”Moderata Ungdomsförbundet ska hålla högerflanken i svensk politik när det gäller ett konsekvent försvar för frihetens idéer. Den flank som just nu riskerar förloras i den svenska borgerligheten."
Det är den tilltänkta ordförandekandidaten för MUF, Johan Forssell, som uttalar sig ovan. Forssell är vad jag vet en god förkämpe för liberala idéer; fri marknadsekonomi, frihandel, öppenhet mot omvärlden, individuell frihet, nolltolerans mot förmynderi, begränsad statsmakt och låga skatter.
Varför vill en sådan person använda en politisk skala som förvirrar mer än den klargör? Varför dessutom uppträda under en beteckning som aldrig använts för att kategorisera liberala idéer, som genom historien alltid betecknat liberalismens motståndare och ofta dess totala motsats? Kort och gott: Varför kalla sig ”höger”?
Idéhistoriskt finns inget skäl till att en liberal frihetsvän skulle kalla sig höger. Enligt den ursprungliga höger–vänsterskalan, från den franska nationalförsamlingen 1789, var högern de konservativa, de som inte ville förändra samhället. Liberalerna var den ursprungliga vänstern, de som ville förändra, långt innan begreppet kom att förknippas med socialister och kommunister. Högern var alltså liberalernas motståndare.
Så var även fallet när ett antal förespråkare för höga tullar, subventioner till jordbruk och fiske, stark kungamakt och begränsad rösträtt bildade det konservativa högerpartiet. När samma parti omkring 1980 började orientera sig mot liberala idéer hade det passande nog även bytt namn.
På 1900-talet har höger därtill kommit att beteckna det mörka idégods – nationalism, fascism och nationalsocialism – som betecknar inte bara liberalismens motståndare, utan dess diametrala motsats: protektionism, individens underordning under stat och kollektiv, förbud mot ”dekadent” beteende och oönskade åsikter, stängda gränser mot omvärlden och en stat som under godtyckliga och odemokratiska former styr såväl ekonomi som socialt liv.
Motståndare till liberalism
Höger–vänsterskalan är över huvud taget en skala som förvirrar mer än den upplyser. I båda ändar finns ofrihet och ytterst grym diktatur. Kommunism och nationalsocialism är båda kollektivistiska ideologier som innebär diktatur, enpartistyre, åsiktsförtryck, statlig kontroll och planering av ekonomi och samhälle; de är därtill båda utpräglade motståndare till liberalism och kapitalism, äganderätt och en fri ekonomi. Trots dessa omfattande likheter betraktas de som höger–vänsterskalans totala motpoler. Var finns liberalism, eller demokrati för den delen, på en sådan skala? Hur uppstår de genom att kommunism och nazism blandas?
Hela skalan är riggad för att avskräcka från alla former av renodlat politiskt tänkande. När monstruös diktatur väntar vid både högerns och vänsterns extrempunkter är det logiskt att söka sig mot mitten. Där finns förvisso ideologiska blandningar som är att föredra framför renodlad socialism, men demokratiskt eller liberalt uppblandad socialism (socialdemokrati/socialliberalism) är fortfarande frihetsinskränkande i pläderingen för bland annat omfattande statsmakt, förmynderi och urholkad äganderätt. Men fortsätter man över skalans mittpunkt från socialdemokrati och socialliberalism i jakt på frihetligare tankar så rasar man istället ner i kristdemokrati och konservatism, som bara blir mer och mer höger ju mer intolerant, religiös och villig att inskränka yttrandefrihet och livsstilar den är.
Liberalismens frihet finns varken till höger eller till vänster och föga förvånande inte mittemellan heller. Det är huvudanledningen till att frihetens vänner inte bör definiera sig efter en sådan skala.
Vilken förändring?
En ytterligare anledning att undvika höger–vänsterskalan är att den ger socialister möjligheten att använda den mer positivt laddade termen ”vänster”, en term som fortfarande associeras med ursprungsbetydelsen, att vilja förändra rådande ordning. Därmed kan de undvika att specificera vad det egentligen är för förändring de vill åstadkomma, och med vilka medel. Socialismens medel, kollektivismen, individens underordnande under staten, viljan att styra och ställa över våra liv och vår frihet hamnar i skymundan av ett allmänt hållet, aldrig specificerat, missnöje med det rådande och får därmed en oförtjänt gullighetsstämpel.
Första steget i att vägra kollektivisterna denna gullighetsstämpel är att vägra inordna sig enligt höger–vänsterskalan, något det dessutom finns flera och tyngre sakliga skäl att göra. Oavsett om det blir Johan Forssell eller den kandidat jag personligen föredrar, Maths Larsson, som tar över Moderata ungdomsförbundet, vill jag rikta en uppmaning till dem båda och till andra frihetligt sinnade personer: Vägra kallas höger!
