Alla partier i riksdagen är rädda för ett lågt och sjunkande valdeltagande. Att väljare medvetet avstår från att rösta är, och upplevs med rätta, som ett misstroendevotum. Ju lägre valdeltagande i EU-valet, desto tydligare blir väljarnas budskap till det politiska etablissemanget.
I Gunnar Myrdals sista bok Hur styrs landet? (1982) är författaren starkt kritisk mot ”storskalighetens framträngande”. Hans kritik bygger på exempel från konsumentkooperationen, de svenska universitetsreformerna och bostadsfrågan till 1950- och 60-talets dåligt analyserade kommunsammanslagningar.
De nya, stora kommunerna kom att kännetecknas, skriver Myrdal, av ökande avstånd både geografiskt och mänskligt. De som bestämmer i kommunen är inte längre grannar med väljarna och det växande avståndet skadar den sociala kontrollen.
I de stora kommunerna måste besluten fattas av tjänstemän och de få politiker, som har något att säga till om. De senare har fått status som valda chefsbyråkrater – kommunalråd.
Politikerna ute i nämnder och styrelser har också förvandlats till partiapparatens representanter. Medborgarna har blivit allt oviktigare utom veckorna före ett val. Partistödet har skadat den representativa demokratin precis som Erik Lakomaa har påpekat i en tidigare artikel i Smedjan.
Myrdal avslutade kapitlet om kommunsammanslagningarna med följande fråga:
– Hur mycket av levande demokrati kommer vi att ha kvar vid århundradets slut?
Ensidig EG-entusiasmen
Samma frågor och samma kritik framförde den svenske industriledaren Curt Nicolin i sin bok Makt och ansvar tio år tidigare.
– Stordriftens fördelar är så allmänt omvittnade och kända att de nästan blivit religion inte endast hos företagare och ekonomer utan även bland politiker.
Men stordriften, framhöll han, har också begränsningar, bl a tekniska nackdelar och ökade riksmoment. Det allvarligaste problemet är dock att de sociala relationerna lätt skadas, när människor förs samman i allt större grupper.
Storkommunreformen användes redan av Nicolin för att illustrera de negativa sociala konsekvenserna precis som Myrdal gjorde.
Nicolin från näringslivet och akademikern/socialdemokraten Myrdal hade samma uppfattning att toppstyrning, byråkratisering och ett ökat främlingskap mellan de styrande och de styrda skulle utgöra stora faror för den representativa demokratin. Ändå visste de inget om hur EU:s utveckling skulle te sig 30 år senare.
Att svenskt näringslivs och de borgerliga partiernas EG-entusiasm varit så ensidigt inriktad på ekonomiska fördelar är förvånande från två synpunkter. Maastricht-fördraget visade klart att EG hade betydligt mer långtgående mål än att skapa en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Det som hägrade för de europeiska makthavarna var stormaktsdrömmar i form av ekonomisk och politisk makt, och dessa skulle uppnås med hjälp av ett integrerat Europa, som skulle ge betydande stordriftsfördelar av både ekonomisk och politisk natur.
Dålig analys
Kommunreformen var enligt Myrdal bristfälligt analyserad. Det allvarligaste var att de politiska konsekvenserna knappast belystes. Ska vi tro Myrdal, var de flesta inom den dåvarande svenska regeringen okunniga om vad som höll på att ske med kommunerna.
– Frågan sköttes av Socialdepartementet, som på den tiden också var kommundepartement, utan att besvära oss andra. Ärendet ansågs tydligen inte vara av större politiskt intresse, skrev han.
Storkommunernas snabbt växande byråkrati visade sig vara en av orsakerna bakom den explosiva skatteökningen i Sverige. Men varför har ingen lärt av 50- och 60-talens misslyckade storkommunreform? Varför har inte svenska politiker och svenskt näringsliv ifrågasatt den centralisering som EU skulle leda till med växande byråkrati och hämmande regleringar?
Precis som när det gällde kommunreformen har det saknats djupgående analyser av hur förändringen skulle påverka politisk kultur och byråkrati. Den bristande insikten om målkonflikterna mellan Tyskland/Frankrike å ena sidan och Storbritannien å den andra har säkerligen betytt en del. Storbritannien har en tradition av marknadsekonomi, medan Frankrike och Tyskland aldrig anammat marknadsekonomi i egentlig bemärkelse.
I Frankrike finns fortfarande ett levande arv från Colberts merkantilism. Marknaden är från fransk synpunkt ”ociviliserad”. Ett typiskt uttryck för detta är den tidigare franske premiärministern Edouard Balladurs uppfattning att marknaden ”bygger på djungelns lag”.
Den tyska samhällsmodellen är mer korporativistisk, vilket inte är det samma som socialism. Den tyska synen på konkurrens är att den bör finnas men i begränsad omfattning. Konkurrens får inte vara illojal, vilket alltför ofta innebär att konkurrensen får beskäras genom lagstiftning, karteller och liknande. Tysk marknadsekonomi konstaterade Wall Street Journal (28/1-04) har ofta mer med retorik än med verkligheten att göra.
När Margaret Thatcher fick igenom EU:s gränslösa marknad, blev de nu beskrivna målkonflikterna tydliga. Öppnandet av gränserna krävde enligt EU-byråkratin och Tyskland/Frankrike en rad EU-harmoniseringar på ekonomins alla områden – för varustandarder, förpackningstexter, inom arbetsrätten etc, etc. Den nya fria rörligheten gav därför upphov till en flod av nya regleringar.
Det är mot denna bakgrund Thatcher senare konstaterade att begreppet ”Europa” innehåller ett stort mått av humbug. Det är inte endast nationella intressen som döljer sig bakom begreppet. Det är en rad klass- och gruppintressen som använder sig av ”europeisk idealism”, vars kännemärken är spetsfundighet, knep och jakt på materiella förmåner.
Tillbaka till svenska politiker och svenskt näringsliv. Uppfattade dessa de subtila mekanismer som låg bakom EU-federalismen? Jag tror det inte. Som riksdagsledamot under den tid EU-frågan var högaktuell, fann jag att EU diskuterades som ett ekonomiskt problem. De politiska, historiska och kulturella dimensionerna tycktes knappt existera. Gemensamt för kommunreformen och EU-inträdet var således de snäva, bristfälliga politiska analyserna.
EU:s successiva förvandling från ett samarbete mellan fria länder till en integrerad och centraliserad stat har börjat oroa svenskarna alltmer. Det är således inte förvånande att EMU-omröstningen hade ett högt röstdeltagande och gav ett klart nej till EMU, som uppfattades som ett led i en allt snabbare federalistisk utveckling, som redan nu har kommit långt.
40–50 procent av våra lagar stiftas av EU. (Parlamentets inflytande är dock enbart rådgivande.) På många områden har EU i dag större makt än den federala regeringen i Washington. Det gäller arbetsrätten liksom konkurrenspolitiken. Två exempel får belysa de konkreta konsekvenserna för medborgarna.
EU bestämmer
EU:s nya arbetstidsdirektiv förbjuder jourtjänst. De nya reglerna innebär att landstingen som kompensation måste anställa 3 000 nya läkare – om sådana nu finns – och att skattebetalarna får en ny ”skatteräkning” på 2 till 3 miljarder kronor.
Finns det då inga möjligheter att ändra eller gå runt EU-beslutet? Ändring är sannolikt utsiktslös. Att gå runt beslutet är möjligt om Sverige börjar göra som de sydligare EU-länderna och låter bli att följa lagstiftningen. Men hur rimmar det med vårt gamla ideal att land ska med lag byggas?
Det andra exemplet gäller flyg och konkurrens. Lågprisbolaget Ryanairs avtal med den belgiska regionala flygplatsen Charleroi ogiltigförklarades häromdagen av EU-kommissionen. Orsaken var att Ryanair, som trafikerar sekundära flygplatser, hade fått ett förmånligt avtal med Charleroi. Men det var förmånligt även för den regionägda flygplatsen.
Bakgrunden var den här: Region Vallonien hade byggt en flygplats för ett antal år sedan. Felet var att den inte hade några kunder tills Ryanair ville använda flygplatsen som en viktig knutpunkt. Förhandlingarna mellan flygbolaget och flygplatsen var säkerligen hårda, men det blev ett avtal som visade sig vara förmånligt för bägge parter. Redan 2003, två år tidigare än beräknat, gav flygplatsen vinst, samtidigt som Ryanairs verksamhet skapat 3 400 nya jobb i Charleroi.
Utvecklingen visar att uppgörelsen bygger på äkta marknadsekonomiska principer. Rabatterna kan inte jämställas med subventioner som EU-kommissionen hävdar.
Varför har då kommissionen intagit en helt annan ståndpunkt? De stora flygbolagen, som blivit alltmer ekonomiskt pressade av uppstickare i form av lågprisbolag, har säkerligen lobbat kommissionen. EU-juristernas stora inflytande på beslutsprocessen kan också ha spelat viss roll. Men vilka orsakerna till beslutet än är, innebär det att konsumenterna kommer att förlora. De låga flygpriserna kommer att höjas hos lågprisbolagen och då kommer de stora flygbolagens lågprisbiljetter också att bli dyrare. Vinnarna blir de flygresenärer som flyger på någon annans bekostnad. Det är knappast de ”vanliga konsumenternas” intressen EU-kommissionen tycks tillgodose.
Kanske beror besluten på att beslutsfattarna och de som berörs av besluten har mycket litet gemensamt. De geografiska och beslutsmässiga avstånden är för stora.
Som jag ser det finns det två vägar som skulle kunna förbättra förhållandena. Bägge vägarna bör väljas. Den första är ökade krav på direkt demokrati, nämligen folkomröstningar i frågor om styrelseskick och suveränitet. Den andra är att avstå att rösta i valet till EU-parlamentet.
Misstroendevotum att inte rösta
Alla partier i riksdagen är rädda för ett lågt och sjunkande valdeltagande. Att väljare medvetet avstår från att rösta är, och upplevs med rätta, som ett misstroendevotum.
Valdeltagandet i EU-valet 1999 var exceptionellt lågt för svenska förhållanden, 38 procent. Ett ännu lägre valdeltagande i år borde ge våra politiker en allvarlig tankeställare. EU-parlamentarikerna skulle i de flesta fall inte störas av sin bristande legitimitet. Detta gör det mycket lättare för väljarna att låta bli att rösta i EU-valet!
Det amerikanska uttrycket "all politics are local" gäller också i Europa. Det multinationella, multikulturella och multispråkliga EU-parlamentet kan omöjligen representera väljarna på ett bra sätt. Deras huvuduppgift är att förhandla om teknikaliteter i ett omfattande nät av lagar/regleringar. Detta är en mer destruktiv än positiv uppgift, eftersom regleringar hämmar tillväxt och utveckling.
Den svenska representationen på 19 ledamöter av 728 är i realiteten betydelselös, vilket gör en röst i EU-valet meningslös…
Ett lågt valdeltagande i EU-valet kommer däremot att oroa partiledningarna och riksdagsledamöterna. Varför? Den bristande legitimitet som ett lågt valdeltagande pekar på, smittar av sig, vilket drabbar ledamöterna i riksdagen långt värre än EU-parlamentarikerna, av den enkla anledningen att riksdagsledamöterna fortfarande riskerar att träffa sina väljare i den egna valkretsen. Sådana möten blir obehagliga, när statur och tilltro till den politiska verksamheten har eroderats.
Den första reaktionen på ett lågt valdeltagande i EU-valet från politikernas sida blir moraliska åthutningar för ”röstskolk”. De mer eftertänksamma ser dock ett lågt valdeltagande som en varningssignal. De kanske t o m går till biblioteket och lånar Nicolins och Myrdals böcker.
EU-politiken kommer att följas noggrannare och kraven på folkomröstning om EU:s nya grundlag kommer att uppfattas som allt naturligare. De intellektuellt rörliga politikerna inser att den representativa demokratin kan stärkas genom inslag av direkt demokrati, när det gäller stora konstitutionella frågor som berör Sveriges suveränitet.
Väljarna kan dessutom förstärka den nedlagda rösten i EU-valet genom att samtidigt skriva på namnlistor med krav på folkomröstning om EU:s konstitution. Ju lägre valdeltagande i EU-valet och ju fler namnunderskrifter för referendum, desto tydligare blir väljarnas budskap till det politiska etablissemanget.
Budskapet från väljarna skulle dock kunna göras ännu tydligare och skarpare.
EU-parlamentarikernas löner och förmåner har förvånat skattebetalarna. Nästan 90 000 kronor i månaden med EU-skatt på cirka 20 procent var EU:s krav för kommande mandatperiod. Ministerrådet sa nej, men det kommer sannolikt inte att hindra att arvodena höjs senare.
Ta kontroll!
Väljarna – uppdragsgivarna – bör därför ta över kontrollen av EU-parlamentarikernas förmåner. Varför inte sätta valdeltagandet i relation till lönen? Medborgarna får då möjlighet att sätta ett pris på parlamentets verksamhet efter den nytta de tycker parlamentarikerna gör.
Ett 90 procentigt valdeltagande skulle ge full lön, medan ett valdeltagande på 30 procent endast skulle ge 30 procent av full lön. Partistöden skulle utsättas för samma resultatanknytning.
Förslaget uppfattas säkerligen både som förargelseväckande och utopiskt. Men förslag som i dag verkar totalt verklighetsfrämmande har ofta visat sig bli verklighet. Jules Vernes resa runt jorden på 80 dagar var science fiction för 100 år sedan. Bemannade månfärder var science fiction både 1945 och 1955. Om väljarna tycker att resultatanknutna politikerlöner är en bra idé fastän förslaget i dag kan tyckas ha visst släktskap med science fiction, kan det bli verklighet snabbare än vi tror. Väljarna har faktiskt vapen som kan tämja ett allt självsvåldigare politiskt etablissemang.
