Det kanske mest kontroversiella i Ayn Rands filosofiska thriller Och världen skälvde är den rakryggade och oförblommerade skildringen av mänskliga hjältar, karaktärer som förkroppsligar mänsklig perfektion i såväl kropp som själ. De är inte bara moraliskt fullkomliga och dessutom intelligenta. Till fasa för alla dem som gillar att frossa i elände och komplikationer eller har tagit ställning till förmån för antingen kropp eller själ beskrivs de därtill som fysiskt attraktiva.
Rand ville med boken beskriva sin idealmänniska. En sådan är naturligtvis moralisk, enligt den revolutionerande moraliska teori – universell etisk egoism – som presenteras i samma bok. Därtill vill hon visa att förmåga och skönhet är viktiga mänskliga värden, sådant vi kan och bör värdesätta och även utveckla hos oss själva i den mån det är möjligt.
Inga övermänniskor
Men den som drar slutsatsen att Rands snygga, smarta och moraliska hjältar skulle vara någon sorts övermänniskor tar grovt miste. Det stämmer för det första inte med skildringen i boken. Där finns ett flertal karaktärer som liksom de stora hjältarna är moraliska, men vars förmågor är mer begränsade, exempelvis Eddie Willers, Cheryl Brooks, Tom Colby, Gwen Ives och ”barnpigan” Tony. Det finns likaså en person som ”ser ut som en lastbilschaufför”, och också är det, och som sluter sig till hjältarnas sak.
Hjältarna själva begår misstag och korrigerar sina handlingar allteftersom. Det är viljan att lära och förbättra som beskrivs, inte förmågan att automatiskt veta allt. De känner sig ofta lite vilsna och bortkomna i sociala sammanhang, vilket inte är så konstigt. Beter man sig som Rands hjältar i grundskolan kommer man att behandlas som allt annat än hjälte av sina kamrater. Vuxenvärlden är ofta likadan i sina reaktioner, om än mindre öppet än på skolgården. Gör inte Rand rentav en social välgärning när hon så tydligt illustrerar det heroiska i att stå för sin egen bedömning, att vara ambitiös i sina mål, flitig för att nå dem och stolt när man uppnått dem?
Andra menar att Rands och därmed romanhjältarnas etik skulle vara en ”övermänniskomoral”. Vanligen är resonemanget inte mer djupgående än att en kritiker tagit fasta på etiketten ’egoism’, dragit sig till minnes att Nietzsche också förespråkade en sorts egoism och på den grunden hävdat att Rand ”påminner om” Nietzsche som förespråkade ett övermänniskoideal. Det är en ganska löjlig övning, och därför lätt att avfärda.
Rand formulerade en universell etisk egoism som går ut på att varje människa bör leva för sin egen lyckas skull, Nietzsche menade att ett fåtal övermänniskor stod bortom moralen och hade rätt att sätta sig över andra. Rand menar att makt över andra inte är ett eftersträvansvärt mål, utan att rationella värden som kunskap och välstånd vinns genom ömsesidigt utbyte med andra. Det innebär att ingen behöver offras för någon annans vällevnad. Såväl Nietzsche som de som hävdar att självuppoffring är ädelt menar att någras liv och välstånd nödvändigtvis behöver offras för andra.
Rand argumenterar dessutom för äganderätten genom att visa på att dess urgröpande eller upphävande får implikationer liknande den Nietzscheanska tanken att några är kallade att dominera över andras liv:
Doktrinen att ”mänskliga rättigheter” står över ”äganderätten” betyder bara att några människor har rätt att göra andra till sin egendom.
Den som hävdar att politiker kan och bör använda statens våld och tvång för att omfördela resurser som några skapat till dem som inte skapat dem, ligger således betydligt närmare den Nietzscheanska människosynen än vad Rand gör.
Ett omöjligt ideal?
Åter andra hävdar att Rands människoideal är omöjligt att uppnå. Det är sant, men inte i den betydelse som man ofta avser. Rands etik har alla möjlighet (och intresse) att leva efter. Den är baserad på principer och dygder som produktivitet, hederlighet och rationalitet med många och breda applikationsmöjligheter i vars och ens liv, därtill med uppmaningen att alltid tänka själv och ta ansvar för sina bedömningar.
Mer än moraliskt behöver man inte heller jämföra sig med Rands hjältekaraktärer. Du är inte en sämre människa för att du inte är Fransisco D’Anconia eller Dagny Taggart, eller ens Eddie Willers eller Gwen Ives. De är nämligen inte bara moraliska förebilder, utan även en reflektion av Rands personliga ideal. De motsvarar hennes skönhetsideal (smalt är snyggt), hennes könsrollsideal (i många stycken är det väldigt traditionellt med kvinnor som i relationen gärna underordnar sig mannen) och hennes skattning av personliga förmågor (medan alla hjältar förefaller kunna bygga hus från grunden av tillgängliga träd och berg är det bara en, Fransisco, som uttryckligen besitter humor). Försöker man jämföra sig med, eller leva upp till, hela detta ideal blir det tokigt. Viktigast av allt är ju att vara sig själv, att göra det bästa av och värdesätta sin egen förmåga. Då duger det inte att försöka efterlikna eller låtsas att man hade andras förmågor, inte ens om dessa skulle vara ideala.
Vad ska vi då med hjältar till, undrar du kanske? Det är enkelt att svara på. Som du känner andra känner du dig själv. Genom att söka efter det bästa i film- och romankaraktärer liksom i verkligheten utvecklar man sin förmåga att känna igen, värdesätta och utveckla samma egenskaper hos sig själv. Medan det är fel att försöka dana sin egen karaktär baserat på andras egenskaper, så är det fritt fram att erkänna och beundra personer med bättre eller andra kvaliteter än dem man själv har (i ett fritt samhälle tjänar du dessutom mer, ju mer de använder och utvecklar dem). Den som inte förmår se det bästa hos andra kommer däremot att få svårt att fullkomna sig själv, och den som räds det bästa hos andra kommer inte att ha en chans. Det är därför vi rätteligen söker hjältarna.
Den som säger att förekomsten av sådana personer är omöjlig har helt enkelt fel. Det vet ju minsta barnunge att tre önskningar på en gång kan få plats i ett chokladägg. Då borde det inte vara så konstigt att godhet, skönhet och intelligens kan förkroppsligas i åtminstone några karaktärer i en roman som är över 1 200 sidor lång. Och det vore närmast osannolikt om de inte fanns att uppbåda i hela den vida världen. Leta så får du se.
