga utsatta för tvångssteriliseringar och organiserade massvåldtäkter. Ödeläggelsen av kloster och buddistiska monument har varit på en nivå som till och med överträffar Talibanernas. Tibet är inte närmare att bli befriat än det var 1960. Om alla pristagare var som Dalai Lama skulle vi kunna döpa om priset till Nobels pris för värdelöst martyrskap (och sådana delar ju Vatikanen redan ut).

Priset är feldesignat
Att nobelkommittén oftast varit korkad är tyvärr bara toppen på likhögen. Fredspriset är från början feldesignat. Det är dags att lägga ner fredspriset och göra en fond för AIDS-forskning eller något liknande. Några brukar invända mot detta med att det står i testamentet att det skall finnas ett fredspris. Det är lugnt. Det står också att det är årets, alltså prisutdelningsårets, viktigaste upptäckt i fysik som skall belönas men det struntar vi blank i. Ekonomipriset är inte heller Nobels påhitt. Det är dags att inse att fredspriset är förlegat.

Visst skulle det finnas en ironi i att Carter blev sista pristagaren. En före detta nolla får ett pris av noll relevans från en kommitté av nollor. Klimax är nått, vi kan lägga misstagen åt sidan och göra något vettigt, ja, varför inte arbeta för fred.