När tsunamin slog in över stränderna kring Bengaliska viken ställdes Utrikesdepartementet inför ett test. Många svenskar hade drabbats och behövde snabb hjälp. Men på UD hände ingenting. Utrikesministern är ytterst ansvarig och försöker växelvis flytta skulden till någon annan och lansera nya bortförklaringar. Men Freivalds förklaringar håller inte. Avståndet har aldrig avhållit socialdemokratiska regeringar från högljudd solidaritet. Och på Palmes tid levde antiamerikanismen även under julhelgen.
”Det är långt mellan Sverige och Thailand.” Det var en av utrikesminister Laila Freivalds många valhänta förklaringar till UD:s senfärdiga agerande när tusentals svenskar drabbades av flodvågen i Thailand.
Jo, det är långt. Men det är det också mellan Sverige och Kuba. Eller Sverige och Tanzania. Liksom mellan Sverige och Vietnam. Det är bara några exempel på länder där det geografiska avståndet inte har varit något bekymmer för Sverige och dess socialdemokratiska regeringar. Aldrig förr har avstånd anförts som ett argument för att slippa reagera, som ett hinder för svensk politik.
Tvärtom. Under lång tid, från det tidiga 1960-talet fram till 1990-talets början, var den rådande principen att det svenska engagemanget och solidariteten tilltog för varje mil. Ju längre bort från de svenska gränserna, desto större var intresset för vad som skedde och beredvilligheten att satsa såväl politisk energi som svenska skattepengar. Om inte annat så borde med andra ord just avståndet fått Sveriges utrikesminister att snabbt reagera på signalerna från Thailand.
Palme jobbade under julen
Att flodvågen tajmade sin ankomst så illa har också anförts som en förklaring från Freivalds sida. Katastrofer bör inte ha oförskämdheten att inträffa just när svenska ministrar är strängt upptagna med att fira jul. Men faktiskt borde inte heller det ha varit ett hinder.
När Olof Palme satte sig vid köksbordet i Vällingby för att skriva sitt famösa tal – där han utan större känsla för historiska och moraliska proportioner jämförde USA:s bombningar i Vietnam med nazisternas förintelseläger – var det också jul. Närmare bestämt julen 1972. Det betraktade uppenbarligen inte Palme som något hinder. Han klarade av att hetsa upp sig och skriva oförskämdheter om amerikansk politik även när resten av folket var i full färd med att fira helg.
Det kunde han för min del väldigt gärna låtit bli. Men poängen är att Palme, oavsett all destruktiv anti-amerikanism och alla otrevligheter som han så ivrigt formulerade om sina motståndare, åtminstone inte var likgiltig när det hände saker i omvärlden – eller iskall och oberörd som Freivalds.
Kanske är tron så stor på Sverige som ett land för evigt skyddat från hemskheter och katastrofer, på svenskar som ett privilegierat folk undantaget från världens olyckor, och på statens totala kontroll av tillvarons alla skeden, att det inte föll Laila Freivalds in att många svenskar faktiskt kunde ha både sårats och rentav dödats när flodvågen svepte över de asiatiska stränderna.
Utrikesministerns insats
För hur kan man annars lugnt gå på teater (ironiskt nog på en föreställning på Boulevardteatern om hennes egen 68-generation, den som skulle rädda världen), alltmedan övriga landet desperat sms:ade och ringde till svenska mobiler i Thailand? Och vilken uppgift har för övrigt UD, om det inte klarar av eller är så värst intresserat av, att hjälpa svenska medborgare i nöd?
Det känns på något vis rätt typiskt att hjälpen till de utsatta svenskarna på de thailändska stränderna tog vad som kändes som en mindre evighet att komma igång, men att det ganska så omedelbart meddelades att bistånd var på väg till de lokala flodvågsoffren i Sri Lanka. När det handlar om bistånd av mer traditionell karaktär går det alltså undan – och när frågan hanteras av en annan av UD:s tre kvinnliga ministrar än Freivalds. Men när svenskar råkar i nöd, och den ansvariga ministern heter Laila Freivalds, tar det en evig tid innan regeringen reagerar och agerar.
Måhända har Laila Freivalds helt andra, och sympatiska, sidor som hon inte visar upp för allmänheten. Men för en person på en post som hennes är imagen minst lika viktig som någonsin eventuellt dolda drag. Svenska folkets bild av utrikesminister Freivalds är entydig, och allt annat än smickrande.
I ett sådant läge som det som Freivalds har målat in sig i under de gångna veckorna hade det varit rimligt att försöka framstå i en mer tilltalande dager. Några sådana ambitioner tycks emellertid inte föresväva utrikesministern, som fortsätter att fräsa åt journalister, hota resebolagsfolk som till skillnad från henne själv har gjort ett första klassens jobb, och hålla sig med en kylig och högdragen uppsyn utan minsta antydan till empati eller medlidande.
Med Freivalds i landets ledning kan ingen ifrågasätta att socialdemokratin utgör Sveriges nya adel. Att hennes parti säger sig representera folket och arbetarklassen tycks inte ha gjort något intryck på vår utrikesminister, som helst tycks vilja hålla vanligt folk på säkert avstånd från sin egen person.
Man kan undra vad det egentligen var för vits att ta flyget ner till Thailand, när resan företogs bakom noggrant fördragna gardiner i första klass, och med personalen från Räddningsverket på tryggt avstånd på anda sidan skynket. Väl nere klarade Freivalds galant att ignorera de sörjande och drabbade svenskar som råkade komma i hennes väg. Likaså undvek hon nogsamt att ta kontakt med någon enda av alla de volontärer som hade slitit dag och natt i förödelsens mitt. Katastrofområdena i Phuket studerade utrikesministern på det sätt som passar henne bäst – i helikopter, lite grann från ovan.
The blame game
Det borde för övrigt ha stått klart för en utrikesminister att knallröda jackor och rosa kavajer inte är lämplig klädsel när landets befolkning har drabbats av kollektiv sorg. Inte ens i den juletid som Freivalds tycks betrakta med sådant sällsamt allvar.
På samma vis hade det varit stilfullt om landets utrikesminister för en gångs skull, direkt och utan krusiduller, hade erkänt sina fel och misstag, i stället för att skylla ifrån sig på alla och envar och komma med alla möjliga uppdiktade ursäkter.
Tjänstemännen på UD är det extra lätt att ge skulden, vilket både Freivalds och Persson strax upptäckte och utnyttjade, i enlighet med den rådande synen på ansvar och ledarskap. Sannolikheten för att UD:s personal skulle ge svar på tal och påpeka att ansvaret faktiskt ligger hos den politiska, inte administrativa, ledningen, var ju rätt minimal. Och absolut inte telefonvakten, som ett tag pekades ut från högsta ort som skyldig för regeringens misslyckande. Att personalklubbarna på departementet skulle opponera sig mot behandlingen hade man alls inte räknat med. En och annan diplomatisk karriär lär nog ändå ta en något annorlunda vändning än väntat framöver.
Freivalds har också i en intervju lite vagt hänvisat till ”systemet,” som hon menade skulle ha någon sorts inbyggda fel som försvårade arbetet. Men vem är det systemet, och vem har skapat det, om inte hon själv och hennes socialdemokratiska regeringskolleger under årtionden vid makten? Om inte de är systemet, då vete gudarna vem det skulle vara. Och om inte ens den socialdemokratiska partitoppen klarar att administrera och hantera det system som de själva har konstruerat, vem i hela världen ska då göra det?
Utrikesminister Freivalds har visat upp en oväntat kreativ sida när det gäller att komma på bortförklaringar för sina egna misstag. Men när svenskar förgäves ropar på hjälp hemifrån när paradiset på ett ögonblick har förvandlats till ett helvete, är det verkliga problemet inte att Thailand ligger långt bort, att systemet har mystiska fel, eller att det råkar vara annandag.
Då är det utrikesministern som är problemet.
