Jag trodde aldrig jag skulle skriva en sådan här text. Men jag börjar bli våldsamt less på feminismen och nätverk och genusperspektiv och könsmaktsordningar och Gudrun Schyman och allt vad dessa sekter och översteprästinnor heter.
Möjligen hänger det samman med att jag räknade mig som feminist redan som fjortis – med fjortonåringens hela kindblossande ruelse över männens våld och världens orättvisor – och det är snart 30 år sedan.
Jag inser att det börjar bli dags att säga tack och adjö till den perioden nu när också Göran Persson kallar sig feminist, när vanliga hyggliga, schyssta män anser sig nödgade att gå ut och be om ursäkt för att andra idioter till män spöar kvinnor, och när en skattefifflande hycklare – under stort stöd dessutom! – aspirerar på rollen som ledare för ett feministiskt riksdagsparti.
Det är inte det att jag inte ser att det fortfarande finns ett tydligt könsrollsmönster. Det sitter alltför många medelmåttiga manliga dönickar på chefsposter och olika höga positioner i samhället – på uppdrag som de aldrig hade kommit i närheten av om rekryteringen gjorts på strikt könsneutrala, kompetensmässiga grunder.
Men jag börjar få nog av feminismens avarter.
Det börjar bli lite för mycket av allmän skuldbeläggning och kollektivt ansvarsutkrävande. Det börjar bli lite för många klappjakter på i grunden välvilliga manliga politiker som uttryckt sig aningen oförsiktigt. Det börjar bli lite för många surmagade påhopp på dem som inte till fullo vill acceptera dogmen att världen alltid, i alla sammanhang, måste betraktas ur ett förtryckarstrukturellt perspektiv, utifrån mannens makt och kvinnans underordning.
Tjejer på studiebesök
Häromdagen fann jag ett gammalt fotografi. Det var svartvitt och minst 25 år gammalt. Det visar en rad unga tjejer på studiebesök i Alla Kvinnors Hus i Stockholm. Vi hade kommit till Stockholm för att diskutera villkoren och förutsättningarna att få in fler tjejer i förbundsstyrelsen inför en förestående kongress. Resan hade vi betalat själva av månadspengar och magra studiebidrag.
Killarna i förbundet slogs vid den tiden så att stickor och strån rykte. De var dödsfiender på det där viset som man bara kan vara när man är engagerad i samma politiska parti och i grunden hyser en djup åsiktsgemenskap men tillhör rivaliserande fraktioner och kommer från olika landsändar.
Det fifflades och trixades, manipulerades och myglades. Och det var ganska lätt att se att nomineringarna till valberedningen skulle bli ytterst skeva.
Därav mötet i Stockholm.
På fotot ser jag oss samlade, nästan lite högtidligt uppsträckta inför kameran. Där är Karin med röda hårsvallet, den milda rösten och järnhårda viljan. Blev hon läkare månne? Där sitter Ulrika från Göteborg. Där står Carina från Kalmar, den första flickan i släkten som läste på universitet, till mostrarnas och kusinernas förfäran och förundran. Där är lilla Myra, som skulle bli socialarbetare, redan då med en brinnande passion för de utanförstående och utanförställda.
Jag minns inte att vi gjorde så mycket mer, eller att vi träffades fler gånger än den där gången i Stockholm.
Men mötet lyckades. Bara det faktum att vi hade samlats räckte för att valberedningen skulle skärpa sig. De värsta bråkstakarna och fraktionsmakarna höll sig i skinnet. Vid kongressen sommaren därpå valdes lika många kvinnor som män.
Trossatser och postulat
Lyssnar man till dagens feminister, inte minst de unga, låter det som om ingenting hänt innan de själva började påtala omotiverade skillnader och diskriminerande orättvisor. Det kan man kanske stå ut med; på många områden återstår det förvisso en hel del att göra.
Problemet är bara, som bl a Anders Isaksson påpekat i ett antal utmärkta DN-artiklar, att feminismen håller på att bli en statssanktionerad överideologi, fullmatad med trossatser och postulat.
Som sådan får den tjäna som alibi för lite allt möjligt – svampiga tankar, grumliga förslag och tveksamma nomineringar. Mediokra analyser får genusmässiga förtecken och anses genast motiverade. Urusla utredningar förses med feministiska kodord och betraktas plötsligt som tankeväckande.
Jag beklagar, men det börjar bli lite för mycket när Nobelhögtidligheterna inleds med harklande ursäkter om varför inte fler kvinnor fått plats på pingvinberget framme bland pristagarna. Eller när en lysande serie litteraturvetenskapliga föreläsningar, den ena mer bländande än den andra, plötsligt bryts av ett gravt amatörmässigt, pseudovetenskapligt seminarium, vars enda funktion visar sig vara att inhösta genuspengar och uppfylla universitetsledningens politiskt korrekta påbud om att alla kurser ska ha ett könsmaktsperspektiv.
Allt detta är tröttande och fördummande. Men i feminismens framgångar ligger också fröet till dess nederlag. När en rad olika feminismer börjar slåss inbördes om vem som är mest feministisk, mest genuskorrekt, är det lätt att påminnas om hur det gick med en annan överideologi, för 30 år sedan.
Det lär gå med feminismen som med vänstern, som först skaffade sig problemformuleringsprivilegiet, därefter förökade sig genom delning och slutligen sönderföll helt.
När Gudrun Schyman nu vill bilda ett feministiskt parti, trots att så gott som samtliga partier bekänner sig till feminismen, trots att feminismen har fått ett sådant grepp om både tanken och makten, då är de nya partibildningarna inte ett tecken på feminismens seger.
Det är ett varsel om dess kommande undergång.
