Arnold Schwarzenegger svävar inte på målet i sin intervju med Stina Dabrowski: Annika Östberg Deasy sitter bra där hon sitter. Det finns ingen anledning att släppa polismördare fria. I och för sig är det väl inget märkligt med det – i Kalifornien ser man allvarligt på polismord. Den som begår ett sådant eller på ett avgörande vis hjälper till med dådet har inte bara förstört en annan människas liv utan också sitt eget.

Det märkliga är den uppmärksamhet och sympati som Annika Östberg får i Sverige. Vissa tidningar har i perioder bedrivit en snyftande och snörvlande kampanjournalistisk för att inbilla sina läsare att det väldigt synd om Annika. Svenska UD har också försökt att påverka myndigheterna i Kalifornien så att de skall låta henne avtjäna resten av sitt straff i Sverige.

Visst skall svenska myndigheter hjälpa svenskar som råkat illa ut i utlandet men hur mycket är rimligt? Hur många svenska byråkraters tjänsteresor till det soliga Kalifornien skall svenska skattebetalare behöva betala för att befria en polismördare? Det finns i dag uppenbarligen inte pengar till att ge svenskar som behöver det fullgod cancervård men massvis med resurser för att böna och be att Kaliforniens myndigheter skall underlätta livet för en kvinna som med yttersta hänsynslöshet ödelagt andras liv.

Arnold Schwarzenegger har som vanligt rätt – Annika Östberg Deasy får sitta kvar bakom lås och bom.

I dag skriver smedjans redaktör Carl Rudbeck om yttrandefrihet på Dagens Nyheters kultursida. Hur bör liberaler förhålla sig till yttrandefriheten; bör vi alls dra några gränser eller ska allting få sägas precis hur som helst? Han recenserar en bok om avgrundsartister, liberaler som ”gör det till en livsuppgift att försvara också de ideologier som – om de fick makt och möjlighet – omedelbart skulle införa järnhård censuer och kanske till och med mörda de liberaler som nyss försvarade dem.” . Här hittar du artikeln.

När Ayaan Hirsi Ali i går mottog Folkpartiets demokratipris höll hon tacktal som på inget vis minskade de kontroverser som redan omger henne. Hon, som kallar sig liberal, tog bestämt och med skärpa avstånd från liberala honnörsord som multikulturalism, mångfald och integration. Hon menade att det multikulturella samhället riskerar att snabbt urarta till ett slags kommunitarism där intolerans och fundamentalism frodas. Tanken att alla kulturer skall samsas och fredligt leva sida vid sida verkade hon inte tro på. Och hon har goda, personliga skäl till denna misstro eftersom hennes ofta hårdhänta kritik av islam har lett till att hon lever under dödshot.

Hennes analys fick den multikulturella tanken att framstå inte som en vacker dröm utan som en farlig mardröm. I sitt tal, som framfördes med en lugn och imponerande auktoritet, slog hon i stället ett slag för upplysningen. Hon betonade än en gång att islam i dag är i ett skriande behov att ta till sig just upplysningens idéer om tolerans och förnuft men hur detta upplysningsgprojekt skall bli framgångsrikt bland världens muslimer kunde hon inte riktigt säga. Men det kan å andra sidan ingen annan heller.

När man lyssnade till hennes oftast hårda omdömen om islam blev man faktiskt lite förvånad över att hon fortfarande vill vara muslim.

Trodde att jag slagit upp DN Kultur på sitt mest propagandistiska humör när jag i dagens DN läste om ”valnederlagen för nyliberalismens tro på totalt frisläppta marknadskrafter”. Vidare att ”moderaterna straffades hårt av väljarna i valet 2002 när partiledningen höll fast vid det nyliberala programmet med stora skattesänkningar för höginkomsttagare och snabba avregleringar”.

Nyliberalism? Ja, med illröda glasögon är förvisso allt som inte befinner sig till vänster om Greiderfalangen inom socialdemokratin att betrakta som ”nyliberalism”. Men den som nämner ”stora skattesänkningar” och ”totalt frisläppta marknadskrafter” i samband med moderaterna 2002 har faktiskt ingen aning om vad han pratar om. Låt oss ta en liten lektion i nutidshistoria.

Moderaterna gick till val 2002 med strategin att ”sänka trösklarna”, alltså att anpassa sig till mitten för att nya väljargrupper skulle lockas. Statsutgifterna skulle ökas rejält. Moderaterna lovade att spendera mer än regeringen på exempelvis familjerna, skolan, vägarna, försäkringskassan, tandvården, polisen, de handikappade och skuldsatta länder i tredje världen. I andra fall – flygbolagssubventioner, maxtaxan eller ersättningsnivån i försäkringssystemen – anpassade de sig till regeringens utgiftsnivå. De direkta besparingar som föreslogs uppgick inte till mer än 20 miljarder kronor (av offentliga utgifter på sammanlagt 1 224 miljarder kronor och statsutgifter på över 700 miljarder).

Att på basis av en sådan budget också vilja sänka skatten blir naturligtvis inte särskilt trovärdigt. Men föreslogs stora skattesänkningar? Knappast. De 130 miljarder kronor som föreslogs (vid god tillväxt, annars 80 miljarder kronor delvis finansierade genom höjda obligatoriska avgifter) motsvarar hälften av hur mycket skatteintäkterna ökade mellan 1998 och 2002. Någon gång år 2000 levde vi alltså med ungefär det statsomfång som skulle bli resultatet om moderaternas förslag helt och hållet finansierades genom motsvarande utgiftsminskningar.

Och hur var det med ”totalt frisläppta marknadskrafter”? Ungefär lika nära som Malmö FF var att kvalificera sig till Champions League. Moderaterna har alltid ryggat för marknadsekonomi när det gäller de egna väljargrupperna, vare sig de är storföretagare, jordbrukare eller bor i billiga hyresrätter på Östermalm. Moderaterna vågade, trots ringlande bostadsköer, inte förespråka marknadshyror, man tappade globaliseringsdebatten genom att inte tydligt kräva avskaffade tullar och subventioner för jordbruket, och när den s k Bennetgruppen föreslog statliga miljardinvesteringar i privata företag, applåderades förslaget av moderaternas näringspolitiske talesman Per Westerberg (fö en av de främsta tillskyndarna bakom ”nya moderaterna”). Lägg till detta att moderaternas enda förnyelse av välfärdssektorn var att du skulle få välja offentligt kontrollerade, reglerade och finansierade alternativ till offentligt drivna monopol.

Det var politiken och strategin som, inte helt oförtjänt, fick storstryk i valet 2002 (mer om detta här och här). Det som framför allt kom att orsaka väljarflykt under valets sista veckor var dock den TV-dokumentär som avslöjade rasister i partiernas valstugor, där moderata företrädare utmärkte sig som de värsta, och den katastrofala hanteringen av den efterföljande debatten. Att tala om det moderata valnederlaget utan att nämna denna faktor är ytterligare ett exempel på hur dåligt påläst DN-skribenten är.

Vem är det då som står bakom de rödglödgade tiraderna mot ”nyliberalism” och marknadsekonomi? Förvånansvärt nog är det DN:s politiska kommentator Henrik Brors som slängt varje försök till kunskapsbaserad analys till förmån för tom och förljugen propagandaretorik. Kulturen från DN Kultur verkar ha spritt sig.

Riksdagskvinnan Veronica Palm (s) bloggade i går om Timbros Johnny Munkhammar. (läs här) Under rubriken ”Moderaternasrätta [sic] ansikte” förklarade hon hur ”moderaten och ideologen” Johnny Munkhammar talat bredvid mun i SVT:s morgonsoffa och hur bra det var att ”moderata företrädare talar klarspråk” före valet. Sedan kom riksdagskvinnans politiska resonemang:

"Människor ska få välja själ hur hög nivå på ersättningen man vill ha." Alltså utöver de fyrtio procenten ska var och en lägga till med egna privata försäkringar. Helt absurt. Vilken värd lever han i? Dom rika kommer självklart att välja att fortsätta vara rika. Men min dotters kompis mamma som har ett tillfälligt jobb som receptionist och med försörjningsansvar för två barn, hon väljer inte att använda sina pengar till mat, hyra och kläder till ungarna. Hon måste. Och hon skulle då i moderaternas Sverige få fyrtio procent ersättning om hon blev sjuk. Med en fyrtioprocentig ersättningsnivå så måste man gå från hus och hem om man bli sjuk eller arbetslös. Det ökar ju inte precis möjligheterna att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

"Man tar då ner de offentliga utgifterna för försäkringen." Jo, rejält, men det betyder ju inte att det slutar att kosta med försäkringar. Det är en klasisk baklänges-Robin-Hood-politik. Att ta från alla och ge till några ? de rika.

Well, för det första är Johnny såvitt jag vet inte moderat. Någon ”moderat företrädare” är han sannerligen inte.

För det andra verkar hon inte förstått vad saken handlar om. Ifall hennes dotters kompis mamma inte behövde betala sina sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar via skatten kunde hon välja ett privat alternativ, och de privata företagen skulle kunna erbjuda olika nivåer av trygghet och kostnad; någon kanske är beredd att betala mer för en försäkring som ger 100 procent i ersättning vid sjukdom eller arbetslöshet, andra kanske nöjer sig med en försäkring som ger 40 procent och i gengäld ger en lägre försäkringspremie. Det är ju låginkomsttagare som skulle ges ökad frihet med Johnnys förslag – rika har ju råd att betala privata försäkringar utöver skatten.

Det olustiga är att det är Palms tolkning som ligger till grund för lagstiftning. Hon tillhör ju den politiska makteliten, lagstiftarna.

UPDATE: Via Sänd mina rötter regn har jag upptäckt att Palm publicerade samma inlägg på sossegruppbloggen Motallians. Där har det givit upphov till en massa kommentarer, där flera har påpekat att Johnny inte är moderat. Palms svar är rätt uppseendeväckande:

”Okej jag erkänner. Jag vet inte hurivida [sic] Munkhammar innehar medlemsskap [sic] i Moderata Samlingspartiet, då medlemsregister i politiska partier inte är offentliga, vilket jag tycker är bra och viktigt i en demokrati. Jag borde kanske ha använt rubriken “Högerns rätta ansikte” istället. Vad jag vet är att Munkhammar är ideolog och tänkare på den partianknutna tankesmedjan Timbro. Ideér från Timbro blir i väldigt hög grad moderat partipolitik förr eller senare.”

Ännu en illustration av att det ofta låter mer när man drar foten ur klaveret än när man trampar i det. ”Partianknutna tankesmedjan Timbro”. Que? Försök igen.

"Hotet mot den svenska välfärdsstaten kommer inte, som många inom vänstern tror, främst från den ökade internationaliseringen, från EU eller ens från moderaterna. Den stora utmaningen är om den tid den vuxna befolkningen faktiskt är närvarande på ett arbete kan öka jämfört med i dag."

LO-ekonomerna på DN Debatt i dag

Metro rapporterar i dag om att unga får allt svårare att hitta en egen lägenhet. När de väl hittar en bor de trängre och dyrare än för 15 år sedan. Det visar en rapport från Statens bostadskreditnämnd.

Gissa vad Statens bostadskreditnämnd tycker borde göras åt saken? Jodå, en statlig hyresgaranti så att hyresvärdar ska våga ge unga förstahandskontrakt och en statlig kreditgaranti för att göra det lättare för unga att låna till bostad. Go figure.

Det lär dock inte förbättra saker annat än på marginalen. Faktum är ju fortfarande att det finns massor av fler bostadssökanden än lediga bostäder, så hyresvärdarna kommer fortfarande kunna välja och vraka. De kommer fortsätta att välja bort invandrare och unga.

Problemet med bostadsmarknaden är ju att den skyddar de som redan har bostad, på bekostnad av dem som står utanför. Bostadsmarknaden, i synnerhet i Stockholm, förutsätter att man gör bostadskarriär. Det tar ofta många år och många byten (eller svarta pengar) för att hamna i en lägenhet med förstahandskontrakt – för den som inte tröttnar och köper en bostadsrätt. Även då är det klokt att ha gjort några vändor på marknaden förut, eftersom en tvåa på två miljoner kräver en kontantinsats på 200 000 kronor.

Precis samma sak gäller på arbetsmarknaden; inte heller där lyckas unga eller invandrare ta sig in eftersom systemet är skapat för att skydda dem mest som haft sin anställning längst. Resultatet är en arbetsmarknad som gynnar dem som har jobb (och är med i facket) och missgynnar dem som står utanför och försöker komma in.

I dag illustrerades förresten arbetsrättens bisarrhet på ett väldigt tydligt sätt. Tidningen Ny teknik ska dra ner på personalstyrkan. Om de följer turordningsreglerna måste de göra sig av med alla anställda under 51 år. Men det är svårt att driva en tidning om ny teknik med bara femtioplussare. I stället får tidningen försöka slinga sig förbi systemets inlåsningsmekanismer genom att köpa loss det äldre gardet. Minst 20 månadslöner till dem som har minst sex månaders uppsägningstid kostar det. Resumé har storyn.

När sossarna skyddar de sina cementeras de andras utanförskap.

Eurokritiska sossemeppen Anna Hedh har en blogg där hon bland annat bjuder på ett helt kosmiskt inlägg om godisätande och ensamhet. Jag hittade dit via Leo Stark på Moderskeppet, som konstaterar att det ibland känns osportsligt att ge sig på meningsmotståndare även om de tillhör den socialdemokratiska makteliten. ”Tänk efter om ni skulle vilja bli styrda av en dam av denna kaliber”, skriver han. Hedhs slutsats, kursiverad och fetstilt för att understryka budskapets intellektuella tyngd, lyder så här:

Fy bubblan för de som vill sänka alkoholskatten och fy katten för ICA som vill sälja Tjeckisk mjölk!

”Annas tankar” hittar du här.

Fihi, nu hoppar Ebba Witt-Brattström och ytterligare en styrelseledamot av feministnätverket-som-kanske-ska-bli-politiskt-parti Fi. Inte så oväntat men ganska underhållande.

Skälet till professorns avhopp är att de andra i styrelsen var för odemokratiska och att hon ville att partiet skulle bli brett. F’låt? Bildar man parti med Tiina Rosenberg och Gudrun Schyman kommer det inte bli brett – ingen utanför könskrigets allra innersta krets lockas av den kombinationen företrädare. Professor Rosenberg hade ju svårt att låtsas vara demokrat redan i intervjuer kring nätverkets lanseringsjippo i våras.

Men professor Witt-Brattström är sur och ordentligt bitter. ”Det finns en stor poäng även med ett feministiskt parti med vänsterprofil som får runt fyra procent”, säger hon i Aftonbladet. Ouch! Det var inte länge sedan Fi:orna talade mångdubbelt högre siffror. Susanne Linde var tydligen inte tillräckligt borgerlig för att öppna dörren till det väljarsegment som gömmer sig till höger om Erich Honnecker.

Båda avhopparna är förresten borttvättade från Fis webbsida, utan någon kommentar. Puts väck, som på den gamla goda tiden. Minns Knutna Nävars ord:

Splittringen var en bra sak
Det rensade bort dom som hindrade
Förbundets politiska utveckling
Vi står starkare idag än nånsin förr

Förbundet stärks av kampen
Mot högeravvikelser

 
Fortfarande finns tretton damer kvar i styrelsen för nätverket/partiet. Snart ska de börja prata politik och försöka enas om ett politiskt program – det är först då ridån går upp för huvudföreställningen. Stay tuned, kids.

UPDATE: Nya Söndagsnisse Strix gamla Fi-kommentar är ånyo aktuell (här)

Tydligen planerar Skolverket att slå ihop filosofi, psykologi och religion för gymnasieeleverna, och etikettera paketet ”religion”. Det vore väldigt olyckligt, vilket Stefan Jonsson förklarade klokt på DN Kultur förra veckan. (pdf här)

I dag resonerar Gunnar Fredriksson om samma sak i Aftonbladet. (här) Han föreslår i stället att gymnasieundervisningen i filosofi handlar om upplysandetänkandet och dess problem, exempelvis hur en sådan rationalitet kan komma att få gehör även inom den muslimska världen.

Förhoppningsvis visar det sig finnas någon på Skolverket som begriper att filosofi och religion inte är synonyma begrepp och att det vore olyckligt att blanda dem samman; både för religiösa som inte vill se sin tro uppblandad med "allt från ensamhet och existentiell ångest till medborgarplikt och ansvarsfullt företagande i tredje världen”, och för dem som tycker att filosofi handlar om att resonera om verkligheten utan inblandning av blind tro.

Men nog är det märkligt att religion är ett separat ämne. Det är rentav ett kärnämne, obligatoriskt för alla och redan i dag med långt fler timmar än filosofi och psykologi även för dem som läser humanistisk eller samhällsvetenskaplig inriktning. De delar av religionsämnet som inte redan torde sortera in under filosofi borde täckas av historia och samhällsvetenskap.

Gonzojournalisten Hunter S Thompson ”begravdes” i helgen. Hans aska blandades med krut och sköts ut ur en 45 meter hög knytnävsformad kanon. Han var en underlig farbror.

Han var också en stor journalist. Hans Hell’s Angels från 1966 är den bästa iakttagande journalistik jag läst. För en bredare allmänhet är han nog mest känd för Fear and loathing in Las Vegas som kom att filmas med hans vän Johnny Depp i huvudrollen. Politiknördar kommer att minnas honom för hans egensinniga valrörelsereportage. Fear and loathing on the campaign trail -72, om valrörelsen då Nixon omvaldes, är ett viktigt stycke politikhistoria.

Min favorit är ändå Better than sex – confessions of a political junkie, för dess Mencken-lika avrundning. Boken handlar om valrörelsen 1992 och publicerades 1994, när Nixon just gått hädan. HST är vänlig nog att inkludera den dödsruna över Nixon som han publicerade i Rolling Stone.

Det är en exceptionellt elak dödsruna, i klass med H L Menckens klassiska utskåpning av kreationismens banérförare, William Jennings Bryan, ”To expose a fool” 1925. (här)

Introduktionen sätter tonen. “What follows is the obituary that I just delivered to Rolling Stone. Read it and weep, for we have lost our Satan. Richard Nixon has gone home to hell.”

“He was a crook”

[…] If the right people had been in charge of Nixon’s funeral, his casket would have been launched into one of those open-sewage canals that empty into the ocean just south of Los Angeles. He was a swine of a man and a jabbering dupe of a president.

[…] These are harsh words for a man only recently canonized by President Clinton and my old friend George McGovern – but I have written worse things about Nixon, many times, and the record will show that I kicked him repeatedly long before he went down. I beat him like a mad dog with mange every time I got a chance, and I am proud of it. He was scum.

Let there be no mistake in the history books about that. Richard Nixon was an evil man – evil in every way that only those who believe in the physical reality of the Devil can understand. He was utterly without ethics or moral or any bedrock sense of decency. Nobody trusted him – except maybe the Stalinist Chinese, and honest historians will remember him mainly as a rat who kept scrambling to get back on the ship.

Jag vet inte ifall någon skrev en liknande drapa om Thompson själv när han sköt sig tidigare i år. Det skulle inte förvåna mig. Aftonbladet sände i varje fall webb-TV från Thompsons ”begravning”. Här kan man se spektaklet.

Finansminister Pär Nuder presenterade på Harpsund ett s k jobbpaket. Alla nya jobb beskrivs som att de kostar pengar. Regeringen säger att nu har vi råd med fler i arbete. Och de har rätt - när det gäller deras konstgjorda, framkommenderade, jobb. Riktiga jobb skapar resurser, de kostar inte.

Men framför allt har regeringen gett oppositionen ett starkt argument: sänkt skatt ger fler jobb. Nu vill de sänka arbetsgivaravgiften till 10 % för enmansföretag så de ska våga anställa. Förvisso bara ett år, så det är ett lurendrejeri som inte lär fungera. Men ansatsen är rätt.

I våras kom förslaget att ta bort arbetsgivaravgiften för anställning av långtidsarbetslösa. Det skulle ge 20 000 nya jobb.

Bra början - att erkänna detta samband. Men varför inte ta i så vi får hundratusentals nya jobb? Dra ned skatterna rejält på arbete och företagande. Det vore något för ett och annat borgerligt parti att beakta också.

Dagens Nyheters gör i dag en stor nyhet av att etiska fonder inte är särskilt etiska. Under rubriken ”Etiska fonder för kunder bakom ljuset” återges en undersökning som vänsterradikala Fair Trade Center genomfört. Statsteven gjorde stor sak av undersökningen i morgonnyheterna.

Undersökningens poäng är att de etiska fonderna investerar i vapentillverkare (som Ericsson) och på sätt för sina kunder bakom ljuset. Flera av fonderna målar ut tobaks-, alkohol-, och vapenaktier som omoraliska, men investerar gärna i dem så länge bara en mindre del av omsättningen (exakt hur stor andel varierar) är syndpengar.

Den relevanta frågan borde väl vara varför det är oetiskt att tillverka vapen till demokratiers nationella försvar. Skulle världen vara mer etisk om västvärlden saknade vapentillverkare? För om det är försäljning till diktaturer eller terrorgrupper som är oetiskt – borde man inte formulera uteslutningskritieriet på ett annat sätt? I vilket fall är Ericsson det allra vanligaste innehavet i de olika etikfonderna, bortsett från KPA som bojkottar företaget helt.

Bland de andra branscher som etikfondbolagen fular ut som omoraliska finns spel, alkohol, tobak, och kärnkraft. Staten spelar en rätt väsentlig roll för dem alla, har monopol på spel och sprit, finansierar tobaksodlare via EU och fattar besluten om kärnkraftens framtid. Och försvaret är ju en statlig angelägenhet. Men inget av fondbolagen bojkottar statspapper. I en av sina fyra fonder hade KPA, som är hårdast av dem alla, förra året mer än hälften av sina investeringar i svenska statspapper.

Det finns också ett inte obetydande inslag av godtycke i gränsen mellan etiska och oetiska investeringar. KPA:s etikfonder, till exempel, tycker att det är okej att investera i företag där uppemot 1 procent av årsomsättningen (eller max 10 miljoner kronor) härrör från produktion av alkoholhaltiga drycker. Alkoholhaltiga drycker definieras som drycker med mer än 2,25 volymprocent alkohol. Där gäller att hålla tungan rätt i munnen för att inte slinta ner i omoralens avgrund.

Så nog för de etiska fonderna sina kunder bakom ljuset, alltid.