Den svenska socialdemokratin är inne i en svår period. Det är inte nog med att den borgerliga oppositionen tycks ha bestämt sig för att på allvar söka ta över makten. Betydligt värre är att partiet på senare tid varit föremål för en helt ny typ av kritik, en kritik som genom att den har rört vid partiets egentliga livsnerv – dess framtoning som representant för arbetarklassen – rimligen också borde uppfattas som oroväckande.
Det har rört sig om skildringar, även i den partitrogna pressen, av hur partiledaren i skarp kontrast till gamla asketiska partiledarideal har börjat ge tydliga prov på sin egen förtjusning över att leva det goda livet. Det har rört sig om en finansminister som till synes helt ogenerat tar för sig av statens resurser, om en justitieminister som tycks ha svårt att förstå innebörden av begreppet ”ansvar”, och om en utnämningspolitik vars allmänna syfte har varit att låta partitrogna undersåtar hamna i positioner där även de kan ta för sig av ”det allmänna”.
Det mönster som här börjar anta allt tydligare konturer visar hur Sverige är på väg att utveckla en särskild politisk ”klass”, en helt ny form av politisk adel som rör sig i en annan sfär än vi andra vanliga undersåtar. För detta nya ”politiska frälse” gäller andra regler än för oss andra, och dess noga utvalda medlemmar kan också se fram emot helt andra belöningar.
Gräddfilen breddas
Anders Isaksson i synnerhet har gjort en berömvärd insats för att uppmärksamma denna farliga trend, vars konsekvenser nu börjar bli allt mer oroväckande. I takt med att den politiska ”gräddfilen” breddas kommer också risken för populistiska motreaktioner att växa, på ett sätt som i sin förlängning kanske även antyder faror för det demokratiska systemets grundvalar.
Utöver en fullt legitim oro över vad politikerföraktet kan leda till skulle jag vilja hävda att just den trend Isaksson och andra har dokumenterat, samtidigt mer än något annat bidrar till att skapa verklig substans i den borgerliga oppositionens tal om att ett regimskifte i sig skulle vara bra för demokratin.
Av central betydelse i sammanhanget är att det här inte rör sig om någon bördsadel – åtminstone inte ännu. Det rör sig om en ren maktadel, där sammanhållningen inom gruppen betingas inte av bördsrätt utan av lojalitet mot det statsbärande partiet. Skillnaden är lika betydande som den är oroväckande.
Inom ett system som vilar på bördsadel finns det fortfarande utrymme för politisk pluralism, och för öppen debatt om alternativa utvecklingsvägar. I ett system som vilar på ett politiskt frälse handlar allt om lojalitet mot partiet, oavsett om detta har någon uttalad ideologi eller ej. Låt oss, för att illustrera denna viktiga poäng, dra en parallell till det gamla sovjetiska nomenklaturasystemet.
Nomenklaturans privilegier
Själva begreppet ”nomenklatura” kom under Brezjnevtidens senare del, den s k stagnationsfasen, att bli förknippat med just en härskande klass, med en väl avgränsad partielit som tillskansade sig en uppsättning privilegier som vanligt folk inte hade några som helst möjligheter att arbeta ihop, eller ens kunde drömma om.
Det finns förvisso all anledning att uppröras över hur medlemmarna av denna sovjetiska nomenklatura helt ogenerat kunde tillåta sig att leva det ljuva livet, samtidigt som de predikade solidaritet med den arbetarklass de dagligen och stundligen parasiterade på. I grunden var det emellertid fråga om något långt allvarligare än enbart privilegier för de utvalda, och om därav följande sociala orättvisor. Vad det verkligen handlade om var makt, nämligen att skaffa garantier för att partiet skulle kunna sitta kvar på sina reserverade platser vid köttgrytorna.
Nomenklaturasystemet kom ursprungligen till för att upprätthålla partiets kontroll över ”kadrerna”, alltså över utnämningspolitiken. Bolsjevikerna insåg mycket väl att detta var den verkliga nyckeln till makt. Det var i detta syfte man upprättade en lista över alla viktiga positioner, och en annan lista över alla lojala personer. Sedan kunde matchningen börja, och partiledningen kunde vara trygg i förvissningen om att inte fel personer skulle bli befordrade.
Utan övriga jämförelser med sovjetsystemet är det just denna kaderpolitik som har legat och ännu ligger till grund för den socialdemokratiska utnämningspolitiken, och som därmed även definierar den svenska s-märkta politiska adeln. Det implicita avtalet har självfallet två sidor. Samtidigt som partiet å den ena sidan vet att man på alla viktiga befattningar kommer att ha partitrogna funktionärer, vet å den andra de som väljer att göra karriär inom den partikontrollerade sfären att de kommer att kunna se fram emot fina utnämningar, med löner och privilegier vi andra inte kan hoppas på. Med denna ömsesidiga försäkran följer tyvärr också en maktens arrogans, som inte riktigt hör hemma i en demokrati.
Stående ovationer och utdragna applåder
Vid den senaste socialdemokratiska partikongressen kunde man således höra dåvarande partisekreteraren Lars Stjernkvist förklara att folk vet att de beslut som fattas av kongressen också kommer att implementeras. Så var det även i Sovjetunionen – partikongressen beslutade, och det ”folkvalda” parlamentet gummistämplade. I Sveriges riksdag förekommer ännu inte ”stående ovationer och utdragna applåder”, som det brukade heta i Pravda, men den funktionella likheten i attityd till demokratin är tillräckligt oroande.
Lika oroväckande var det när nuvarande partisekreteraren Marita Ulvskog i ett minnesvärt uttalande kommenterade det socialdemokratiska valnederlaget 1976 med att ”det kändes som en statskupp”. Tydligare kan man knappast uttrycka nomenklaturans grundläggande princip: makten tillhör partiet, och positioner fördelas i förhållande till lojalitet med partiet. De som har blivit petade i magen av generalsekreterare Persson, och fått veta att ”partiet tackar dig”, kan vittna om hur lojalitet och sammanhållning upprätthålles i praktiken.
Det som hittills har väckt mest uppmärksamhet, och självfallet även anstöt, rör främst hur privilegiesystemet tenderar att bli öppnare och allt mer uttalat. Nomenklaturans medlemmar vet numera inte bara att de kommer att få högre lön för samma arbete; när den dåvarande vice statsministern Margareta Winberg utnämndes till ambassadör kunde hon acceptera i lugn förvissning om att hon skulle få en lön som vida överstiger vad andra ambassadörer, som valt den diplomatiska snarare än den politiska karriären, kan räkna med.
Betydligt allvarligare är att de också vet att man om man bara når tillräckligt framskjutna positioner kommer att kunna förfoga över resurser som sträcker sig långt utöver den egna formella lönen. Som exempel kan vi minnas hur finansminister Bosse Ringholm kunde beställa fram regeringens plan för att se på fotboll i Portugal, och hur justitieminister Thomas Bodström mitt under brinnande jakt på förrymda grova brottslingar kunde beställa fram polishelikopter för bli hämtad från sommarstugan på Fårö.
Utsuddade gränser
De berörda ministrarna försvarar sig självfallet med att de inte har begått några formella fel, och det är just här som det verkliga problemet står att finna. En direkt och logisk konsekvens av nomenklaturans privilegiesystem blir att gränsen mellan statens och partiets resurser gradvis suddas ut. Denna gradvisa förskjutning av moralen beträffande hantering av skattebetalarnas pengar syns tydligt i förändringen från Ingvar Carlsson, som i tradition från Tage Erlander lär ha varit mycket noga mellan att skilja utgifter som var privata från dem som skulle belasta partiet respektive staten, och Göran Persson som inte tycks uppleva en sådan uppdelning som särskilt viktig.
Än tydligare syns moralförskjutningen i det allt vanligare oskicket att låta skattebetalarna stå för fiolerna när framträdande nomenklaturister skall ges fina förläningar. Än så länge sker det företrädesvis i skymundan, vilket väl får tas till intäkt för att man ännu känner viss förlägenhet. Således är det säkert många skattebetalare som känner stolthet över hur berömda svenskar som Hans Blix och Jan O Karlsson får toppjobb som ordförande i viktiga internationella kommissioner. Det kanske inte är lika många som vet att dylika kommissioner tillskapas av Sveriges regering och finansieras av svenska skattebetalare.
Betraktad var för sig är de utgiftsposter som resulterar av dylika förläningar så små att de enkelt kan stickas undan i någon bisats till en större budgetpost. Om man emellertid skulle sammanställa alla de kostnader som under senare år har belastat den svenska budgeten till följd av den gräsbrandsliknande spridningen av nya myndigheter och kommissioner skulle saken säkerligen komma i ett annat läge, och skattebetalarna få anledning att ifrågasätta hur deras pengar hanteras.
Förläningsverksamheten
Det verkligt allvarliga i sammanhanget är emellertid inte partiets frikostiga användning av skattemedel. Betydligt värre är att det uppstår en särskild kultur kring just förläningsverksamheten. Samtidigt som kretsen av politiskt tillsatta befattningar stadigt vidgas, och väl snart kommer att gälla samtliga ambassadörer, generaler, justitieråd, biskopar, rektorer och professorer, vidgas också utrymmet för att skapa skräddarsydda myndigheter och kommissioner. Och det som förblir fördolt är enligt vilka principer personer rekryteras till alla dessa poster.
Det är i detta sammanhang vi måste återvända till argumentet om att ett regimskifte 2006 skulle vara bra för den svenska demokratin. Huvudproblemet med det privilegiesystem som definierar den svenska politiska adeln är att ju längre detta system upprätthålles, desto djupare kommer dess rötter att bli. Regelverk tänjs och normer förändras, så att vi andra med tiden vänjer oss vid att vissa faktiskt är mer jämlika än andra, och att de därmed även har rätt till bättre villkor och förmåner.
Då den socialdemokratiska partiledningen naturligt nog är synnerligen obenägen att ta till sig kritik mot exempelvis den egna utnämningspolitiken, synes det bara finnas ett sätt att bryta den farliga utvecklingen mot en ökande klyfta mellan nomenklaturan och oss andra, nämligen just via ett regimskifte 2006.
Alternativet avtecknas kanske tydligast i hur andra länder väljer att se på oss. I den internationella pressen har Sverige redan blivit brännmärkt som en ”enpartidemokrati”. Man kan undra vad nästa epitet skall komma att bli? Kanske den sista verkliga sovjetstaten?
