EU-valrörelsens debatt om säkerhetspolitiken har, om inte annat, avslöjat hur olämpliga EU-politikens ja-sägare är att handskas med makt. Inte för att jag är benhård motståndare till samarbete kring legitima statliga funktioner, utan för att debatten om säkerhetspolitiken har avslöjat att framför allt moderaterna och folkpartiet inte verkar bry sig ett smul om vad makten kommer att användas till. Det viktiga verkar i stället vara att så mycket makt som möjligt hamnar i Bryssel.
Antiamerikansk militarism
När centerpartiet förespråkar majoritetsbeslut om utrikes- och säkerhetspolitiken har de en tydligt deklarerad avsikt med detta. Det sker i syfte att göra EU till en ”motkraft” – inte mot terrorister och fanatiker, inte mot diktatorer och tyranner, inte mot länder med missiler riktade mot vårt territorium, utan mot USA.
Med en välvillig tolkning skulle man kunna hävda att sådan motkraft behövs i frågor om rättssäkerhet, vars negligerande i Irak, Guantanamo och i tilltagande grad även i USA är Bush-regimens största missgrepp. Kanske även som kritiker av vänskapsförhållanden till en och annan diktatur, men där är jag mera tveksam om Europa – med exempelvis Frankrikes vapenexport till Irak och inblandning i Rwanda och Sveriges gullande med Kuba och underdånighet inför Kommunistkina – har något att lära ut. Fortfarande är det gravt missriktat att vända utrikespolitikens spets mot USA, med tanke på hur mycket värre förbrytelser som begås av andra stater, inte minst av världens samtliga diktaturer.
EU:s planer på att bygga upp militära befogenheter gör centerns tal om att vara en motkraft till USA rent obehagligt. I militära termer är en motkraft rimligen en fiende, någon man riktar sina vapen mot. EU:s nyinskaffade gemenskapsarsenal ska alltså, om centern får bestämma, ha spetsen riktad mot en nation som, trots sina skavanker, är en frihetlig och vänskapligt inställd demokrati. Därtill den nation som gjort mer än någon annan för att trygga fred och demokrati på vår kontinent.
Centern bygger sitt förespråkande av majoritetsbeslut i säkerhetspolitiken på en korrekt analys av stämningsläget hos mäktiga EU-stater, inte minst Tyskland och Frankrike. Bara den som vill använda EU som ”motkraft” till USA behöver ett militärt samarbete på EU-nivå. För militärt samarbete med USA behövs ingen ny organisation; Nato finns redan. Dessutom är frågan vad den militära EU-styrkan ska användas till annars. För att inte gå in i Irak, inte gå i Afghanistan och inte gå in i Kosovo behövs ingen armé och, inte minst med tanke på vissa EU-länders vänskapliga relationer med i stort sett varenda diktatur i världen, lär det knappast vara fråga om att bräcka jänkarna genom att befria Nordkorea, Zimbabwe eller Kuba under EU-flagg.
Maktkoncentration före rätt
Moderaterna och folkpartiet delar inte centerns eller ledande EU-länders antiamerikanism. Ändå delar de i sak centerns inställning till militarisering på EU-nivå. Att de skulle tveka att delegera makt över regionens säkerhet till en organisation som visat sig oförmögen att ens hantera jordbruks- och regionalpolitik vore kanske för mycket begärt. Men de är inte heller beredda att villkora delegerandet av makt över militär och säkerhet till EU med krav på att udden för säkerhetspolitik och militära insatser inte ska vara riktad mot USA eller andra demokratier. I folkpartikretsar går man så långt som att applådera centerns antiamerikanska förslag för beredskapen att delegera makt till Bryssel, ”vidsynt”; så skriver exempelvis Niklas Ekdal på DN:s ledarsida. Därmed är preferenserna lagda i öppen dager. Hellre en gemensam politik som gör en allierad demokrati till vår fiende än ingen gemensam politik alls.
Det är ett prioriteringsmönster som går igen. Ett vanligt klagomål på EU:s utrikespolitik är att man inte kunnat komma fram till en gemensam uppfattning (exempelvis i Irakfrågan). Hade det varit bättre om majoriteten enats om att driva en felaktig linje i alla länders namn? Samma synsätt ligger bakom stödet för EU:s förslag till konstitution, trots det undermåliga innehållet. Maktkoncentration i Bryssel går före rätt.
Vem kan man rösta på?
Det är denna fanatiska inställning hos framför allt moderaterna och folkpartiet som får mig att överväga en röst på junilistan. I stället för att delegera nya befogenheter till EU vill junilistan lägga sin politiska energi på att avskaffa hela jordbruks- och regionalpolitiken, inklusive ekonomiska och sociala kommittén, och därtill EU:s tullar och handelshinder mot omvärlden. Få personer torde för övrigt vara lika lämpade att avskaffa EU:s jordbrukspolitik som Birgitta Swedenborg. Så långt är allt bra.
Problemet är att junilistan bara erbjuder en spegelvänd variant av EU-fanatikernas misstag. Det övergripande målet är att flytta så många beslut som möjligt från EU till politiska församlingar i Sverige. De vill ta ”hem” politiska beslut över jordbruk och regional omfördelning när det rimliga vore att ta bort dem. Speciellt förödande är denna politik för den inre marknadens fyra friheter. Junilistan vill tillåta alla möjliga inskränkningar i dessa friheter från nationella politiska församlingar; såväl fri handel med tjänster som försäljning av alkoläsk kan därmed förbjudas.
Det minst dåliga alternativet är att stanna hemma, vilket innebär att man avstår från att legitimera förekomsten av ett lika onödigt som kostsamt och byråkratiskt parlament. Ett EU som ägnar sig åt att öka öppenhet, rörlighet och riva gränshinder skulle gott och väl klara sig med en liten (och minskande) tjänstemannastab. Frågan är bara hur vi någonsin ska komma dithän så länge annars liberalt sinnade partier envisas med sin blinda tillit till högre makter.
