Det är oktober 1989 i Östberlin, och samtidigt som diktaturen går mot sitt slut faller Alex mamma i koma. Åtta månader senare vaknar hon. Berlinmuren har fallit och Tyskland är på väg att återförenas. Men det ska hon inte få reda på, anser Alex. Läkaren har sagt åt honom att den sängliggande moderns hälsa kan skadas vid häftig sinnesrörelse, och inget kan väl vara mer chockerande än att Östtyskland förvandlas till en demokratisk marknadsekonomi - åtminstone för en troende kommunist. Alex bestämmer sig att lura sin mor att allt är som det ska, och återskapar därför en skärva av det svart-vita, statiska förflutna där pionjärer sjunger hyllningssånger till partiet, mitt i en dynamisk omvärld. Vardagsrummet blir ett museum, medan Coca-Cola-reklamen hissas upp på fasaderna utanför.
Den tyska filmen Good Bye Lenin! skildrar på ett rörande vis kontrasten mellan det gamla och det nya. Det är stor komedi när Alex får det allt svårare att låtsas att ransoneringen och det otäcka kaffet fortfarande finns kvar. Men den är också en djupt skakande film som skildrar människans behov av lögner, och hur en liten vit löng växer och tar över hela tillvaron.
Det har talats mycket om filmens "ostalgi" - nostalgi inför det gamla öst. Och visst spelar den på östtyskars bitterljuva igenkännande av gamla illasittande kostymer och Spreewaldgurka. Den vackra, melankoliska musik som går som ett ledmotiv genom hela filmen drömmer om förlorade världar. Men filmen romantiserar aldrig det kommunistiska förtrycket, tvärtom berättar den om möjligheter som för evigt förlorades och drömmar som krossades av systemet. Däremot skildrar den gripande vår svårighet att bryta med det förflutna, även när det blir bättre. Och den gör det väldigt bra. Se den fort, innan marknadskrafterna tar bort den från repertoaren!
Johan Norberg
Länkar
