För en tid sedan mötte jag en gammal bekant på ett seminarium som handlade om kreditbedömning och skulder. Det är tjugo år sedan vi senast sågs och vi pratade familj och jobb som man plägar i sådana fall. Nu arbetade hon med inkassoärenden på Fonus. Jag skrockade lite och tyckte att det måste vara en lindrig syssla; är det någon räkning man inte vill släpa efter med, och bli påmind om dagligen och stundligen, så är det väl ändå till begravningsentreprenören?
Men ack, vad fel jag hade. Avdelningen, berättade hon, hade enormt mycket att göra. Inkassoärendena hopade sig.
Vad det berodde på – om betalningsmoralen generellt sett hade sjunkit eller om människor helt enkelt inte hade råd att betala sina räkningar i tid – kunde hon däremot inte svara på.
Lite senare samma dag kom jag i samspråk med en annan kredithandläggare. Han skötte indrivningsärenden för ett av våra stora och breda konsumentföretag. Han hade exakt samma erfarenhet som min Fonus-bekant. Antalet personer som inte kunde eller som av annan anledning underlät att betala sina räkningar hade ökat mycket kraftigt under senare tid.
Det är möjligt att slumpen spelade sitt elaka spel. Men ändå väcktes en obehaglig känsla av déjà vu. För om människor inte kan betala sina räkningar nu, när det sägs vara goda tider och räntorna alltjämt är exceptionellt låga, hur ska det i så fall bli när räntorna sticker i väg och ännu fler jobb dessutom försvinner ut ur landet?
Vilka halkar efter?
Enligt kredithandläggaren är det framför allt tre kategorier av personer som råkar illa ut i hans kundstock. Den första består av unga personer som möjligen talat lite för mycket i mobiltelefon. Den andra är 40-åringar som genomgår skilsmässor, förlorar jobbet eller på annat vis ofrivilligt byter liv. Och den tredje stora kategorin är äldre människor, som kanske glömt att ställa om adresser eller fylla i flyttblanketter och som därför halkar efter och får betalningsanmärkningar.
En betalningsanmärkning är inte så kul att få. Det spärrar lån, enklare krediter och möjligheten att komma över hyreskontrakt för lång tid framåt. Det är svårt att tro att folk därför bara frankt struntar i kravbreven och indrivningsbeskeden.
Ska man tro på regeringens uttalanden råder just nu strålande tider i Sverige. Visserligen är många sjukskrivna. Visserligen är arbetslösheten hög. Men räntorna är som sagt låga. Ändå misslyckas alltså allt fler med att fullgöra sina åtaganden och sköta sina betalningar.
Utlåningen har gått på toppfart, och bostadspriserna har på många håll skenat. I delar av Stockholms innerstad har de sedan länge accelererat bortom förnuftets gräns, så som det brukar bli när en reglerad marknad lämnar bara en liten frizon för marknadsprissättning: regleringen på den ena marknaden inflaterar priserna på den andra.
Oklokt system
Men det verkar också finnas något obehagligt, strukturellt djupt felaktigt över det hela. I normala samhällen håller man igen under dåliga tider och konsumerar av överskottet under goda tider. I kloka samhällen lägger man undan en buffert under de goda åren för att ha under de dåliga. Men hos oss, verkar det, har vi inga buffertar över huvud taget (minns hur Anne Wibble hånades av den dåvarande socialdemokratiska oppositionen när hon tyckte att varje hushåll borde ha en årslön på banken). Statens välfärdssystem påstår att den sparar åt oss. Samtidigt trängs den privata konsumtionen hårt av skatter, elräkningar och kommunala avgifter. Och finansministern hotar med att skattetrycket kommer att fortsätta uppåt, till ännu högre höjder.
När tiderna är goda rövar vi oss ett rörelseutrymme och sätter guldkant på det med hjälp av kreditkortet. Och när tiderna blir sämre står vi där med skägget i brevlådan och räkningar som förfallit till betalning.
Varningar från tråkiga ekonomer har i och för sig hörts ibland, även om många alltjämt vill gå ut med lugnande påståenden om att hushållen inte alls är överbelånade. Men bankerna har, rapporteras det, i smyg skärpt kraven på blivande låntagare. Och riksbanken utfärdar täta varningar om att räntorna bara kan bli högre, att det därför är viktigt att inte låna mer än att man klarar en räntehöjning.
Kanske var det bara en slump – en sådan där slump som ligger till grund för vad ekonomerna föraktfullt brukar avfärda som ”anekdotisk information” – att jag en och samma dag råkade träffa två kredithandläggare som sett att inkassoärendena rakar i höjden.
Men nog tolkar jag det som ett illavarslande tecken när allt fler människor inte ens anser sig kunna betala begravningsbyrån i tider som av våra politiker alltjämt sägs vara goda.
