Det tog bara femton minuter att ta mig från överfulla Bloggforum till ännu mer överfulla Publicistklubben i måndags kväll, men det hade lika gärna kunnat vara i en annan galax.
Och då tänker jag inte på skillnaden mellan Internetworlds pigga, ljusa lokaler i Vasastan i Stockholm och publicistmötet i Kulturhuset som inte verkade kunna bestämma sig för om det var en exklusiv klubb eller ett nedsuttet fik. Och jag tänker inte på skillnaden mellan pigga bloggare i alla färger och frisyrer som inmundigade termoskaffe och bananer medan de knapprade på datorer, och de kulturuniformerade journalister som drack öl och vin medan de fingrade på kultursidorna.
Den stora skillnaden var mental. På det lite nördiga Bloggforum var nyfikenheten på omvärlden lika stor som oron över den var på prestigefyllda Publicistklubben. På Bloggforum frustade deltagarna av idéer, engagemang och vilja till ständig konstruktiv omprövning. På Publicistklubben oroade man sig över hur man ska kunna fortsätta att göra precis det man alltid har gjort, trots ”hot” utifrån.
Två debatter, två världar
Bloggforum var Sveriges första stora debatt om ”bloggar”, de dagböcker på nätet där många av oss skriver ned våra tankar om det personliga, det politiska eller något helt annat. På
Bloggforum Stockholm 2004
möttes bloggare av olika politiska kulörer och med olika intresseinriktningar i tre olika paneldebatter om hur denna nya medieform skulle påverka etablerade medier, kunskap och politik. Jag var en av talarna.
På Publicistklubben handlade debatten om public service, med anledning av den diskussion om USA-valet som jag startade i Expressen och som ledde till att Cecilia Uddén stängdes av från radions valbevakning efter att i debatt med mig i P1-morgon ha sagt att svenska medier har ”ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter” i USA-valet. Uddén var en av debattörerna. Jag var inte inbjuden.
För säkerhets skull hade debattfrågan formulerats som ”Hur personlig får en public service-journalist vara?” – det snällast tänkbara sättet att definiera den partiska journalistiken och bekvämt befriad från all problematisering av maktförhållandena i etern.
Jag lyckades höra debatten eftersom jag kunde komma in som gäst till en av debattdeltagarna, blivande Timbrochefen Cecilia Stegö-Chilò. Utöver henne och Uddén bestod panelen av Sveriges Radio-chefen Peter Örn, journalisten Staffan Dopping och DN-ledarskribenten Barbro Hedvall.
Trots problematiserande röster från de tidigare SR-journalisterna Stegö-Chilò och Dopping utvecklades mötet till en hyllning till public service i allmänhet, och till Cecilia Uddén i synnerhet.
Redan före det första replikskiftet bröt moderatorn in – den vanligtvis rekorderlige utrikeskommentatorn Stig Fredrikson på Aktuellt, tillika Publicistklubbens ordförande – för att visa att han tillhörde rätt sida. Han förklarade att Uddén är oerhört duktig och påläst och intressant och han hade minsann givit henne ett stipendium en gång i tiden, och uppmanade henne att fortsätta med sin typ av subjektiv journalistik trots motståndet: ”Jag hoppas att du inte har blivit avskräckt av detta”. (Citerat ur minnet.)
Från golvet ville SVT:s Malcolm Dixelius berätta att han var först av alla med att maila Uddén och beklaga avstängningen. Dixelius slog fast att ”opartiskhet är irrelevant” och att Uddéns enda misstag var att be om ursäkt för sitt uttalande. Att partiskheten alltid tycks gå åt ett håll berörde han över huvud taget inte.
Inte helt utan ironi kunde Uddén konstatera att hennes uttalande blivit en framgång: ”Jag har aldrig varit med om en så lyckad PR-kupp som den här debatten medfört. All uppmärksamhet som programmet fått, och allt det stöd som kommit från kollegerna har bara känts bra.” Hon hade ju dagen innan också ägnats den prestigefyllda söndagsintervjun i Dagens Nyheter, utan att behöva besvara några kritiska frågor.
Att publiken fnissade och applåderade instämmande och suckade kritiskt på alla de rätta ställena bidrog till känslan att här stod publiken och public service enade mot en oförstående omvärld. Stegö-Chilò och Dopping varnade för en överdriven homogenitet och en journalistideologi där man alltid är för t ex att föräldraledigheten ska delas lika och där bilar och företag är dåliga. Publiken såg ungefär lika självkritisk ut som en pingstförsamling som just fått höra att de nästan alla verkar tro på Gud.
Det är läskigt nu
I luften låg uppfattningen att kritik utifrån är ett problem, något obehagligt som det gäller att till varje pris undvika eller desarmera. För om en public service-journalist kan ifrågasättas för ensidig rapportering kan det ju hända även andra. Själv refererade Uddén hur hennes kolleger hade reagerat: ”Det är läskigt nu. Allt vi säger granskas och man kan bli kritiserad för det.”
Sällan har jag upplevt så skilda världar. På Bloggforum rådde tvärtom en rörande enighet om att kritiken, konflikten och konkurrensen är mediernas livsluft. Det är just genom att bloggarna ständigt bevakar och kritiserar varandra som man tvingas att kolla sina källor, skärpa sina formuleringar och förbättra sin analys. Det är läsarnas garanti. Om någon envisas med misstag eller lögner sprids missnöjet på nätet och man förlorar trovärdighet och läsare.
Bara femton minuter längre bort satt alltså de gamla monopolmediernas företrädare och tyckte att det var läskigt att det blivit tillåtet att granska deras rapportering.
Attitydskillnaden hade inte att göra med politiska skillnader. Jag tror att det fanns mer socialism i vänster lillfinger på flera av de bloggare jag diskuterade med än hos alla Publicistklubbens frasradikaler sammantaget.
Det fanns en betydligt djupare avgrund mellan de båda evenemangen. Medierna och miljöerna uppmuntrar helt enkelt motsatta mentaliteter. Något förenklat kan man säga att monopol skapar liknöjdhet och ängslan över omvärlden, medan konkurrens stimulerar nyfikenhet och omprövning.
På den ena debatten flockades de livstidsanställda public service-journalisterna, som på grund av arbetsrätten inte riskerar att få sällskap av piggare journalister. De har makt över de viktigaste medierna i Sverige, utan att behöva bekymra sig om publikintresse eller konkurrenter. De verkade faktiskt vara fundamentalt ointresserade av problemen med snedvridning och homogenitet. I själva verket är det ju bra som det är. När någon kritiserar deras sätt att vårda monopolet blir de i stället indignerade.
Moderatorn Fredrikson frågade oroat panelen hur de nu skulle bemöta ”de politiska hoten”, eftersom Uddénaffären har gjort att det ”slipas knivar” bland politiker som Gunnar Hökmark. Och SR-chefen Peter Örn fick omedelbart publiken på gott humör genom att notera att Hökmark hade slipat knivar i 25 år, så det fanns det nog ingen anledning att bry sig om honom.
Den andra debatten fylldes av skribenter som måste försörja sig på andra vis, delvis därför att arbetsrätten inte släpper in dem i de etablerade medierna. De skriver framför allt utanför arbetstiden för att de brinner för det. De är inte garanterade någonting, utan måste skriva engagerande och hitta en egen publik. Och de ser oftast kritik som ett arbetsredskap, eftersom det är svårt att förbättra sig och utvecklas utan kritik. Vanligtvis har bloggen kommentarfunktioner så att kritikerna får utrymme direkt på sajten (precis som på smedjan.com).
Själv har jag aldrig varit tvungen att ompröva mina åsikter och ändra mig så mycket som under de ett och ett halvt år som jag har bloggat och folk omedelbart har reagerat på och systematiskt skrivit om det. Det är ett medium där man inte ignorerar en kritiker i 25 år.
Programavtal? Vilket programavtal?
Men hur behandlades då grundproblemet i Publicistklubbens debatt? Hur går Sveriges Radios avtal med staten om opartiskhet och mångsidighet ihop med den ensidighet som flera inblandade talade för? Staffan Dopping försökte upprepade gånger väcka liv i den frågan. Men det tog sig aldrig. Åsikten att ”opartiskhet är irrelevant” tycktes delas av de flesta.
Peter Örn ansträngde sig i stället för att definiera om programreglerna så att de tillät det som de närvarande ville säga i etern. Exempelvis hävdade Uddén att en svensk journalist inte kan vara objektiv inför det amerikanska dödsstraffet. Örn hade kunnat svara att man visst kan vara objektiv genom att skildra dödsstraffet i all dess kuslighet, men ändå också intervjua brottsoffer, redogöra för brottsstatistik, o s v. Men i stället valde han att göra programreglerna rymligare så att de fick plats med ren kampanjjournalistik på området. SR har ju också har en skyldighet att värna demokratin och de mänskliga rättigheterna, och dödsstraffet strider mot det, förklarade Örn raskt.
Malcolm Dixelius hade fått ett finger och tvekade inte att ta hela handen. Han replikerade att public service i så fall måste ta ställning mot Bush, eftersom denne är för dödsstraff. Det räcker tydligen inte att berätta för det svenska folket att Bush är för dödsstraff, man måste dessutom skriva alla på näsan att Bush är obehaglig och måste bort.
Ingen på Sveriges Radio ifrågasatte att man skulle vara en sådan kampanjmaskin. I stället vidtog en förvirrad diskussion där en man från golvet hävdade att Kerry också är för dödsstraff, vilket dock förnekades av Uddén. Det var lite märkligt att se att ingen i denna illustra skara visste att Kerry är emot dödsstraff i allmänhet, men anhängare av det för terrorister. De båda som uttalade sig verkade i stället gå på sina förutfattade meningar. Frågeställaren utgick från att alla amerikaner var tokiga dödsstraffsanhängare, och Uddén utgick från att Kerry är snäll.
Det är möjligt att ingen heller på Bloggforum hade känt till sakernas tillstånd, men i stället för att självsäkert gå på sina fördomar hade någon förmodligen utnyttjat det trådlösa nätverket och omedelbart surfat fram Kerrys kampanjplattform och kollat.
Så kan journalistik också gå till.
Nåväl, efter denna diskussion, och bristen på ställningstaganden från Örn, kunde Dopping uppgivet konstatera att det enligt Sveriges Radio aldrig kan finnas några problem med snedvriden journalistik, eftersom programavtalet betyder precis vad vi vill att det ska betyda, och att det enda man inte får göra är att likt Uddén i en metadiskussion öppet tala illa om opartiskhet. Vi lever redan i den bästa av världar.
Ett klart och entydigt ja
Bloggforum kunde hamna i vilka slutsatser som helst. Olika personer, med olika bakgrund, olika åsikter och olika intressen, samt ett gäng moderatorer som manade fram skillnader och vidgade de där konstruktiva sprickorna i muren som kan kasta nytt ljus på gamla frågor.
På Publicistklubben fanns det redan från början en riktig och god åsikt. Det handlade bara om att nå dit med så lite gnöl på vägen som möjligt, och att komma fram till hur man hanterar de yttre hoten mot denna ståndpunkt. Symboliskt för diskussionen var när Barbro Hedvall inte förstod en av Fredriksons frågor, och han förtydligade: ”Jag ville bara ha medhåll för min tes.”
Exakt.
Plötsligt var klockan mycket och Fredrikson summerade. Inte bara en moderators uppgift, utan även språkets regler hindrade honom att entydigt fälla en dom i kvällens debatt, men han var så ivrig att han inte lät ens det stå i vägen:
”Kvällens fråga var: ’Hur personlig får man vara?’ Och jag tycker att vi i kvällens debatt har svarat ett klart och entydigt ja på det.”
Ridå. Publiken strömmade ut och SR-gänget kramade glatt om varandra. Det sista jag minns var en känd TV-journalist som på väg ut passerade mig och glatt frågade: ”Släpper de in vem som helst här?” Vänligt och självironiskt, utan tvekan. Men talande för den kultur som sitter i tapeten.
Lätt omtumlad och rejält frustrerad vacklade jag ut i snålblåsten vid ett öde Sergels Torg och tänkte närmast nostalgiskt tillbaka på när kvällen var ung. När jag nu misströstade om medieeliten kunde jag ju trösta mig med att jag redan hade sett framtiden på Bloggforum – och den fungerar. Den ännu nördiga och vildvuxna framtid som kommer att göra att public service inte kan strunta i världen utanför i längden; som kommer att granska och kritisera journalister även om dessa tycker att det är läskigt; och som så småningom kommer att göra gamla och trötta medier irrelevanta.
För nog är det sant, som en av bloggmoderatorerna sade, att vi i panelen har mer tillgång till medierna än andra. Men vi har det på de stora mediernas villkor och premisser, och när frågeställningarna passar dem. Annars är det tyst. Det är först på bloggen som vi får tala till punkt, om det som är viktigast.
Det kändes lite som om jag hade gått direkt från ett möte mellan fria, excentriska och bångstyriga företagare till ett möte med skråväsendets bevakande och ängsliga hantverkare någon gång i början av 1840-talet. Och medan jag spankulerade ut i mörkret kom jag på mig själv med att fundera över om alla bloggare vid det här laget var färdiga med eftersnacket på Tranan, eller om det var någon idé att gå dit och få en ny energipåfyllning.
Länk:
