Så kungen har varit ute och rest, hälsat på en olämplig kompis i ett stormrikt lilleputtdöme och låtit tungan slinta efter en lättsam tillställning.
Här hemma talas om konstitutionell kris, någon kräver abdikation, tidningarna gottar sig, Persson kallar till allvarliga samtal…
Det är så dumt att man håller på att storkna.
Det var liksom uppgjort på förhand att det skulle bli problem. Kungen ville ju stanna till några dagar i en envåldshärskarstat, styrd av en fruntimmerstokig, bilgalen playboysultan. Och det var väl inte världens smartaste turistmål.
Det var ju klart att han skulle bli extra påpassad, när han ändå envisades med att åka, alla invändningar till trots. Och så gör majestätet naturligtvis bort sig.
Avskaffa eller inte avskaffa?
Under min tid i ungdomsförbundet – det borde vara preskriberat nu – hade vi en skrivning i handlingsprogrammet som löd: "Den svenska monarkin är en motbjudande kvarleva från den tid då Sverige var en diktatur." Någon enstaka person brukade då och då ställa sig upp och ifrågasätta om det verkligen var så farligt, och om man inte borde mildra formuleringen något. Han eller hon röstades alltid ned med överväldigande majoritet och under acklamation. Upprördheten var stor över att partiets riksdagsmän vägrade att lägga några motioner i riksdagen om att denna ”motbjudande kvarleva” skulle avskaffas.
Håhåjaja.
Skulle vi ha en omröstning om monarkins vara eller icke i dag skulle jag naturligtvis rösta för ett avskaffande. Något annat vore inte intellektuellt möjligt. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan rimligtvis aktivt försvara en ordning som innebär att en människa föds till ett ämbete (även om detta är vad som just nu sker inom den socialdemokratiska makteliten – se sonen Bodström, se dottern Leijon, se sonen Nuder m fl). Av just den anledningen kommer det därför heller inte att bli någon omröstning.
Men vad är det då vår olyckligsalige statschef har lyckats göra, som sägs ha kastat landet in i en konstitutionell kris?
Har han beslagits med att planera statskupp i maskopi med rojalistiska föreningen för att insätta Henrik S Järrel som ny statsminister? Har han försökt bussa minkar på Birgitta Ohlsson? Har han gått ut på borggården och påbörjat en insamling för ett hangarfartyg till Irak? Har han krävt ett återerövrande av Norge?
Tjugotusen handskakningar
Nej, han har sagt att han blivit imponerad av öppenheten i Brunei sedan han förstått att sultanen sitter i sitt palats och hälsar på undersåtar och skakar 20 000 händer om dagen.
Det där måste man nog vara monark – eller presidentkandidat i USA – för att till fullo förstå innebörden av; 20 000 handslag per dag – och inte vilken slapp gummiarmshälsning som helst, utan ett fast, karaktärsdanande, statschefligt handslag, kombinerat med en stadig blick in i ögonen på dem man hälsar på och helst med ett vänligt leende.
Undra på att han blev imponerad.
En vanlig ofrälse skulle kunna bli folkmördare för mindre.
Nu behöver man inte vara Einstein för att inse att kungen ingalunda avsåg att kommentera statsskicket eller säga att han tyckte det är OK att förtrycka folk och kränka mänskliga rättigheter. För en sådan tolkning räcker det att vara illvillig.
Någon uttryckte att problemet, som ingen vågar beröra, är att kungen inte klarar kompetenskraven. Det är en dikotomi. Med högre krav hade vi inte haft någon kung. Möjligen hade vi haft några enmansprocessioner av före detta talmanstyp. Hur mycket bättre hade det varit?
Det är sant att kungen har gjort en blunder. Han ska inte uttala sig om något som kan tolkas i någon som helst kontroversiell riktning. Helst ska han inte uttala sig alls. Möjligen borde han vara dövstum.
Det hade säkert underlättat hans arbete. För hur kul kan det vara att resa runt i ledningen för en massa urtrista delegationer till ett antal ännu tristare orter, för att lyssna till högtravande högtidstal, klippa band med landshövdingen och låtsas vara intresserad av funktionaliteten hos en massakokare eller packlina?
Och när kungen någon enstaka gång uttalar sig – vem bryr sig? Är det någon som på allvar tror att kungens uttalande av någon enda, sansad bedömare tolkas som att Sverige har sanktionerat övergreppen i Brunei eller hyllat en diktatur?
Pinsamt om "social turism"
Nog tycker jag själv att det är sju resor värre när Göran Persson åker till Kina och talar om hur han beundrar den stabilitet som finns där. Det om något måste väl ändå rimligtvis kunna tolkas som en svensk sanktion av det kinesiska förtrycket? Jag tycker det är sju resor värre när Maud Olofsson orerar om Hitler och Tredje riket i samband med EMU-kampanjen och sedan lyckas klanta till det hela ännu mer när hon ska reda upp det hela. Jag tycker det är sju resor pinsammare när Göran Persson talar om ”social turism” och förolämpar miljontals europeiska grannar genom att anklaga dem för att vara lycksökande, bidragsmaximerande socialförsäkringssnyltare.
Monarkin är helt avlövad sitt inflytande. Det är en kvarleva från en lyckligtvis svunnen tid, visst, men en ytterst harmlös kvarleva. Som sådan är den dock förhållandevis ändamålsenlig och förmodligen också kostnadseffektiv. (Är det något jag själv skulle vilja ändra på är det möjligen att jag gärna såge lite mer pompa och ståt, lite mer spiror och kronor, hermelinsmantlar och sidenklänningar – och lite mindre av barhoppande prinsessor. Ska det vara, så ska det, och då kan de väl anstränga sig lite, monarkerna.)
Slipper jag välja har jag hellre en arvsmonarki än en ”valmonarki”. För utfallet av den senare måste vi rimligtvis alla kunna lastas. Klavertramp hos den förra kan vi däremot alltid skylla på tidigare generationer.
Och hellre tio obetänksamma bernadottar än en överlagd persson.
