Joshua Muravchik
Heaven on earth: the rise and fall of socialism
San Francisco: Encounter Books
På 70-talet levde runt 60 procent av världens befolkning under någon form av socialistisk regering. Ingen annan religion eller ideologi har vuxit så snabbt och lyckats få så många anhängare som socialismen – men över en natt försvann den plötsligt i en pinsam krasch. Varför det gick så? Ett av de mest läsvärda svaren har givits av Joshua Muravchik i boken Heaven on earth.
Muravchik har en lång familjetradition i den yttersta vänstern i USA, men han konverterade till judendomen och neokonservatismen. Sina djupa kunskaper i socialismens teori och historia har han kunnat använda sig av för en uttömmande analys av ämnet. Denna bok hade lätt hade kunnat bli lika svårgenomtränglig som många av de socialistiska verk den vill skildra, men Muravchik väljer i stället att med god fingerspetskänsla beskriva ett fåtal viktiga tänkare och dessas inflytande på avgörande vändpunkter för socialismen, vilket ger en mycket tydlig och lättillgänglig bild av historien och dess orsaker.
Det första nedslaget är hos François-Noël ”Gracchus” Babeuf och de ”jämlikas konspiration” under den franska revolutionen som krävde att devisen ”Frihet, jämlikhet och broderskap” skulle sättas i verket av en revolutionär diktatur för folkets bästa. Kuppen misslyckades men var den första rörelse som kunde sägas vara medvetet socialistisk, även om själva begreppet skulle myntas först på 1820-talet.
Vis av Babeufs misslyckade upprorssocialism avant la lettre, försökte i stället den energiske fabrikören Robert Owen att i begränsad omfattning införa socialistiska mönstersamhällen för att visa att jämlikhet var effektivt och välståndsskapande. När Muravchik återger resultatet framstår det nästan som dråpligt om inte misslyckandet vore så tragiskt.
Marx och Engels
Det hade nog inte blivit så mycket mer med socialismen om den inte hade tagits upp av en visionär duo från Tyskland. Dock överraskar författaren läsaren, genom att nästa nedslag blir Friedrich Engels. Visst stod Karl Marx för mycket av tänkandet, men det var så oklart och virrigt att det, utan Engels noggranna uttolkning, redigering och popularisering, inte hade blivit mycket till ideologi. Det var Engels som skapade den sekuläre profeten Marx.
Socialismens bytte fokus från experiment till att bli en ganska typisk representant för den historicism som tysk filosofi producerade vid denna tid. Engels och Marx menade att socialismens seger var en historisk nödvändighet, genom breda trender och i produktionsmedlen inneboende lagar. Det historiska faktumet gick inte att förändra, endast invänta, och kritik tystades eftersom Marx avskydde att lägga någon som helst moralisk aspekt på socialismen. Idéerna säkrades sålunda mot misslyckanden i praktiken, historien var tidigare inte redo! Knappast en särskilt vetenskaplig syn, men den visade sig vara oerhört slagkraftig i en samtid som balanserade mellan tro och vetande, genom sin fullständiga förklaring av samhället i kombination med en religiös visshet om historien, nutiden och det kommande lyckoriket.
Kapitalet är förmodligen världshistoriens minst lästa klassiker, då den är så gott som ogenomtränglig. Dess uppgift blev att, likt en sekulär Bibel, stå i bokhyllan som en garanti för ägaren att han, om han verkligen behövde få ett svar, skulle kunna slå upp det någonstans i den tjocka boken som skrivits av en klok man för länge sedan. De flesta hämtade egentligen sin kunskap om marxismen från Engels skrifter. Muravchik påpekar att ideologin snarare borde kallas ”engelsism”, men då skulle den mista sin profetiska styrka – och just därför valde Engels att stiga åt sidan för sin vän. Marxismen blev den dominerande formen av socialism, genom Marx och Engels hårda kamp mot andra riktningar. Mycket läsvärt är stycket om hur Marx och Engels utplånade den anarkistpåverkade första internationalen, genom att flytta den till den för socialismen ogästvänliga miljön i USA.
Den reformvänliga linjen
Mitt i marxismens guldålder kom en gigantisk kris. 1895 dog Engels och lämnade över till sin främste lärjunge Eduard Bernstein. Bernstein konstaterade dock att Marx förutsägelser inte stämde. Arbetarna blev inte fler och fattigare; snarare var det så att medelklassen blev större och mer välmående. Kapitalismen producerade inte allt dyrare varor som ingen hade råd att köpa; det var snarare så att den möjliggjorde ett aldrig tidigare skådat välstånd. Visst kunde man förbättra arbetarklassens villkor, men det fanns inget slutmål med ett socialistiskt samhälle.
Den reformvänliga linjen retade upp den ryske radikalen Lenin. Bernsteins påpekande om att Marx centrala tes om revolutionen var mer grundad på doktrin än fakta, fick Lenin att fatta pennan och agitera allt häftigare; om Bernsteins revisionism hade rätt var ju ”den historiska nödvändigheten” fel! Lenin började agitera i skrifter och föra fram sin syn. Arbetarklassen hade låtit sig duperas av bourgeoisien till att nöja sig med den rådande situationen, genom att borgarna dominerade samhällets intellektuella produktion. Om socialismen skulle bli verklighet måste man ställa frågan: ”Vad har proletariatet gjort för revolutionen?” Ett skolat avantgarde skulle i stället leda proletariatet till det socialistiska samhället efter en revolutionär diktatur, i vilken de borgerliga idéerna skulle elimineras.
Lenin tog egentligen lika mycket avsteg från Marx som från Bernstein. Marx ansåg att ideologier bara var ett sätt för den härskande klassen att legitimera den makt man fått genom sin kontroll av produktionsmedlen. Nu gjorde Lenin ideologin till huvudnumret i socialismen, den historiska nödvändigheten måste hjälpas på traven. Lenins kanske största bidrag till att rädda socialismen, var dock att han tog makten i Ryssland.
Ett av världens största länder var nu socialistiskt, Marx förutsägelser tycktes stämma. Även de socialister som tog avstånd från Lenin fick en oerhörd skjuts, för nu var historien i rörelse; nu handlade den om vilken sorts socialism som skulle bestämma framtiden. Socialismen prövades i många olika former över hela världen, vilket Muravchik ger läsvärda exempel på.
Boken behandlar utförligt socialismens historia i USA, där idén hade svårt att slå rot. På grund av de mycket markerade klassgränser som existerade i Europa, behövde arbetarklassen stöd från den medelklass som majoriteten av socialisterna kom ifrån. Av tacksamhetsskäl till dessa representanter accepterades ideologin. I USA behövde inte arbetarna och deras fackförbund göra detta, de klarade sig på egen hand. Socialismen blev en marginell rörelse, och USA kunde visa upp ett mer framgångsrikt alternativ än socialismen för världen.
Socialismens gravskrift
För ingenstans blev det så att socialismen ”åt alla lycka bar”. Sovjetdiktaturen och nationalsocialismen blev några av historiens mest fasansfulla regimer. Tredje världen föll ned i ett djupt armod, ofta med envåldshärskare som ytligt draperade sin brutalitet i socialismens färg. De socialistiska regeringar som kunde uppvisa några som helst ekonomiska och sociala framgångar var också de minst socialistiska. När sedan Michail Gorbatjov försökte rädda socialismen i Sovjet genom att lätta lite på den, blev det tuvan som stjälpte hela lasset.
Snabbt föll socialismen som ideal även i väst, och när Tony Blair 1997 deklarerade att Labour är ”the party of business” var en epok definitivt slut. Muravchik påpekar att dagens socialister faktiskt är mer positivt inställda till fri företagsamhet och marknadsekonomi än vad s k anti-socialister var för 30 år sedan. Där den införs kommer den att överges, blev socialismens ömkliga gravskrift.
Boken är en utomordentlig redogörelse, men blir särskilt intressant då den pekar på att socialismen nog kommer att stanna i graven. P g a sina ständiga misslyckanden i praktiken, krävde idéerna ett kontinuerligt underhåll för att uppehålla den religiösa vissheten om ett annalkande himmelrike på jorden och en tillvaro där personlig moral inte är nödvändig. Dagens socialister är inte förmögna till detta.
Socialdemokratins särintressepolitik för att behålla makten, befordrar inte socialismens jämlikhet. De f d kommunistpartiernas kramande av välfärdsstaten innebär att de har övergivit det socialistiska idealsamhället. Antiglobalisternas åtsidosättande av ideologi till förmån för aktivism hindrar dem att bli en motkraft till den rådande ordningen. Då man inte är ett reellt alternativ längre, utan en del av etablissemanget, så mister hela den romantiska socialistiska auran sin strålkraft. Slutsatsen av Heaven on earth, är att det lyckligtvis finns mer intressanta saker att göra politiskt i framtiden än att jaga socialismens gamla spöke genom Europa.
