När kristdemokratiska debattörer försöker hävda att användningen av begreppet "familj" bör begränsas till enbart traditionella heterosexuella par med barn, blir deras resonemang inte bara ohållbart utan också kränkande för ett stort antal vanliga människor som valt en annan form av gemenskap att leva i.

Vissa kristdemokratiska företrädare har på senare år argumenterat på ett mycket distinkt sätt i fråga om hur begreppet "familj" skall och inte skall förstås. Det genomgående temat är dels att en familj endast skall förstås som en enhet bestående av mor, far och barn och dels att en utvidgning av denna definition leder till att familjens roll undermineras. Det är min avsikt att här argumentera för att båda dessa ställningstaganden är problematiska.

Låt oss börja med hur begreppet "familj" kan förstås. Rent etymologiskt härstammar det från latinets familia, som betyder hushåll, inklusive tjänare och släkt, och som i sin tur härrör från famulus, som betyder just tjänare. Ordet som sådant syftade ursprungligen alltså inte på kärnfamiljen, bestående av två generationers släktingar i rakt nedstigande led, utan på en juridisk-ekonomisk enhet med fast egendom och de personer som lydde under familjefadern, pater familias.

Efter hand har ordet, i synnerhet i Västerlandet, i hög grad kommit att associeras med kärnfamiljen, vilket inte minst återspeglar det faktum att denna levnadsform varit den vanligaste under lång tid. Men trots det har det funnits andra familjeformer, som t ex den utvidgade familjen (som inkluderar en far- eller morförälder), storfamiljen (som inkluderar far- och/eller morföräldrar och syskons kärnfamiljer) och den polygama familjen (som inkluderar flera makar). Under detta sekel har andra familjekonstellationer blivit vanligare, som enföräldersfamiljen, sambofamiljen och den homosexuella familjen. Denna korta genomgång illustrerar det problematiska med att hävda, att "familj" enbart skall förstås som "kärnfamilj". Förvisso är kärnfamiljen den vanligaste familjeformen men alltså långt ifrån den enda.

Medeltida skygglappar
Lars F Eklund, kommunalråd i Göteborg och framstående ideolog inom svensk kristdemokrati, erkänner i Kristdemokraten nr 16/1999 att man kan kalla andra konstellationer än kärnfamiljen för familj men menar att negativa konsekvenser följer av att då behöva använda ett nytt ord för att beteckna kärnfamiljen. Men förefaller det inte, om man tar bort smått medeltida skygglappar, betydligt omständligare att konsekvent förneka t ex storfamiljer och homosexuella familjer rätten att beteckna sig som familjer och att hitta på helt andra namn för dessa? Det är ju bara att kalla det Lars F Eklund vill kalla "familj" för "kärnfamilj", så kan man låta övriga familjeformer ha sina familjenamn kvar. Det är förvisso en poäng med att använda enkla, tydliga, traditionella definitioner av olika begrepp, men det är inte vidare klokt att ha som dogmatisk princip, att begrepp inte får utvecklas i takt med att nya fenomen uppkommer.

Man bör i denna diskussion skilja på "familj" som juridiskt begrepp och hur det används i det allmänna språket, även om dessa bör vara någorlunda i samklang. Den kristdemokratiska argumentationen uppfattar jag som sammanhållen, i så måtto att den syftar till att kärnfamiljen skall ha ensamrätt på ordet "familj", både legalt och i det allmänna språket. Så är det dock inte alltid i dag, vare sig i det ena eller i det andra fallet, vilket jag menar är fullt tillfredsställande.

Faktum är att i dagens svenska lagstiftning används inte familjebegreppet speciellt ofta med rättsverkning, och då så är fallet åsyftas inte alltid kärnfamiljen. Inom exekutionsrätten inkluderar begreppet t ex också sambobaserade familjer och, om så önskas, storfamiljer. När det gäller beskattning och sociala förmåner jämställs i allmänhet gifta och sambor, medan särskilda hänsynstaganden kan tas till t ex ombildade familjer.

Lars F Eklund refererar i Kristdemokratisk Debatt nr 4/1998 till att diverse konventioner om mänskliga rättigheter utgår från hans snäva familjebegrepp. Det må så vara, men vad har det för relevans för argumentet att "familj" endast skall förstås på det sätt Eklund anvisar? Det kan mycket väl vara så att det i vissa frågor är adekvat att enbart hänvisa till kärnfamiljen, men det betyder inte att så är fallet i alla frågor. Dessutom implicerar inte det faktum att något är på ett visst sätt att det också bör vara på det sättet; i så fall kan de svenska lagrum som nämnts ovan lika väl anföras som motiv i sig för att det snävare familjebegreppet inte är att föredra.

Inget objektivt sätt
Alltså: det finns inget objektivt rätt sätt att förstå begreppet "familj". Givetvis kan det förstås så som kristdemokrater hävdar att det skall förstås, men det förefaller svårt att hävda, att detta är det enda möjliga sättet att förstå begreppet. Etymologiskt är dess grund t ex en annan än kärnfamiljens; i modernt västerländskt samhällsliv har nya familjeformer tillkommit, och i många andra samhällen förekommer storfamiljer och polygama familjer.

När så Eklund i Kristdemokratisk Debatt utvecklar vad en familj är, inleder han med att konstatera att också kristdemokratiska dokument har tenderat att visa prov på förvirring i denna fråga. Man kan inte beskyllda Eklund för begreppsförvirring: han definierar med all önskvärd tydlighet exakt vad han menar att en familj är ("en gemenskap grundad på en stabil relation mellan en man och en kvinna vars objektiva, specifika ändamål är omvårdnad och uppfostran av egna, biologiska eller adopterade, barn"). Man kan emellertid finna prov på ett annat slags förvirring hos honom, nämligen när det gäller att motivera ställningstagandena, vilket inte alls görs på ett övertygande sätt.

Huvudargumentationen tycks vara den följande. Den kristne guden har, via teleologiskt grundad "naturrätt", uppenbarat för Lars F Eklund att han har ordnat tillvaron så att barn endast bör växa upp i kärnfamiljer, enligt ovan angivna definition. (Med "teleologiskt" avses här att tillvaron är ändamålsenligt konstruerad och att man utifrån denna ändamålsenlighet kan förstå vad som är etiskt riktigt.) Eftersom Eklund av någon outgrundlig anledning tror att detta måls uppnående försvåras av om andra familjebildningar än kärnfamiljen tillåts kallas "familj", vurmar han för sin snäva definition. End of story.

Men det krävs inte alltför stor tankeinsats för att inse att detta resonemang lider av två allvarliga defekter: den kristne guden, och den med dennes existens förknippade "naturrätten", existerar med stor sannolikhet inte, och även om han gjorde det, har inte Eklund lyckats förklara för oss exakt hur en vidare tillämpning av familjebegreppet underminerar något väsentligt.

Partnerskapslagen
Detta sätt att argumentera påminner om en del resonemang som framfördes av kristdemokrater i diskussionen om partnerskapslagen. Det hävdades att äktenskapet mellan man och kvinna underminerades, om också personer av samma kön fick möjlighet att binda sig på motsvarande sätt. Ett obegripligt argument, enligt min mening. Detsamma gäller resonemanget om familjebegreppet. Exakt vilken mekanism leder till att kärnfamiljsbarns rättigheter efterlevs sämre, om andra familjekonstellationers barn inbegrips i olika varianter av begreppet "familj"?

Låt oss illustrera det oklara i detta sätt att tänka genom att titta närmare på den homosexuella familjen. Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Chatrine Pålsson påstår följande i Trons Värld nr 7/1993: "Det finns inga homosexuella ‘familjer’. En homosexuell parrelation kan definitionsmässigt inte resultera i egna barn och sålunda inte konstituera en rätt till familjebildning. Homosexualiteten är till sitt väsen improduktiv, den har inget samband med att barn föds och existerar."

Det första problemet med denna argumentation är att implicit anses endast kärnfamiljen utgöra en familj. Som påpekats ovan är detta en synnerligen tveksam hållning. Det andra problemet är att homosexuella familjer bortdefinieras eftersom de inte kan resultera i egna barn, vilket alltså utgör ett nödvändigt villkor för att en familj skall kunna anses existera. Här infinner sig flera svårigheter för argumentationen:

• Resonemanget förefaller logiskt osammanhängande, i det att två sterila heterosexuella anses kunna utgöra en familj vid adoption, trots att sterila parrelationer definitionsmässigt inte kan resultera i egna barn. Däremot anses två homosexuella som skulle kunna adoptera (vid en lagändring) inte kunna utgöra en familj.
• En ombildad heterosexuell familj, där en av de i hushållet boende "föräldrarna" inte är biologisk eller adoptivförälder, anses sannolikt av Pålsson utgöra en familj. Detta trots att en av dem inte är förälder. Hur skiljer sig detta från två homosexuella som lever ihop tillsammans med den enes barn? Vad gör den ena konstellationen till en familj och den andra till en icke-familj?
• Homosexuella personer är i allmänhet inte sterila utan kan befrukta eller bli befruktade. Om två lesbiska kvinnor och två homosexuella män går samman och skaffar barn med gemensam vårdnad, vad finns det för rationella skäl att inte kalla detta en familj? Det handlar här, som i kärnfamiljen, om två fruktsamma människor som tillsammans vill ha barn, som skaffar det och som gemensamt, med bistånd från två partner, uppfostrar det/dem.

Barnkonvention och naturrätt
När sedan Lars F Eklund i Kristdemokratisk Debatt ger sig på att förneka homosexuella rätt till adoptionsprövning, blir oklarheten i hans försök att motivera sitt ställningstagande tydlig. Han hävdar t ex att hans hållning kommer sig av att barnkonventioner och naturrätt kräver att barn känner till båda sina föräldrar, och att de har rätt till omvårdnad av dem båda. Men jämför för ett ögonblick heterosexuell och homosexuell adoption med avseende på dessa två ting. Har barns möjlighet att känna till och att få omvårdnad av båda sina föräldrar med adoptivföräldrarnas sexuella läggning att göra? Exakt hur, i så fall?

Vidare: vad gör att två heterosexuella föräldrar som får barn och delar vårdnaden får kallas familj, medan en lesbisk och en homosexuell man som går samman, skaffar barn och delar vårdnaden (tillsammans med varsin partner) inte får det? I båda fallen kan barn mycket väl känna till och uppfostras av båda biologiska föräldrarna. Och än mer intressant: exakt varför vill Eklund förneka den senare familjekonstellationen beteckningen "familj"? För att inte låta dem få del av offentliga förmåner, eller för att underminera deras självkänsla?

Därutöver skriver han något mycket intressant, som kan tolkas på ett av två sätt: "Huruvida en homosexuell person kan vara en lika bra förälder som en heterosexuell är alltså en fråga som inte har med detta ställningstagande [att motsätta sig möjligheten för homosexuella par att adoptera] att göra." Antingen menar han att barns välmående är ointressant för adoptionsbeslut, så att även om all forskning i världen visade att homosexuella par alltid är överlägsna föräldrar, skulle det vara irrelevant: Eklund skulle ändå alltid motsätta sig homosexuella adoptioner. Eller så menar han att barns välmående är intressant för adoptionsbeslut, men att han, med sin exceptionella förmåga att via teleologisk "naturrätt" inse vad som är bäst för barn, vet bättre än all empirisk forskning på området. I båda fallen är grunden för ställningstagandet djupt oroande.

Vilja att styra
Detta leder in på en reflexion om varför kristdemokraterna argumenterar som de gör. Jag tror att deras resonemang på vissa punkter helt enkelt är aningen förvirrat, enligt vad jag påpekat ovan. Men jag tror att den centrala anledningen till att de motsätter sig en utvidgning av familjebegreppet är en önskan att med statligt fastlagda incitament styra formerna för barns anskaffande. På mer eller mindre god grund tror de att barn mår bäst i kärnfamiljen och att samtliga alternativa arrangemang är underlägsna i detta avseende, varför staten endast bör uppmuntra till kärnfamiljebildning.

Om jag har rätt i att detta är det som huvudsakligen motiverar kristdemokratisk argumentation av den typ jag har analyserat ovan, uppkommer åtminstone tre ytterligare problem. För det första är diskussionen ovan i så fall något av en pseudodiskussion, eftersom det terminologiska argumentet är sekundärt. Ty oavsett om andra konstellationer än kärnfamiljen kallas familj är kristdemokraterna negativa till dem, och kravet på att "familj" endast skall stå för kärnfamiljen blir då snarast en metod som man tror sig kunna använda för att inte låta andra familjeformer kunna "åka snålskjuts" på ett positivt värdeladdat begrepp. Det vore ärligt att säga detta öppet, om det är så det förhåller sig.

För det andra inställer sig den mer komplicerade empiriska frågan, om ett barn alltid mår bäst av att växa upp i en kärnfamilj. Det finns allvarliga skäl att betvivla detta; se t ex American Psychological Associations sammanställning av forskningen om effekten på barn av att växa upp med homosexuella föräldrar -- där slutsatsen är att barn som vuxit upp med homosexuella inte har en annorlunda psykosocial utveckling än barn som vuxit upp med heterosexuella. Det oroväckande härvidlag är att kristdemokrater visar prov på en tendens att inte ta till sig empiriska forskningsresultat: de tror sig veta, a priori, att enbart en man och en kvinna kan vara riktigt bra för ett barn, punkt slut. Denna inställning får en att misstänka att grunden för kärnfamiljsvurmandet inom kd är emotionell, inte rationell, vilket möjligen förklarar att försöken att motivera densamma icke övertygar.

Diskutabel etik
För det tredje möter kristdemokraterna här ett etiskt problem: det existerar redan i dag en stor mängd barn som inte lever i en kärnfamilj. Om man använder statlig styrning och ger ekonomiska och andra förmåner samt en god självbild (genom att tillåta användandet av ordet "familj") till kärnfamiljer för att försöka avstyra andra nya familjebildningar, då drabbas alla dessa existerande barn och deras föräldrar av uteblivna förmåner och en mindre god självbild. Är det försvarbart? Eklund skriver: "Det är just denna familjegemenskap [d v s kärnfamiljen], ingen annan, som enligt samma konventioner, och naturrätten, kan göra anspråk på ett särskilt skydd från det offentligas sida." Vad menas med "särskilt skydd", undrar man? Vad är det för etisk syn bakom detta, som tydligen inte tillerkänner andra familjegemenskaper [notera att Eklund erkänner att det finns andra familjegemenskaper än kärnfamiljen i nyss citerade mening] rätt att få "särskilt skydd" av den offentliga makten?

Avslutningsvis blir min slutsats att det inte finns goda språkliga skäl att begränsa användandet av ordet "familj" endast till kärnfamiljen; att det inte försämrar situationen för barn och föräldrar i kärnfamiljer om begreppet "familj" också används för att beteckna nya familjeformer; samt att ett kristdemokratiskt system missgynnar barn och föräldrar i andra familjeformer än kärnfamiljen. Ergo tycks kristdemokratins argumentation i familjebegreppsfrågan på det hela taget misslyckad. R.I.P.

---