Måndagen den 6 december var ännu en vanlig jävla dag i handelsbyråkratins korridorer. Här är några exempel på vad tjänstemän i Stockholm och Bryssel ägnade sig åt:
- Vi har hindrats att köpa billiga ringpärmsmekanismer med 17 respektive 23 ringar från Kina. Numera får de som lägst kosta 325 euro per 1000 enheter. För varje företag i Kina som tillverkar andra ringpärmsmekanismer har tullnivåer redan fastställts på mellan 51,2 till 78,8 procent. Visst är det skönt att vi har byråkrater som är så noggranna och dessutom vet exakt på decimalen vilket pris som är det rätta?
- Det är inte bara i detalj reglerat vilka varor och vilka företag som får säljas i Europa, utan även vilka företag i Europa som får köpa från utlandet. Från Bryssel kom den goda nyheten att ytterligare 40 företag, efter individuell prövning och med individuella datum för ikraftträdande, fått tillstånd att importera vissa cykeldelar från Kina utan att erlägga den utvidgade antidumpningstull som annars drabbar företag och privatpersoner.
- EU-kommissionen har även ägnat sig åt en ”påskyndad nyexportöversyn” för att utreda importen av bredspektrumsantibiotika från företaget Nestor Pharmaceuticals i Indien. De låter meddela att antibiotikan även fortsättningsvis kommer att omfattas av en tull på exakt 14,6 procent, för övrigt samma tullsats som för alla andra företag.
Allt detta på en dag. Man undrar vad det kostat i merarbete för företagen och i skattepengar för att försörja byråkrater och översättare. Och vad det är för människor som på fullt allvar ägnar sig åt sådant här?
Dag ut och dag in ägnar sig välavlönade tjänstemän åt att kräva in detaljerade uppgifter från hela världen, utreda dem och till EU:s samtliga språk översätta dokument för att registrera och bedöma varje företag som vill sälja till EU, fastställa exakta villkor för varenda liten variation av varenda vara som säljs och på decimalen vilket pris de ska betinga för att få säljas, och dessutom pröva vilka europeiska företag som på vilka villkor får handla vilka varor. Hur ska man kunna skratta åt Monty Python-sketchen om fåniga gångarter när såväl EU som Sverige håller sig med ministerier för fånig prissättning?
Kafka eller Strindberg?
För en betraktare i ett EU-land framstår hela maskineriet mest som skrattretande och löjligt. Det är lite ”Röda Rummet”-känsla över byråkratins nitiskt detaljerade omsorg. Men de stackars näringsidkare som verkar på fel sida om EU:s tullmurar tänker nog snarare på Kafka när de tampas med den massiva handelsbyråkratin. Flersidiga blanketter på ett främmande språk, uppgifter som kan manipuleras i varje enskild detalj – från exportlandets prisnivå till kategoriseringen av en i vissa avseenden unik produkt – och slutligen en prövning av byråkrater med nära kontakt med europeiska konkurrentföretag. Allt är riggat för att den utländske säljaren (och EU-konsumenterna) ska förlora.
Hela prövningen av antidumpningstullar är dessutom omotiverad. Det går inte att på byråkratisk väg fastställa lämpliga priser på varor. Planekonomi fungerar inte. Om priser ska kunna fylla sin funktion som informationsbärare om relativ knapphet och människors preferenser krävs att de sätts i en konkurrensprocess på marknaden. Men gissa vad? Byråkratiska hinder och tullmurar hindrar just den konkurrensen. Vi betalar alltså skatt för att handelsbyråkrater ska misslyckas med att göra vad marknaden annars gör åt oss alldeles gratis.
Det enda vettiga är att lägga ner antidumpningsbyråkratin och avskaffa tullarna. Låt företag sälja varor fritt, till vilket pris de vill, över nationsgränserna. Kafka och Strindberg hör hemma i bokhyllorna, inte i handelspolitiken.
