Människor gör i regel rationella val. Folk har alltid sökt sig dit där förutsättningarna för överlevnad varit bäst. I dag är Västerlandet migrationens magnet. Modernitet/demokrati står mot tradition/despoti. Den förra kommer att segra. Resan är full av smärta, blod och möda. Al-Qaida är en perverterad exponent för en totalitär modernitet som kommer att förlora. Kanske kommer 9/11 att visa sig ha påskyndat detta förlopp.
”Michael Moore hates America” (MMHA) är en helt färsk dokumentär som har premiär i USA denna månad. Anmälaren i National Review har sett den på en 12-tums laptop. Regissören Michael Wilson visar sig vara en 28-åring i säckiga jeans, snäckhalsband och blekt hår. Inte precis stereotypen av en ung, revanschlysten och patriotisk konservativ. Wilson hatar inte Moore, bitvis lär han till och med vara kärleksfull. Filmen försöker alltså inte addera ytterligare till de 59 felaktigheter i filmen som torgförs på nätet.
Filmens mest sentimentala scen är besöket hos Peter Damon, en soldat som förlorat bägge armarna i Irak. I Michael Moores ”Fahrenheit 9/11” (F9/11) visas Damon i en sjukhussäng där han, fylld av smärta, läker sina stumpar. Samtidigt visas ett klipp från NBC News som handlar om smärtstillande tabletter. MMHA visar en friskare Damon omgiven av sin familj. Damon förklarar att han känner sig utnyttjad av Moore. Wilson frågar soldat Damon om Moore hade rätt att göra sin film. Damon svarar: ”That’s the reason why we go off to fight – to defend his right to make his movie.”
Nyligen gick F9/11 upp på en av de två biografer i Teheran som visar utländsk film. Många av besökarna hade kommit, enkom för att det visades en utländsk film. Iranska censuren släpper bara igenom speciellt utvalda filmer. De är sällsynta och nyfikenheten är stor. Publikens mottagande stod, enligt nyhetsbyrån AFP, i bjärt kontrast till 2004 års Oscarsgala och Cannesfestival. En ung iranier kommenterade filmen: ”It sure is a great country, when someone like Moore trashes the president and gets away with it – and makes so much money!” Moores avsikter med filmen tog en oväntad sväng, en sorts inverterad tolkning. Bush och Moore har kanske ett gemensamt drag – oförmågan att kunna förutse människors reaktioner, vare sig man producerar krig eller film. Detta fenomen kallas ibland historiens list. Avsikten med en handling vänds ofta i sin motsats.
Det militära våldet
Spanska socialdemokraterna, PSOE, lovade inför parlamentsvalet i våras, att de spanska trupperna skulle tas hem från Irak i händelse av valseger. Tre dagar före valet smäller det i Madrid. PSOE segrar. I dag vet vi att Zapateros regering infriade löftet som avgjorde valet. Andra länder i koalitionen har följt Spaniens exempel.
Den östtimorianske fredspristagaren Jose Ramos Horta konstaterar lakoniskt i The Wall Street Journal, att han aldrig ifrågasatt ett användande av militärt våld, om man räddar ett folk från tyranni. Ramos Horta applåderade när Vietnam 1978 gick in i Kambodja och avslutade Pol Pots sociocid; applåderna fortsatte när Tanzania lyfte bort Idi Amin från Ugandas tron 1979 och när Frankrike i början av 80-talet trollade bort kannibalkejsaren Bokassa från den Centralafrikanska Republikens tron. Förmodligen jublade större delen av världen unisont med Ramos Horta. Dessa blodbesudlade despoter föll utan FN:s godkännande. Varför visade världen då så litet entusiasm när Saddams regim störtades? Hur hade reaktionerna sett ut om t ex Iran eller Turkiet hade gått in och sopat banan med baathisterna?
Den globala antiamerikanismen (AA) torde på börsspråk vara ”all time high”. Bulgaren Ivan Krastev skriver i Journal of Democracy (nr 2, 2004) om AA. I slutet av Fukuyamas historia väntar den på oss. AA är en förträfflig ”ideologi”, ty den är ingenting eller vad du vill. Krastev exemplifierar: Serber menar att USA är proislamiska då det bistått muslimer i Bosnien och Kosovo. Palestinier intar motsatt hållning, d v s USA är antiislamiska. Al-Qaida avskyr USA som varande modernitetens främste representant, en modernitet som är renons på absoluta värden. Där frodas promiskuitet, moralisk dekadens, sekularisering, jämställdhet och relativism.
Sist i raden, men kanske Krastevs mest originella del av analysen, kommer beskrivningen av Västerlandets AA. Den är al-Qaidas antipod. Den amerikanska arketypen är skjutglad, prolife, pryd (tål ej se bara kvinnobröst på stranden) och är för dödsstraff. För den sprättige samtida västeuropén är han en anakronism. Amerikanen är inte tilläckligt postmodern. Dessa i grunden helt oförenliga relativistiska varianter av AA har sin förklaring i något som Krastev kallar den amerikanska culture of invitation. Alla tror sig känna USA och utvecklar sina bestämda uppfattningar om den som har hegemonin i världen.
Före och efter 9/11
AA bör delas upp tidsmässigt före och efter 9/11. Bevisligen var den tillräckligt stark i al-Qaidalägret redan innan. Efter detta datum ser det ut som om den västerländska antiamerikanismen har fått rekordmånga nya anhängare. Kom ihåg vad som sades om Bush innan han tillträdde presidentämbetet – han är svag, okunnig och direkt ointresserad av utrikespolitik. 9/11 ändrar detta. I dag kan vi höra Bush tala om en global demokratisk revolution, formulerad i en neokonservativ doktrin. Irak är ett av länderna som ska in i fållan. USA leder världen.
En av neokonservatismens gudfäder, Norman Podhoretz, hävdar i Commentary magazine, att det finns en föreställning om en judisk konspiration. Perle, Wolfowitz, Feith och Podhoretz själv, är av judisk börd och alla s k neokonservativa hökar. Dessa judiska, ”israeliska agenter” har alla presidentens öra. I konspirationens dramaturgi porträtteras hökarnas chefer, alla icke-judar, Rumsfeld, Rice, Cheney och capo di tutti capi, Dubeya himself som manipulerade marionetter. Konspirationen går i korthet ut på att det är Israels intressen som styr USA:s utrikespolitik. En aspekt av AA som ej tas upp av Krastev skulle då kunna vara antisemitism.
Claes G Ryn, professor i statskunskap och verksam i USA, menar att neokonservatismen har drag av idealistisk mission. Bushbelackarna har kanske rätt när de beskyller honom för ”demokrati-imperialism”. Att heja på Kerry, menar Ryn, spelar i detta avseende ingen som helst roll. Kerry menar egentligen bara att han är bättre skickad att leda världen mot en ljusare framtid. Målen är desamma. Ryn talar om neokonservatism som en amerikansk post-9/11-överideologi. Är detta något nytt? Egentligen inte. USA har sedan sin födelse fungerat som världens ledare. Först genom exemplets makt. Alexis de Tocqueville beskriver på 1830-talet med skräckblandad förtjusning det dåvarande unga USA som framtidens segrare. Efter Pearl Harbor har världen förlitat sig på USA:s ledarskap, även militärt. Exemplen är många. I Kuwait och Somalia som sanktionerades av FN. Man ingrep, utan FN:s bifall, i Bosnien och Kosovo efter idoga övertalningsförsök.
Bradburys spottkopp
Efter 9/11 har USA mer eller mindre nonchalerat ett impotent och förlamat FN, som tidigare utkonkurrerats av Bob Geldoff. AA i väst accelererar och kommersialiseras. Ray Bradbury, 84, som avskyr Moore för den stulna titeln säger bitskt: ”Nu är det lättare att strunta i världen. Vi gör som vi vill. Alla avskyr oss ändå.” Kanske skulle Krastevs modell av AA kunna liknas vid en ”Bradburys spottkopp”, där disparata spottloskor blandas. I The Nation skriver Naomi Klein om Mahdi-ledaren al-Sadrs rättfärdiga kamp. Vidare kan vi i Aftonbladet läsa om Arundhati Roys syn på den irakiska motståndsrörelsens kamp mot imperiet. Roy skriver: ”Irakiska motståndsrörelsen slåss i främsta linjen i kampen mot imperiet … Men om vi bara tänker stödja oförvitliga rörelser kommer inget motstånd att vara värdigt vår renhet.” I Bradburys spottkopp samlas Zarqawi, Klein, Zawahiri, Roy, Moore m fl. Krastevs modell har onekligen en viss giltighet.
Den franske islamologen Gilles Kepel, hävdar i Washington Post, att väst har missförstått jihadisterna. Avsikten med attackerna mot väst skulle vara att mobilisera de muslimska massorna att störta arabiska regimer. Har ”riddarna under Profetens baner” lyckats? Kepel menar att ”de muslimska heliga krigarna” håller på att förlora sitt krig. Halshuggningar, kidnappningar och bomber skapar anarki och laglöshet i det muslimska huset. Majoriteten av terrorismens offer är muslimer. Palestiniernas situation är eländigare än någonsin, talibanerna är borta, islamister retirerar i Sudan och Libyen, kalifens traditionella säte – Bagdad – är under utländsk ockupation. Inte direkt en succé. De muslimska massorna alieneras. I stället för att uppfatta kriget som riktat mot väst, så bör vi se det som ett krig inom Islam.
Under det kalla kriget baserades kärnvapenavskräckningen på rationalitet. Den nya fienden upplevs som en nihilist, irrationaliteten förkroppsligad. Tre år efter 9/11 går livet trots allt vidare. Vardagen vinner. Men hotet består. Svårigheten för Bush/Blair är att vidmakthålla känslan av hot och rädsla som legitimerar kriget i folkets ögon.
Göran Rosenberg visade i sitt ambitiösa USA-reportage i TV4 på den överdrivna (?) rädsla som drivs fram av de neokonservativa hökarna. I terrorismens tidsålder är det väl snarare så att frånvaron av rädsla är det mänskligt irrationella. Clintons gamla utrikesminister Madeleine Albright avslutar kärnfullt Rosenbergs reportage: ”Vi hjälpte Europa i de bägge världskrigen när ni ställt till det för er. Nu är det er tur att hjälpa oss.”
AA är ett moras av relativistiska berättelser som torde vara kontraproduktiva. De göder amerikansk unilateralism. Förresten, Saudiarabien har utlyst regionala val 2005 (bara män). De första valen i landets historia. Afghanistan höll sitt första presidentval någonsin häromveckan (kvinnor fick rösta) och flyktingar vänder hemåt. Varför just nu?
Amerikansk polarisering
Polariseringen mellan neokonservativa demokrati-imperialister och ”antiamerikanister” har kanske fört något gott med sig. Intresset för det amerikanska presidentvalet var rekordstort i USA såväl som globalt. Mycket står på spel. Världen/värden står och väger. Saker ställs på sin spets. Det är bra. Arabiska medier visar självkritik. Historien är kanske ändå inte slut.
Människor gör i regel rationella val. Folk har alltid sökt sig dit där förutsättningarna för överlevnad varit bäst. I dag är Västerlandet migrationens magnet. Modernitet/demokrati står mot tradition/despoti. Den förra kommer att segra. Resan är full av smärta, blod och möda. Al-Qaida är en perverterad exponent för en totalitär modernitet som kommer att förlora. Kanske kommer 9/11 att visa sig ha påskyndat detta förlopp.
1814 blev Kaplandet definitivt brittiskt. Slaveriet avskaffades. En svart slav sökte då upp myndigheterna för att få sin frihet. Hans husbonde, en boer, instämdes till rätten. Boersamhället greps av vrede mot den brittiska ockupationsmakten. En boerresning slogs ner och fem vita boer hängdes. Denna dag vid Slagter’s nek föds boernationalismen. I slutet av seklet drabbar britter och boer samman i ett smutsigt krig, bevakade av telegraferande och fotograferande journalister. Kriget vanns av britterna. Resultat: världen blev antibrittisk. Freden vanns av boerna. Förlorarna blev de svarta afrikanerna. Paul Krügers apartheid avskaffades inte förrän helt nyligen.
Vilken berättelse om Irak kommer att segra i dag?
Länk:
