Svensk politik är märklig. Den som är vänster och inte gillar valfrihet har en massa partier att välja mellan, och de tycks bara bli fler. Den som är liberal och gillar mångfald och egna val har knappt något parti att rösta på, och alternativen blir blekare och färre för var dag.

[0 kommentarer]

En av förbudsfeministernas profilfrågor är att låta staten styra så att båda föräldrarna är lika mycket hemma med barnen. Trots pappamånad och annat trams envisas landets föräldrar med att välja en ordning där mammor generellt sett är hemma mer än pappor. Dessutom har en överväldigande majoritet, främst kvinnorna, fräckheten att vara nöjda med denna ordning.

Sådan olydnad accepterar inte förbudsfeministerna. Friheten kan inte tillåtas stå i vägen för den feministiska mall i vilken vi alla ska intvingas. "Att män tar ut så lite som 18 procent av föräldraledigheten är ett problem som inte kan gömmas i fria val eller familjens helighet." rasas det på SvD:s Brännpunkt idag.

Men för att förverkliga den feministiska statsplanen utan att gå för brutalt fram mot landets föräldrar funderar nu socialister i alla partier på att låta skattebetalarna ge papporna en liten bonus.

"Det är så väldigt ojämna uttag i dag, och vi vill gärna påverka det. Det är trevligare att göra det med stimulans än med tvång.", säger folkpartiets gruppledare Bo Könberg i SvD 24/2.

Jo, det hade ju varit trevligt om åtminstone liberaler avstod ifrån statligt tvång, men så är ju inte fallet. Att öka statliga utgifter och åtaganden innebär ju att staten tvingar andra människor att betala för någras privilegier, i det här fallet att de som arbetar och producerar ska betala högre skatt för att staten vill se fler pappor hemma med sina barn. Det är också tvång. Och inte ett dugg trevligare.

[0 kommentarer]

Kommer ni ihåg Maciej Zarembas artikelserie om hans resa i landstingsvärlden i december förra året? En artikel handlade om det mest genombyråkratiserade landstinget, Jämtland, som bland annat kritiserades för sin Folkhälsoplan.

”ENLIGT LANDSTINGET har alla politiker i länet, vårdpersonalen och hundratals andra deltagit i utformningen av "Folkhälsoplanen", ett aktstycke som det tagit tre år, tusentals arbetstimmar, mängder av möten, kommittéer, remisser och studieresor att värka fram. Så varför kan jag inte hitta en enda som verkligen läst det? Troligen för att det är omöjligt att ta sig igenom 34 sidor av ömsom banaliteter, ömsom rent önsketänkande och ett abstrakt mumbo-jumbo däremellan.”

Bland annat konfronterade Zaremba ett ytterst roat kommunalråd Leif Persson med löftet: ”I Jämtlands län ges alla möjlighet till en lustfylld och trygg sexualitet”. Persson slog även han ifrån sig med att ”landstingets papper läser man inte så noga”. Zaremba antog i en syrlig kommentar att i Jämtland må man sakna läkare, men inte sinne för humor.

Men historien är roligare än så, åtminstone för undersysselsatta politiker och byråkrater. Målen om lustfylld och trygg sexualitet har inte tänkts fram av någon undersysselsatt byråkrat i Jämtland, utan tvingats på dem av kollegor i Stockholm. Det härrör ytterst från regeringens proposition 2002/03:35 Mål för folkhälsan. Det har rentav blivit ett eget ”målområde”:

”Målområde 8: Trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa
Regeringens förslag: Möjligheten till trygg och säker sexualitet är grundläggande för individens upplevelse av hälsa och välbefinnande och samhället måste värna om de framsteg som gjorts inom områden som sex- och samlevnadsundervisning, familjeplanering och mödrahälsovård. Trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa skall därför utgöra ett målområde. (s 75)”

Det är alltså inte bara i Jämtland det slösas tusentals arbetstimmar, möten, kommittéer och remisser på att producera Folkhälsoplaner som ingen läser. De förslösas runt om i hela landet! Formuleringen om lustfylld och trygg sexualitet finns även i Värmlands, Gotlands och Kronobergs län, liksom i en 117 sidor lång produkt från Stockholms läns landsting. I Eskilstuna Kommun ingår den lustfyllda och trygga sexualiteten som en del i kommunens strategi för ”hållbar utveckling”.

Ursprungligen kommer förslagen om Folkhälsoplaner som målet om sexualiteten från Statens folkhälsoinstitut, undersysselsatta byråkraters sanna vän i nöden. Nyligen har samma myndighet föreslagit att särskilda folkhälsoråd bildas i varje kommun. Lite ironiskt är det att just Statens folkhälsoinstitut inom kort kommer att omdirigeras till Sveriges mest genombyråkratiserade län, Jämtland. Om detta möte ger upphov till mer trygg och lustfylld sexualitet vet vi inte. Men nog kommer landets offentliga byråkratier hållas sysselsatta.

[0 kommentarer]

I natt börjar årets stora bokrea. För att underlätta sökandet efter fynd, har smedjans medarbetare granskat utbudet åt dig. Här är några av årets bästa fynd:

Dan Brown: Änglar och demoner
Åhlens, 129:-

Snart sagt alla har läst da Vinci-koden. På varenda flygplats säljs den på det lokala språket. Änglar och demoner är - som George Lucas skulle ha kunnat uttrycka det - "the prequel". Den första boken med samma person i huvudrollen, symbolforskaren Robert Langdon - nu på svenska.

Boken är av exakt samma typ. På ytan en amerikansk actionfilm. Men vidare förankrad i ett större historiskt sammanhang och bredare perspektiv än flertalet sådana. Denna gång är platsen för äventyret huvudsakligen Rom och den stora kampen förs till synes mellan Vatikanen och dess ärkefiende Illuminati.

Änglar och demoner är ett spännande äventyr och bra avkoppling. Men den väcker också intressanta frågor om religionens roll i samhället kontra rationalismen och framåtskridandet. Illuminati, som står för upplysning, var från början en organisation av forskare som tvingades till undersjordisk verksamhet för att de tänkte själva.

Stora mängder fakta i boken om Vatikanen, Rom, Illuminati och en rad historiska gestalter uppges vara korrekta. Förutom att det ökar ens förråd av intressanta anekdoter illustrerar det de historiska dragen väl. Avkoppling med innehåll!

Johnny Munkhammar

Albert Camus: Pesten/Främlingen
Åhlens, 59:-

För 59 kronor får man Albert Camus två mest kända romaner: Pesten och Främlingen. Men de är mer än bara lysande romaner: det är också tidsdokument som definierade existentialismen.

Camus, som skriver in sig stor fransk romantraditionen, är alltid klar; han språk är genomskinligt och det filosofiska budskapet är aldrig påklistrat utan blir en del av berättelsen. Miljön är i båda romanerna Nordafrika. I Pesten från 1947 skildrar Camus vad som händer med människorna i en stad som drabbas av pest men det är inte svårt att i denna smitta se allegori för en annan, nämligen nazismen. I Pesten blir Camus den engagerade humanismens stora förespråkare.

Främlingen från 1942 var Camus genombrottsroman. Han beskriver den alienerade, existentielle hjälten som kom att förkroppsliga tidens modefilosofi.

Camus var väl aldrig en lika djupsinnig filosof som hans vän och trätobroder Jean-Paul Sartre men som romanförfattare var han hans like och, säger somliga, mer än det.

Carl Rudbeck

David Edmonds & John Eidinow: Wittgenstein och Popper – ett eldfängt möte mellan filosofer
Hedengrens, 89:- (280:-)

26 oktober 1946 möts filosoferna Karl Popper och Ludwig Wittgenstein för första och sista gången. Det gick inte särskilt bra. Det tog bara några minuter innan Wittgenstein stormade ut ur rummet, och dessförinnan sägs han ha hunnit hota Popper med en eldgaffel. Exakt vad som hände råder delade meningar om, även bland dem som var där. Att inte ett trettiotal ögonvittnen kan komma överens om vad som hände under den korta diskussionen är ironiskt, med tanke på att de alla ägnade sig professionellt åt sådant som epistemologi, förståelse och sanning.

Författarna tar sin utgångspunkt den kväll då Wittgenstein mötte Popper, och seglar därifrån ut i allt större cirklar. För att kunna förstå diskussionen och de upprörda känslorna krävs en avsevärd förståelse för den kulturella bakgrund där de båda vuxit upp, deras personliga egenskaper och bakgrund samt, förstås, de idéer som diskuterades. Resultatet är en häpnadsväckande väv av biografi, historia och filosofi. Läsaren möter, förutom Wittgenstein och Popper, personer som Bertrand Russell och får ta del av allt ifrån Wittgensteins upplevelser i ett italienskt fångläger under första världskriget till hans föräldrahem i gräddan av Wiens fin de siècle-kultur.

Kristian Karlsson

Rohinton Mistry: Family Matters
Hedengrens, 65:- (150:-)

Rohington Mistry är för de flesta känd för genombrottsromanen A fine balance. Han följer upp succén med Family matters, ett familjedrama och samtidigt ett skarpsynt porträtt av dagens Bombay, men dess sjudande liv, hisnande mångfald och omfattande korruption.

Vid 79 års ålder bryter Nariman Vakeel, fotleden. Han lider redan av Parkinsons sjukdom och blir alltmer beroende av hjälp från sin motsträviga familj. I hans rymliga lägenhet (i huset som heter Chateau Felicity) bor hans två parasiterande styvbarn, som dock är för bortskämda och äcklade av Narimans tillstånd för att kunna ta hand om honom.

Nariman tvingas i stället flytta hem till sin unga dotter Roxana, hennes man och två unga söner i deras redan överfulla lilla lägenhet i ett slitet bostadsområde. Deras beslut att ta hand om Nariman utarmar inte bara deras knappa materiella resurser, utan också deras tolerans, medkänsla, integritet och tro.

Detta är en en mycket läsvärd historia.

Barbro Bengtsson

Steven Pinker: Blank Slate – the modern denial of human nature
Hedengrens, 98:- (305:-)

Många intellektuella på vänsterkanten har ivrigt bekämpat det faktum att människan har en natur och att den inte är programmerad för extrema jämlikhetsideal av socialistisk sort. Steven Pinker visar varför de har fel.

Fredrik Erixon

Mario Vargas Llosa: Bockfesten
Hedengrens: 89:- (290:-)

En mycket stark och fascinerande roman om Dominikanska Republiken under diktatorn Trujillo. Vargas Llosa visar övertygande hur tyranniet sätter sig i människans psyke, och förtär alla som kommer i kontakt med det. Spännande och förskräckande nobelprismaterial.

Johan Norberg

[0 kommentarer]

I veckans nummer av brittiska Spectator rapporterar Boris Johnson från det sista legala mötet för East Sussex and Romney Marsh Foxhounds. I förra veckan trädde förbudet mot rävjakt i kraft och redan tidskriftens omslag berättar vilken linje de står för: Goodbye England!

Tyvärr har de nog rätt.

För många utanför öriket har rävjakt varit en lika oförståelig fritidssysselsättning - ”the unspeakable in full pursuit of the uneatable” - som det varit en symbol för brittisk särart, precis som Londons röda bussar, underhusets talman och taxibilarna. Det finns naturligtvis en engagerad opinion mot rävjakt, men den är relativt liten. Motståndet är dock betydligt större. Det är ungefär som om Göran Persson skulle förbjuda älgjakt.

Förbudet är också en signal om det politiska tillståndet i Storbritannien.

Tony Blair har drivit igenom reformen - som pendlat fram och tillbaka mellan underhuset och överhuset i fem års tid - utan att vara särskilt engagerad i frågan. Han vet att reformen är impopulär i stora kretsar och att det är en lång engelsk tradition som bryts med förbudet. Men av den kritiska opinionen är det en relativt liten andel som röstar på Labour. Och viktigare: tories har inte förmågan att göra något opinionsmässigt större av frågan - och om det skulle lyckas med det är det ändå ingen förlust för Blair. Tvärtom. Det skulle troligtvis föra de konservativa ännu längre bort från den urbana medelklassen och dra dem ännu mer in i den landsbygdshöger som i mångt och mycket kommit att ta över torypartiet det senaste decenniet.

Denna landsbygdshöger är inte längre vad den en gång var. Fram till för några decennier sedan var det den sociala basen för upptäcktsresande, världsomseglare, och britter nyfikna på sin omvärld. Den var särpräglat nationell till sin natur, fast rotad i brittiska traditioner, men samtidigt fostrare av söner och döttrar som lärde sig att de var en del av något större.

Rävjakten var en symbol för denna engelska tradition - precis på samma sätt som kvarhållandet vid det egna vikt- och längdsystemet.

Numera är denna tradition historia.

Det är något att beklaga.

Goodbye England.

[0 kommentarer]

I gårdagens SvD Näringsliv intervjuades moderatledaren Fredrik Reinfeldt. Han förklarade att svenska kollektivavtal och lönenivåer ska gälla i Sverige – en ordentlig spark åt dem som förespråkar öppna gränser och fri konkurrens mellan EU-länderna. Inga letter här om de inte lyder socialisterna i Byggnads, alltså.

Han sparkar också nedåt i partiorganisationen. ”Det finns alltid medlemmar eller väljare som undrar varför jag berömmer en organisation som LO som ser som sin främsta uppgift att förhindra mig eller oss att hamna i regeringsställning. Men så blir det ibland”.

LO är emellertid inte helt bekväma med moderatledarens vänslande. I dagens SvD avlossar LO:s avtalssekreterare Erland Olausson något som borde vara en veritabel dödskyss för Reinfeldt: ”Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt inte vill gå LO till mötes på alla punkter. LO är ett särintresse och Fredrik Reinfeldt bör inte sova med fienden”. Ridå.

Tur att någon motsätter sig enidéstatens slutgiltiga övertagande. Men nog är det lustigt att motståndet kommer från LO.

UPDATE 18/2: I dagens SvD finns en rättelse. Det var inte LO:s Erland Olauson utan folkpartiets Carl B Hamilton som fällde kommentaren om att gå LO till mötes och sova med fienden. Vad bra – då finns någon i självaste maktalliansen som motsätter sig LO-kramandet.

[0 kommentarer]

Från flera ledande EU-aktörer lanseras förslag om högre skatter på flygbränsle. Jaques Chirac började med att föreslå en ”frivillig” skatt. Då skulle pengarna gå till de AIDS-drabbade i tredje världen. Sedan ville den tyska regeringen införa sådana skatter på EU-nivå så att ingen slipper undan (så mycket för frivilligheten). Nu har en federalistisk EU-byråkrat kommit på att med en ännu högre skatt skulle pengarna kunna räcka till ”mycket mer än så”. Han föreslår i sann Europaanda att skatten ska vara ännu högre på flygturer från länder som står utanför EU och använder den franska konsensusmetoden (att ignorera alla kritiker) för att slå fast att en sådan skatt ”ligger i allas intresse”. (Läs mer)

Förra månaden hade Reason magazine en lång artikel om hur Europa håller på att knytas allt tätare samman, inte minst genom de billiga flygresorna på den avreglerade och konkurrensutsatta marknaden. Man kan läsa om ungdomar i Bratislava som numera regelbundet åker till Rom och Madrid till helgen, eller om den ”Pojkvän Club” som träffas i baren på Heathrow innan de åker iväg för att besöka sina flickvänner i andra länder. Artikeln konstaterar att den blomstrande, konkurrensutsatta marknaden åstadkommit en revolution i att ena Europa över gränser och nationsbarriärer. “In less than a generation, one of the Western world’s most notoriously regulated and distorted markets has become a poster child for unified Europe’s 21st century élan.”

Även den artikeln konstaterar dock att molnet på den himmel som är ett öppet, integrerat och förenat Europa, är just EU och dess byråkrati. Regleringar som genom allt högre krav på standarder och ersättningar hotar att slita undan lågprisbolagens nisch och tvinga upp priserna förbereds i Bryssel. Och på det ska nu komma en EU-skatt för att stilla politiska makthavares girighet efter andras pengar.

Det riktiga Europa håller på att enas, från Bukarest till baren på Heathrow, och detta med god hjälp av fri rörlighet, avreglerade marknader och konkurrens. Samtidigt hotas detta enande av skatter och regleringar från det parasitära epifenomen på fred och frihet som byråkrater och politiker i Bryssel de facto utgör. Låt förslagen till flygbeskattning bli det bränsle som tänder frihetsdebatten!

[0 kommentarer]

Tillbringade gårdagskvällen i en fullsatt sal på ABF-huset dit Filosofi- och psykologilärarnas förening bjudit in till en föreläsning med Germund Hesslow, professor i neurovetenskap. Den utmanande rubriken var ”Är jämställdhet önskvärt?”

En kvinna i femtioårsåldern eller strax därunder inleder. Hon börjar med att berätta att hon fram till nyligen inte har velat tro att det finns några biologiska skillnader mellan män och kvinnor, men att hon nu tvingats inse det. Vilken planet har hon levt på, kan man undra?

Hesslow tar vid där hon slutar och börjar med att konstatera att det hela egentligen är ganska banalt. Därefter släpper han den ena bomben efter den andra. Lugnt och sakligt och tjusigt argumenterat. Han redogör bara för sådant som vetenskapen har bevisat. Oomtvistade fakta. Jämför man män och kvinnor som statistiska grupper kan man se tydliga skillnader både i biologi och personliga egenskaper. Hjärnorna är delvis olika och i tester av olika egenskaper får man såväl genomsnittsvärden som normalfördelningskurvor som varierar för män och kvinnor.

Man känner hur temperaturen stiger i lokalen. När föreläsningen är slut blänger kvinnan som sitter framför mig på oss som applåderar. Om blickar kunde döda.

Sedan väntar den stora urladdningen. Trodde jag. För så här får man ju inte säga. Regeringen har ju slagit fast att det inte finns några skillnader mellan män och kvinnor. Och det är också detta tvivelaktiga faktum som ligger till grund för den statliga jämställdhetspolitiken. Men urladdningen kom aldrig. Bara lite lagom knasiga kommentarer från det typiska folkrörelsefolket.

Hesslow var briljant, och vad gäller de politiska slutsatserna som man kan dra av detta var han också tydlig. Statistiska grupper är statistiska grupper och säger inget om enskilda individer därför är denna kunskap snarast ett stöd för individualism och frihet, men den kan förklara en del skillnader i samhället om man jämför just grupper.

[0 kommentarer]

"Opinionsbildning i det allmännas tjänst" är rubriken på en inbjudan från Statens Offentliga Utredningar. Närmare bestämt är det Föräldraförsäkringsutredningen som står värd. Deltagarna ska lära sig hur opinionsbildning går till och vilka effekter det kan ge.

En föreläsare talar om huruvida information om föräldraledigheten ger "beteendeförändring". Representanter för Försäkringskassan ska berätta om hur de tidigare har opinionsbildat, hur det har gått och hur de avser göra framöver.

Enligt Svensk Ordbok är opinionsbildning följande: "försök till påverkan av (de politiska) åsikterna hos en större grupp".

Svenska myndigheter bedriver således opinionsbildning gentemot medborgarna. De vill ha beteendeförändring, de vill påverka våra åsikter. För notan står medborgarna via skatten. Vi betalar för att staten ska ändra vårt beteende genom propaganda.

Myndigheterna är rentav stolta över denna verksamhet. Så stolta att de genomför seminarier om hur de går till väga.

Är detta rimligt? Var finns granskarna? Är staten till för medborgarna eller tvärtom? Ska staten bestämma vad vi ska tycka och hur vi ska bete oss?

Till detta kommer att myndigheterna i enidéstaten propagerar för mer stat och än mer makt över medborgarna. Det finns en konsekvent riktning i denna opinionsbildning.

Rimligen kan inte annat väntas heller i detta fall, då den som står för inbjudan är utredaren Karl-Petter Thorwaldson. Just det, SSU:s förre ordförande.

Maktskifte är ett självändamål.

[0 kommentarer]

Statsradiojournalisten Cecilia Uddén åsidosatte som bekant ambitionen att vara opartisk när hon rapporterade om det amerikanska presidentvalet. Inte bara i sak – att hon tog ställning för Kerry – hon förklarade också varför svenska journalister inte behöver vara opartiska när de rapporterar om USA:

"Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA. Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter på samma sätt som vi skulle göra i ett svenskt val. Det gör vi ju heller inte i andra internationella frågor. Vi skulle inte göra så i valet i Tunisien eller Saddam Hussein eller något annat."

Nu har Uddén dömts i Granskningsnämnden för radio och teve. Ur domen:

Granskningsnämnden ansåg att Cecilia Uddén genom sina uttalanden tog ställning i en politisk fråga på ett sätt som inte är förenligt med hennes roll som programledare i ett program i Sveriges Radio. Inslaget stred därför mot kravet på opartiskhet. (Läs hela domen här)

Uppslutningen bakom Uddén var förvånansvärt stor bland andra journalister. Minns till exempel hur programledaren i mediegranskarprogrammet Mediemagasinet utnämnde Uddén till årets journalist 2004 med orden: ”Konkret var hennes uttalande kanske inte så väl valt, men andemeningen förstår alla. Journalister är inga miniräknare." Läs också Johan Norbergs artikel om den eländiga diskussionen om Uddénaffären på Publicistklubben.

Nu kanske de statsanställda journalisterna får försöka lite hårdare att dölja sina vänstersympatier.

[0 kommentarer]

Organisationer med uppgift att bekämpa problem kan emellanåt bli så fångna av sin egen agenda att de måste skapa eller förstora dem för att rättfärdiga sin fortsatta existens. Ett aktuellt exempel är Rädda Barnen som i måndags larmade om att "klyftorna" mellan barn ökar. ("Klyftorna" är den gängse retoriska benämningen för "skillnader" oavsett vad de beror på eller om de är överbryggbara eller inte.)

För den som uppskattar välstånd är anledningen till att skillnaderna mellan barn ökar entydigt positiv. De fattiga barnen har blivit rikare (och färre) och de rika barnen har blivit ännu rikare. Snacka om lyxproblem.

[0 kommentarer]

Göran Persson promoverades som bekant nyligen till hedersdoktor i medicin vid Örebro universitet. Ingen fakultet ville emellertid erbjuda honom doktorshatten, så han fick bli hedersdoktor vid en fakultet som inte finns ännu. Föga hedersamt. I motivationen är det tydligt att hederstiteln givits statsministern för att han givit skolan universitetsstatus.

Genom att utse Högskolan i Örebro till universitet 1999, visade statsminister Göran Persson prov på såväl mod som förutseende genom att förstå och stödja den potential och vitalitet som Örebro universitet representerar. Hans initiativ och beslut bär nu frukt i det unga universitetet för växande människor. (Läs hela pressmeddelandet här)

Ytterligare pinsamt är att fem av de åtta i universitetsstyrelsen är socialdemokrater – ordföranden var dessutom sakkunnig i statsrådsberedningen när beslutet fattades – och rektor är tidigare kommunalråd (s) i Umeå.

Rektor Janerik Gidlund (s) vill inte kommentera fallet. Han hänvisar till att det nu blivit en brottsutredning och att saken ligger i riksåklagarens händer. Som om det inte var skamligt nog att acceptera en hederstitel från en fakultet som inte finns därför att alla existerande fakulteter vägrar, anklagas dr Persson nämligen för mutbrott. ”I brottsbalken står att den som tar emot otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning ska dömas för mutbrott,” skriver i dag Claes Beyer, ordförande i Insitutet mot mutor, på DN Debatt.

Kanske kan dr Persson få hjälp av sina kollegor bland Örebroakademikerna. Högsko… f’låt, Universitetet har nämligen ansökt om att få en juristutbildning till orten. I höst anländer de första studenterna.

[0 kommentarer]

Efter det ukrainska folkets orange revolution och installerande av Viktor Justjenko som president börjar hoppet gry om ett fritt och demokratiskt Ukraina. På den vägen finns många grynnor, en del mer försåtliga än andra. Ett vanligt förslag - som bland annat absurt nog rekommenderats av Europarådet för mänskliga rättigheter - är att installera public service TV. Detta för att komma tillrätta med den vinklade och intressestyrda medierapportering som hittills präglat ukrainska medier, framför allt på TV-området.

Mot detta förslag argumenterar den engelskspråkiga veckotidningen Kyiv Post vältaligt i denna veckas ledare. Problemen med vinklad nyhetsrapportering är kända i Ukraina, men det är också dess orsak; statlig styrning och kontroll. Den TV-kanal som varit den (i hård konkurrens) mest vinklade är den statsägda kanalen som fortfarande är styrd och uppbyggd på sovjetmaner. Och en public service-kanal kommer likaså den att vara ägd och kontrollerad av staten.

Tidningen tar även upp den generella kritiken mot att från statligt håll försöka reflektera nationens samlande värden. Vilka skulle det vara i en så delad nation som Ukraina, där 44 procent faktiskt röstade för ett sovjetliknande stabilitets- och kontrollsamhälle, där öst skiljer sig från väst, där det finns flera olika etniska grupper och där affärsmän, kulturskapare och intellektuella också ofta har olika intressen. En TV-kanal som i ett sådant samhälla företräder en värdelinje hamnar i konflikt med många minoriteter som trots det tvingas betala för kanalen via skatten.

Det är en viktig kritik som borde stämma till eftertanke. Inte bara i Ukraina.

Läs artikeln här.

[0 kommentarer]

I dag är det 100 år sedan Ayn Rand föddes. Rand är mest känd för sina romaner ”The Fountainhead” och ”Atlas Shrugged”, där hon i den skönlitterära berättelsens form beskriver värdet av individualism, frihet och kapitalism.

I kväll firar Timbro hundraårsdagen med fest för 300 personer och nylansering av ”Och världen skälvde” (Atlas Shrugged) på svenska.” Den kom på svenska 1986 i tre hårdband, men nu finns hela verket i en pocketvolym – till pocketpris.

Läs också David Boaz (Cato Institute): ”Ayn Rand at 100” och Ed Hudgkins (The Objectivist Center): Ayn Rand at 100: The Moral Defense of Freedom. Reason Magazine har ett helt Rand-O-Rama med flera resonerande artiklar kring Rands tänkande och inflytande.

[0 kommentarer]

I slutet av förra året intervjuade Peter O Sellgren och jag folkpartiledaren Lars Leijonborg för Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje. I intervjun förklarade han annat värdet av skattesänkningar:

SvL: Skulle de offentliga utgifterna minska efter fyra år med alliansen i Rosenbad?

”Ja, det tycker jag måste vara målsättningen, alltså att en liberal politik leder fram till att mindre sköts av det offentliga och mer av människorna själva. Det förefaller något naturligt. Men jag tycker ändå att det är rätt viktigt, och där tycker jag att moderaternas omläggning står för en tillnyktring, att vi ska betona att sjuttio år av socialdemokratisk dominans tar ett tag att bryta upp. Man måste ha visst tålamod med resultatet.”

Och nog hade han rätt; visst är det självklart att en liberal politik leder till att mindre sköts av det offentliga och mer av medborgarna själva. Nu har det emellertid gått en dryg månad sedan intervjun publicerades och Leijonborg har hunnit ändra sig. Men visst var det kul på den tiden då det liberala partiet ville sänka skatten?

[0 kommentarer]

Hur prioriterar politiker vad som är viktigt och oviktigt i politiken?

EU håller på att lägga om sitt system för bananexport till EU. Tullen ska höjas - från dagens 75 euro per ton till 230 euro per ton. Latinamerikanska länder protesterar nu och kan anmäla EU till WTO för brott mot ingånget handelsavtal. Det har gjorts tidigt, 1990, och då förlorade EU-kommissionen. Men kommissionen kämpar på och vill skydda inhemska bananodlare. Samtidigt hålls ett framgångsrikt val i Irak. EU förhåller sig dock kall, väljer att inte blanda sig i USA:s imperialistiska politik.

Välkommen till den nya sköna bananrepubliken!

[0 kommentarer]