Feminismen kan ha en frigörande kraft när den identifierar utestängande strukturer och olyckliga generaliseringar. Att blunda för sådana problem därför att man tror att de bara kan lösas med tvångsingrepp är höjden av fantasilöshet.
På SVT och SR sympatiserar nästan 70 procent av journalisterna med regeringen och dess stödpartier. Påverkar de politiska åsikterna nyhetsbevakningen? Inte mycket, säger medieforskaren Kent Asp: ”Professionella nyhetsvärderingar och den speciella arbetslogik journalister och medier använder sig av väger tyngre än journalisternas personliga åsikter.”
Och naturligtvis har han rätt i att mycket få journalister sitter och medvetet sprider vänsterpropaganda, eller försöker hålla borta alla med liberalare åsikter från redaktionerna. Men även om de inte medvetet har den agendan, så kan man inte bortse från att deras uppfattningar om människan, samhället och politiken påverkar vad de tycker är en viktig nyhet, vilka problemformuleringar de använder, och vilka unga journalister de tycker gör ett bra jobb i detta hänseende. De individuella journalisternas beteende och bedömningar skapar därför ett visst klimat och stänger delvis ute dem som inte passar in i det.
Konstigare än så är inte fenomenet ”struktur”. Strukturella ordningar i samhället är inte ett resultat av konspirationer eller av lömska avsikter, utan består helt enkelt av våra sammanlagda föreställningar och beteenden – medvetna och omedvetna. Att identifiera dessa strukturer har naturligtvis inte med kollektivism att göra.
Patriarkatet klarar sig utan bastu
Elise Claeson menar att tron på patriarkala strukturer är lika vansinnig som tron att jorden är platt. Men egentligen är den inte konstigare än tron på vänsterstrukturer inom medierna, som jag förmodar att hon delar. På grund av ett uråldrigt könsförtryck, som först i modern tid har börjat lösas upp, är de flesta samhälleliga institutioner utformade av män – medier, utbildning, politik, näringsliv, organisationer.
Om vi antar att det finns substantiella skillnader mellan män och kvinnor (i allmänhet och statistiskt, inte mellan varje kvinna och varje man, och vi kan för ögonblicket strunta i om de beror på biologi eller miljö) så innebär det också att det är mer manliga värderingar och beteenden som har spritts och premierats i dessa institutioner, och att alternativa sätt att analysera, kommunicera och samarbeta avfärdas, ofta omedvetet. Kvinnor – och män som inte passar normen – får därför minskade möjligheter att ta sig fram där.
Glastaket beror sällan på diskriminering eller konspirationer i bastun. Ofta är det tvärtom så att männen kvoterar, sliter och drar i kvinnor för att de ska träda in i deras strukturer. Men de kanske inte vill, och kanske har svårare att fungera inom institutionerna, därför att de är avpassade för små kopior av dem som har utformat dessa från början. Andra kvinnor får det svårt därför att de som bedömer dem av tidsskäl generaliserar, och utgår ifrån att de inte ska passa in.
Om man inte själv vill bidra till att upprätthålla utestängande strukturer bör man följaktligen rannsaka sitt eget beteende och sina egna förutfattade meningar, och inte alltid betrakta mångfalden som ett hot. Det innebär inte att det blir 50–50-fördelning överallt, eller ens någonstans. Allas vilja och förmåga är inte likadan.
Detta är ett feministiskt resonemang – insikten att det generellt finns en manlig överordning i samhället, och viljan att göra något åt det. Det betyder inte att alla utestängande strukturer är felaktiga. Tvärtom innebär täta gemenskaper alltid avgränsningar; jag ingår t ex i sådana som utesluter dem som inte delar en liberal politisk uppfattning, eller dem som inte gillar science fiction. Där är poängen att de som saknar intresset inte ska känna sig hemma. Problemet uppstår när man tror och vill att dörren ska stå öppen för alla, men ändå upprätthåller starka normer och beteendemönster som avskräcker hälften av målgruppen.
Kvinnors situation är bara ett exempel, om än ett ovanligt tydligt sådant. Resonemanget ska naturligtvis tillämpas på alla som inte passar in i en given norm, invandrare i folkhemmet, individualister i ett jantelagssamhälle, studiemotiverade i arbetarklassmiljö, eller homosexuella i en inskränkt småstad.
Kultur är inte tvång
Där jag skiljer mig från många feminister är deras uppfattning att kulturell påverkan är en frihetsinskränkning. Även om det inte är en nödvändig del av feminismen menar många feminister att vi inte är fria så länge vi är påverkade av uppfostran, krav och normer (t ex om hur pojkar och flickor ska bete sig). Naturligtvis är vi djupt påverkade av andras påverkan och förväntningar, liksom vi är djupt påverkade av vår genuppsättning och våra könshormoner. Och jag anser att vi ska eftersträva ett samhällsklimat och en uppfostran som befrämjar individualism, förnuft, initiativ och självkännedom. Man kan uppfostra barn destruktivt, men även en god uppfostran är en påverkan. Det går inte att tala om frihet från kulturell påverkan, eftersom det är den som gör oss till dem vi är.
För att ta en parallell: jag vet att jag inte själv har valt att gilla synthmusik i något slags vakuum. Det är till stor del ett resultat av att jag växte upp på 80-talet och att min storebror ofta spelade Alphaville och Depeche Mode på familjestereon. Men det gör inte att det är något slags kulturell konstruktion som jag bör göra mig av med. Det rör inte mig i ryggen om anledningen till att jag gillar synthmusik är fri vilja, kulturell påverkan eller biologi. Det enda som är viktigt för mig är att jag faktiskt gör det, och frihet för mig betyder friheten att få lyssna på de skivorna och gå på de klubbarna när jag vill. Min valfrihet begränsas inte av mina preferenser, det är utifrån mina preferenser jag väljer fritt.
På samma vis innebär en liberal syn på könsroller att det är oväsentligt varför män och kvinnor har de preferenser de har. Det viktiga är att de har friheten att försöka leva efter dem. Vara hemma med barnen om man vill det, satsa på karriären om man vill det. Det är inte våra preferenser som är problematiska, utan att vissa – både könsrollskonservativa och statsfeminister – använder tvång, normer och traditioner för att hindra oss från att leva efter våra preferenser.
Allt är inte politik
Kollektivism är uppfattningen att individen inte är ett självändamål, utan bör behandlas som ett medel för kollektivets mål. En feministisk analys har inte med det att göra. Tvärtom kan den användas i individualistiska syften, genom att avslöja de strukturer som behandlar alla i grupp eller försöker stöpa alla i samma form. Det som är kollektivistiskt är statsfeministernas förslag till åtgärder, eftersom de, liksom de könsrollskonservativa, vill tvinga de enskilda att bete sig på ett visst sätt så att gruppen ser mer (eller mindre) likartad ut.
Det är i själva verket de liberala anti-feministerna som delar kollektivisternas utgångspunkt att varje samhällsproblem måste bemötas med tvångsmässiga statliga ingrepp. Och eftersom de är emot sådana ingrepp så ser de sig tvungna att förneka att det finns samhällsproblem. Det är verkligen höjden av fantasilöshet, och avslöjar en djup misstro mot individens kraft och det civila samhällets institutioner. Vi andra, som inte tror att alla problem, dåligt beteende, och utestängande strukturer kommer att självdö bara för att vi får en mer liberal politik, borde fundera på hur vi kan åtgärda dem, utan skatter, kvotering och tvång. Allt är faktiskt inte politik.
Det är därför jag välkomnar Carolin Dahlmans och Johanna Möllerströms ambition att angripa dessa problem från en liberal utgångspunkt, utan att jag för den skull delar alla deras uppfattningar. Om inte vi kan ge svar så står andra beredda att göra det, från helt andra utgångspunkter. Att Dahlmans och Möllerströms diskussion är så våldsamt provocerande att deras kritiker inte kan svara utan att börja tala om fascistoid människosyn (Wennström) och sovjetstat (Claeson) visar bara hur viktigt deras pionjärarbete är.
