Hur ser insidan av Rörelsens maktutövning ut? Den som inte sveps in i partimöten, röda fanor och Arbetets söner? Utan i stället inramas av det dämpade sorl som uppstår när generaldirektörer inmundigar laxsnittar. Som nästan ende journalist kan Smedjans utsände rapportera, och eftersom den andre skrivande journalisten var Rolf Alsing, nyligen anställd i Rosenbad, så lär detta bli enda rapporten från den glada baluns där partiets statstjänstemän kunde värma varandra till skenet av fackeljonglörer, gycklare, kyrkospel och barockt överdådiga buffébord i residensets rikssal.
Ansvarsutredningens ordförande landshövding Mats Svegfors hade nämligen låtit sin länsstyrelse anordna ett eget statsseminarium med påföljande statsfest på sitt slott i Västerås den 2 september för omkring 400 gäster. Låt oss se hur dagens stat vill uppträda i Axel Oxenstiernas lånta spetskrage!
Möjligen kommer värdarna att bli missnöjda. Men då må de rikta sitt missnöje mot den osedvanligt slöa svenska pressen som inte ger alternativ, utan som missade detta tillfälle att se ned i statens inre. De kommer nog att tycka att Per Dahl är en individualismens egen förvrängande Michael Moore, som medvetet karikerar trägna statstjänares id. Och det är inte utan att Smedjans utsände kände sig som en skribent i både Adlersparres och Crusenstolpes efterföljd. Det ska mycket till för att driva en mörkblått kungatrogen till det tillståndet.
Spelet kan börja!
Spelet kan börja för statsdagen i Västerås! Låt oss visa fram några i raden av gästtalare som belyste hur Ansvarsutredningen, tillsatt för att se över Sveriges framtida ”samhällsorganisation”, urskiljer dagens relevanta politiska perspektiv, och ger dem mening genom gårdagens.
Anslaget gavs av landshövdingen själv, Mats Svegfors. Temat var visserligen välkänt: moderniseringsprocessen. Här sträcktes den ut bort mot tolvhundratalet – domkyrkan var monumentet över den tidens modernisering, det vill säga en utveckling där tidens politiska institutioner kommer i samklang med sin samtids ekonomiska realiteter. Då kyrkan, sedan enväldet, nu – ja vad? Svegfors var inte särskilt precis. Och naturligtvis inte vänstersinnad. Snarare historierelativistisk i Lundaprofessorn Fredrik Bööks anda: vi bör acceptera de stora historiska processernas resultat. Det är lite tänkvärt att högermannen Böök slutade sina dagar med en viss sympati för Sovjet, resultatet av sin tids historiska förlopp.
Likt Böök stod Svegfors mer för accepterande av det realt givna än för idéernas kamp mot det realt givna. Med visst lugn kan vi ge honom den tillfälliga beteckningen ”ämbetssossen”.
Torstendahl
Efter ämbetssossen kom så historikersossen, nämligen Rolf Torstendahl. Han är säkert inte socialdemokrat i det privata. Men vad betyder det när han i tjänsten är rörelsen behjälplig? Med vad – jo med att relativisera förhållandet mellan politik och förvaltning. De ska ju skiljas åt, sägs det. Ja visst, men efter den lärde professorns genomgång förstod vi att sådana krav bara är en fåkunnig idealisering av 1800-talets och det tidiga 1900-talets förhållanden. Inte kunde han finna den skiljelinjen under stormaktstid eller gustaviansk epok?
I stället härledde han den gamla symbiosen mellan de maktägande och ämbetsmännens högsta skikt. Och gav onekligen anhängarna av den sammanslagna eliten redskap för en positiv självbild. Varför skulle det vara så fel med detta samboende? Varför skulle det vara onaturligt att statens högsta ämbeten reserverades för politikerklassen? Den som ville styra Sverige måste ju kunna göra det effektivt. Och, som Torstendahl konstaterade, den opposition som finns är ju inte principiell. Den markerar ju bara de borgerligas missnöje med en alltför liten egen del av statskakan.
Ännu återstår dock semisjälvständiga öar som tycks gå i otakt med regeringen, exempelvis Utrikesdepartement och universiteten. Hur ska vi foga in professionerna i statsstyrningen? Åhörarna fick något att tänka på.
Ulla Persson och Elizabeth Salomonsson
Exit historikersossen. Intrant de två folkvalda gräsrotssossarna, i form av kommunalråden Persson och Salomonsson. För säkerhets skull iklädda t-shirts med ordet ”folkvald”.
Programmet hade nu kommit till det lokala mellanspelet ”klagovisorna”. För det var inte lite de två förföljda folkvalda fick stå ut med. Värst av allt var lagar som gav enskilda något som kallades rättigheter, attribut som i stället fråntogs förtroendevalda som de själva. Hur skulle man då kunna entusiasmera människor att delta i lokalt maktutövande? Hur skulle man kunna säkra demokratin om man bestal de valda på frihetens glädje och bara gav dem lagarnas och normernas krav? Hur skulle då politiker kunna bli gemenskapernas ledare?
Två teman balanserade varandra. Ett högt: kommunalpolitiken som dagens tempeltjänst, vilken icke fick vanhelgas med simpla resultatkrav. (Här svängde de båda sig med fraser som ”Rikspolitisering av nödvändiga prioriteringar” – ja det är ju svårt att själv säga nej ibland, bättre att andra gör det åt en.) Ett lågt: de båda som hjälplösa offer, oartikulerade lekbollar för den långt mer slipade publikens nålstick. Ett var då säkert – landshövding Bo Holmbergs drömmerier om gräsrotsframtid för Sverige hade ingen respons hos kollegans gästande statsentusiaster. Gräsrötter har nog många fördelar. Men knappast i statens maktpolitik.
Den hederliga forskarsossen
Efter viss paus fick publiken bekanta sig med den svenska statens internationella alibin. Först den hederliga forskarsossen, vid namn Ellen Nolte, sjukvårdsforskare. Såsom av en slump hade hennes stora projekt efter träget arbete kommit fram till att svensk sjukvård var bäst i världen. Man behövde bara göra ett antal grundantaganden och avgränsningar. Tänk. Men hon erkände i alla fall att man kanske kunde välja andra fakta.
Sådan ideologisk defaitism präglade inte hennes efterträdare, den amerikanske rödtrutade Chomskysossen Brian Palmer, socialantropolog från Harvard. ”Provokation” sades han bidra med. Publiken blev inte provocerad. Den njöt av hans ord som av ambrosia. ”Ni som representerar det hederliga svenska välfärdssystemet”, ”Statens uppgift är nu att skydda medborgaren från skador”, ”Så sprider privatiseringens lobbygrupper rykten om att enskild vård skulle vara bättre”, ”Eliternas utträde ur samhället genom skatterevolt måste förhindras” och ”Ökad privat konsumtion leder inte till ökad lycka”.
Nej varför konsumera privat, när staten bjuder på vin och laxsnittar? Det var knappast provokationen som gjorde att åhörarna svarade med rungande applåder.
Heroiske sossen och flagellantsossen
Laxsnittar som inte åtföljs av gott samvete har dock en otrevlig bismak. Så fram med symposiets heroiske sosse, Sacos Gunnar Wetterberg. Ord och inga visor. Nu, liksom efter Breitenfeld och Lützen står den svenska staten inför oerhörda utmaningar. Då skulle den försvara sin plats i Europa på Tyskland slagfält. I framtiden ska den leverera välfärd och vård till en åldrande befolkning. Klaga ni bara, kommunalråd. Era företrädare hade att välja vilka som skulle få dö i fältsot i hären! Ni lyckliga ska bara leverera deras ättlingar till långvårdens gråa personalrum, i vilka nästan all personal överlever det första året!
Som om inte detta var nog vidtog dagens huvudtalare (enligt Svenska Dagbladet), nämligen flagellantsossen Pär Nuder. Betänk, ni privilegierade i salen, att ni inte är Folket! Ni är inte integrerade, inte jämlika, inte rätt kvoterade! Ni har inte, som jag, samtalat med fackombudsmannen i Hofors!
Åhörarna kände onekligen en fläkt av partidisciplinen från öst. Ni må vara kunniga teknokrater. Men det är partiet som står för legitimiteten. Och endast Nuder kunde visa fram den hemska sanningen: ”Sverige lider brist på en gemensam idé att sträva mot – en bärande tanke för staten”. Vem som profetiskt kunde formulera den stod det intet tvivel om.
Som tack blev Nuder utnämnd till kansler hos kung Göran Persson av besökande teatersossen, Tomas Bolme. Kanslern vinkade glatt. Visst kan man ha humor även om man har makt.
Aftonsången ljuder
Men deltagarnas positiva självbild måste stärkas än mer. Och var kan det ske bättre än i domkyrkan, under ledning av den lokale kyrksossen biskop Ytterberg? Här återkom med full kraft temat politiken som samhällets tempeltjänst.
”Är det så att var och en ska behöva bli salig på sin fason i Sverige? Nej!” Biskop Ytterberg eldade deltagarnas entusiasm till det yttersta. Det behövs en ”medveten kulturkamp”, konstaterade han. För ”den individualistiska nyttosynen riskerar att i förbund med privatiserande perspektiv bli ett angrepp på demokratin”. Snillrikt knöt han därmed an till de onda rykten som Brian Palmer berört. För enligt sann luthersk syn kunde samhället aldrig bli bättre än det redan var. Naivt omdömeslöst således att tänka i termer av tillväxt och förbättringar. Det goda i det svenska samhället tycktes tvärtom vara att det inte lånade sig till dylikt insmickrande trams. Århundraden av pörten, vattgröt och sluring skymtade bakom högaltaret. ”Blanda du hälften bark i brödet, ty förfrusen står vår grannes åker.” Och gör den inte det, kan vi nog frysa den i efterhand.
Varför detta pass skulle vara i en domkyrka var från början lite oklart. ”Tron förenar inte, endast handlingen”, dundrade biskopen. Och de sittande bredvid Smedjans utsände mumlade lite osäkert att de var väldigt främmande i denna miljö. Men Ytterberg sa ju fina andliga saker. Dock – altarskåpens bladguld kunde förgylla den enklaste byrådirektörs samvete. Och nog värmde det när prelaten manade menigheten att hålla ut i kampen mot individualismens frestelser.
För säkerhets skull var de kristna texterna i körsången på latin, så ingen behövde få några idéer. Ärligt talat påminde mässans toner något om den kastrerade kattens marsjamande. Det låter, men syftet är gånget och faret.
Tankar i trappan
På väg tillbaka till hotellrummet från rikssalens festglam grunnar Smedjans utsände över var han upplevt denna atmosfär förut. Jovisst. I början av 80-talet, när man i DDR försökte stämma i bäcken genom att knyta an till Fredrik II. Restes inte åter hans staty, i samband med att den stora Preussenutställningen öppnades?
Den hade givit en rik och fyllig bild av arbetarstatens historiska rötter. Inte skulle man behöva vara socialist för att stödja DDR? Räckte det inte med att besjälas av den effektiva statens arv? DDR försökte börja byta fot när grunden under vänsterbenet blev allt lösare.
Är det vad som händer inom dagens socialdemokrati? Oxenstiernas spetskrage är visserligen bredare än den storögde kungens. Men svärdet vid sin sida bar de inte förgäves. Legitimiteten kommer med resultaten och maktens framgång. Inte från oberoende källa, nu när Gud är död.
Men är då Smedjans utsände paranoid? Han minns ett samtal på den fackelupplysta slottsgården med frihetens banerförare på ansvarsutredningens valplats: moderaten Carl Cederschiöld. Var det som sades verkligen så anmärkningsvärt? Ja, lite retoriskt fladder här och där. Men inte berörde det ansvarsutredningens diskussion om samhällets kommande organisation! Ordförande Svegfors var ju i stället synnerligen öppen för moderata förslag. Och om man nu accepterade kollektivt finansierad vård, skola och omsorg så… vem gjorde nu inte det?
Nej, efter genomläsning av det lilla blocket fullt med citat från dagen konstaterar den utsände trött. Han tycks inte vara paranoid. Mycket av det som sades under dagen kom inte med i artikeln. Men de ideologibärande avsnitten kom med. Kan det vara så att man kan bli blind för retorikens kraft och makt, döv för de toner som stärker människors självbild, självförtroende och handlingskraft? Kan man utan att tänka på det hamna i en fälla där man ser till reglementen, budgetar, kronor och ören, men inte till idéernas bjudande kraft?
Då kommer man snabbt till korta i den långsiktiga kampen om framtiden. Då blir man utvecklingens revisor, inte dess idégivare.
Eller kan det vara så att alla dessa nedtecknade perspektiv visserligen sant kan sammanfattas i synen på staten som produktionsapparat, en institution som ska leverera, trots vrenskande människor. Men att man samtidigt, i andra sammanhang, med andra laxsnittar på fatet, kan hävda rättsstatens, det fria idéspelets och den öppna parlamentarismens statsidéer? Jag tror faktiskt inte det. De grundperspektiv man väljer på offentlig maktutövning kan inte tillfälligt väljas bort och bytas mot andra. Anser man att staten först och främst är fria medborgares rättsgemenskap kan man inte samtidigt se den som en väldig maskin, matad med människor.
Är det så att de borgerliga i dag varit i opposition så länge att de varken tänkt igenom eller ens kan påminna sig vilken bild av staten – stor eller liten – som en borgerlig idévärld står för? I så fall är det bara att tacka Gud för att vi har åtminstone en liten strimla monarki kvar. Ty den är allt som står att finna av statsmakt utanför det maktägande partiets sfär. Nuder blev än så länge bara kansler och inte kung. Och giftermål med kronprinsessan verkar mindre troligt när han kan få kungariket på annat sätt.
Men gryningsljuset skymtar
Kommen till hotellets dörr har jag i alla fall två glädjande glimtar. Ty dagen må ha varit en statsmaktens apoteos med Mats Svegfors som impressario. Men vad skulle de egentligen använda staten till? Idélösheten på det planet gick som en bordunton genom hela programmet – Sverige som ”sjukvårds- och biträdesstaten”? Oxenstierna hade papisterna som yttre fiende. Inte kan den av Wetterberg frammanade hotande ålderdomen göra makten samma tjänst?
Och så tänkte jag på hur det gått för det DDR som svärmat för Fredrik II och det preussiska arvet. Aldrig har väl den skarpsynte Joseph de Maistres ord om revolutionens slut i Considérations sur la France stämt så väl: Inte genom diskussioner och protokoll, inte genom förhandlingar och voteringar kommer revolutionen att dö. Utan genom en väldig våg av kraft och folklig entusiasm, som sveper de torra pappersbuntarna framför sig.
Den vågen kommer nog att skölja bort alla statligt blekrosa laxsnittar.
