Nobelkommittén har åter gjort en praktmiss. Som trädkramare har fredspristagaren Wangari Maathai inte bara starka antipatier mot industri utan också en romantiserad bild av naturen. Även uppenbart naturliga problem måste skyllas på teknologi i allmänhet och väst synnerhet. Wangari hävdar att hiv/aids är ett biologiskt stridsmedel för att ha ihjäl svarta. Om det är något Kenya, och övriga Afrika, inte behöver så är det ytterligare konspirationsteorier.
”Think globally and act locally.” Inte ens MTV brukar använda den slitna klyschan längre. Det hindrar naturligtvis inte kommittén som delar ut fredspriset från att använda det som prismotivering. Med tanke på att pristagaren är den Kenyanske slyodlaren Wangari Maathai så får man kanske var glad att de kunde låta bli ordspråk som ”se skogen för alla träd” och ”peppar, peppar”.
När Nobelkommittén gjorde sin förra praktmiss, Jimmy Carter, så föreslog jag i en artikel att priset borde avskaffas (här i Smedjan). Nu finns priset inte bara kvar – det är också utvidgat. Det innebär att man nu kan bli belönad inte bara för de luddiga aktiviteter som ryms i begreppet fred. Man kan också få priset för att ansa buskar, stoppa vägbyggen och skrika högt om hål i himmeln. Kort sagt, de luddiga aktiviteter som ryms i begreppet miljö.
Naturligtvis försöker man knyta ihop det nya och det gamla flummet på olika sätt. Med Wangaris egna ord: ”När våra resurser blir allt knappare börjar vi kriga om dem.” Så, att likt Wangari odla träd är en fredsinsats. Den som har det minsta begrepp om historia inser att detta är struntprat. Vi har odlat prylar i årtusenden, och detta förefaller inte ge oss någon fred. Man kan naturligtvis också fråga sig varför inte varje bonde, gruvarbetare eller fabriksmontör anses göra fredsinsatser.
Svaret är faktiskt lite tragiskt. Wangaris odlingar anses värda att belöna för att de inte är effektiva, inte skapar resurser och inte förbättrar för framtiden. Hennes Green Belt Movement sägs ha planterat 30 miljoner träd. Det låter ganska imponerande tills man tänker efter. Om man planterat ett träd per kvadratmeter så får man en miljon träd per kvadratkilometer. Om man planterar en yta på sex gånger sex kilometer har man alltså mer än 30 miljoner träd. Fredsinsatsen motsvarar alltså en mellanstor skärgårdsö. Det skulle vara mer motiverat att ge skogsfredspriset till SCA.
Träd, hus och resurser
Wangari är också motståndare till verkliga projekt som skulle kunna generera utveckling. Det i pressen mest omskrivna var ett skyskrapsbygge. Jag kan inte säga att jag har någon djupare kunskap i frågan huruvida just den här skrapan var defekt, men generellt vågar jag nog påstå att den som vill fylla Kenya med träd och riva ner dess hus skall vara försiktig med att prata om att skapa resurser.
Som vanligt så har trädkramare inte bara starka antipatier mot industri utan också en romantiserad bild av naturen. Även uppenbart naturliga problem måste skyllas på teknologi i allmänhet och väst synnerhet. Wangari har t ex hävdat att HIV/AIDS är ett biologiskt stridsmedel (d v s skapat i laboratorier) för att ha ihjäl svarta. Om det är något Kenya, och övriga Afrika, inte behöver så är det ytterligare konspirationsteorier.
Fredspriset har nu blivit utvidgat med förutom miljö, även kultur och medier (man vågar knappt tänka på vilka pristagare det öppnar för). Detta ändrar inte prisets inneboende problem. I de ”vanliga” fredsprisen finns problemet att de som verkligen uppnått resultat är de som har levt i verkligheten. Där blir man ibland smutsig. Om man däremot håller sig väl med alla och aldrig uträttar något så kan man ha en ren gloria. Notera att Kofi Annan beordrade bort de trupper som kunde ha förhindrat folkmordet i Rwanda. Han har tagit emot ett fredspris. US Navy har hållit våra samtliga världshav fria från sjörövare i hundra år och aldrig sett skymten av ett pris. Miljö fungerar på samma sätt. Wangaris buskar må inte uträtta så mycket men de är planterade med politiskt korrekt ineffektivitet. De som haft verklig betydelse för miljö och resurseffektivitet, så som uppfinnarna av dvärgvete och konstgödsel, eller grundarna av Chicagos råvarubörser, kommer naturligtvis inte att få något pris. Deras verksamhet har ju smutsats ned av affärer, djurförsök, stora organisationer och annat otäckt.
Utvidgad pristagarpool
Det enda positiva med det utvidgade priset är att poolen av möjliga pristagare blir större. Det leder ju till att man kan välja dem som lutar åt det fåniga i stället för det morbida. Man kan ju faktiskt säga till Wangaris försvar att hon åtminstone inte, likt fredspristagare Arafat, beordrat mord på barn. När det i framtiden delas ut fredspris i kultur skulle det hela faktiskt kunna bli genuint dråpligt, utan bismak av civilisationshat. Kanske Jim Carrey skulle kunna få ett pris för sina insatser som pet detective.
I väntan på bättre tider tvingas vi dock konstatera att Nobelkommittén åter gjort en praktmiss. Wangaris förre man har blivit citerad i medier över hela världen med kommentaren ”Hon är för utbildad, för stark, för framgångsrik.” Orsaken till att citat flyter runt är naturligtvis att det ger en inramning till att visa hur stark hon är som kvinna och politiker. Vad som inte beskrivs lika väl är att hon vunnit fredspriset för att ”hon är för ovetenskaplig, för ineffektiv och visar för få framgångar.”
Länk:
