Vad är ondska och vad karaktäriserar verkligt onda människor? Är det över huvud taget möjligt att föreställa sig genuint onda handlingar, eller går alla obehagliga och grymma gärningar att förklara som biologiska, psykologiska eller sociala reaktioner? Verklig ondska förutsätter ett slags absurditet, onda gärningar ter sig obegripliga och helt utan mening. Det kanske är svårt att finna verkliga exempel, men det är inte omöjligt att föreställa sig. Självmordsbombare som av fri vilja och utan hopp om egen vinning dödar och lemlästar helt okända människor, till exempel, är onda även i en strikt definition av ordet.
Det mesta som har skrivits i ämnet förefaller mig ytligt. Inte bara ytligt; också lögnaktigt, det präglas av en falsk optimism. De flesta teorier om det onda som vi numera möter är naturalistiska. De söker biologiska, psykologiska och sociala förklaringar till det ondas existens.
Konrad Lorentz Das sogenannte Böse försöker sig på förklaringar som är grundade i vår däggdjursetiologi: revirbeteenden och annat. Erich Fromms och andras psykoanalytiska förklaringar som vill göra det onda till ett sexuellt motiverat beteende är ett monumentalt slag i luften.
Hur kan man njuta av destruktiva handlingar mot människor som man aldrig har träffat och aldrig kommer att träffa? Det onda behöver ingen kroppskontakt. Det fanns en amerikansk skola på femtiotalet som ville förklara det onda med jägarkultur. Vi har varit jägare längre än vi har varit något annat. Därför har vi blivit aggressiva. Det är tvivelaktigt om det är särskilt aggressivt att jaga. De flesta eller kanske alla antika jägarkulturer är mycket fredliga, de efterlämnar inga befästningar, deras pilar är av en typ som snarare är lämpad för att döda djur än människor. Mycket talar för att krig och krigsliknande konflikter kräver en jordbrukande befolkning som har ett fast område att försvara.
Ofrånkomliga beståndsdelar?
Men anta att aggressivitet och aggression är ofrånkomliga beståndsdelar i den mänskliga utrustningen, något som till exempel Kant ansåg att vi måste dras med i sitt bekanta världsfredsprogram Om den eviga freden!
Vad är det som säger att det onda kan reduceras till aggression? Eller över huvud taget till en emotion? Också det goda kan uppträda i den aggressiva dräkten. Det finns en berättelse om hur Josef Stalin tillbringar en dag någon gång på trettiotalet vid skrivbordet, undertecknande dödsdomar över hundratals forna medarbetare, deras hustrur och barn – för att därefter, förmodligen efter att ha intagit en utmärkt middag, se Chaplinfilmer i sin privata biograf. Därvid skall han ha skrattat hjärtligt. Är det bilden av en aggressiv man?
Alla dessa teorier och liknande har ett gemensamt; de försöker reducera det onda till "natur". Eller naturliga böjelser, passioner, emotioner. För det mesta landar man då i en förmodad "naturlig" aggressivitet som skall förklara allt. Men vad har aggressivitet med det Onda att göra? Jag kan tänka mig en intensiv filantrop som känner stor vrede inför världens orättvisor eller den naturliga vrede vi förnimmer när vi konfronteras med tyranner och deras verk.
Varför skulle aggressivitet i och för sig vara ond? Karakteristiskt för de naturalistiska teorierna om ondskan är dels att de förväxlar det onda med en känsla, dels att de hamnar i vaghet och generaliseringar.
Naturlig självbevarelsedrift
De förklaringar som vinner företräde under Förupplysningen från Hobbes till Kant och Rousseau och som i sin tur avlöser en äldre tids mytologiskt-metafysiska förklaringar tillhör en högre intellektuell nivå. Hobbes ser ett slags naturlig självbevarelsedrift som människans ofrånkomliga urtillstånd och samhället som en optimal konfliktlösning avsedd att fördela och neutralisera denna kraft. I likhet med Bodin ser Hobbes auktoritära lösningar som den enda utvägen ur de spelteoretiska problem som självbevarelsedriften skapar. Den store Leviathan, självhärskaren, är garanten för ett ekvilibrium som, inte olikt högertrafikregeln, i det långa loppet skapar optimala förhållanden för alla spelets deltagare. Eller som Jean Bodin uttrycker det i sina Sex böcker om statsskicket: ”hellre ett svärd än tusen yxor”.
Rousseau tror att det onda härrör från kulturen och de tvång, exempelvis äganderätten och dess gränssättningar, som den ålägger människan. Man kan säga att hans förklaring av det onda ställer Hobbes på huvudet. Vad båda har gemensamt är att de ser det onda som något hjälpbart, överkomligt, något som har naturliga eller sociala orsaker och som alltså kan övervinnas genom att dessa orsaker undanröjs.
Kants skrift Om den eviga freden är också den djupt karakteristisk för upplysningstraditionen. Människors och nationers behov av självförsvar, ja självhävdelse är ofrånkomliga. Men dessa krigets och konfliktens grundmotiv kan kompenseras genom en överstatlig auktoritet, ett världssamhälle med oinskränkta rättigheter att ingripa mot konflikter. (De konservativa motargumenten finner man hos Carl Schmitt; världssamhället kommer alltid att ta parti.).
Som Rüdiger Safranski väldigt träffande säger i sin bok om det onda, Das Böse oder das Drama der Freiheit, Kant vågar inte tillämpa den transcendenta principen ”det goda för dess egen skull” på det onda ”det onda utan alla yttre motiv och för dess egen skull”. Det onda förblir – om vi får tro Kant – helt bundet till självbevarelsedriften och liknande motiv. Det kan inte uppträda i frihet. Det vore demoniskt och hos människorna omöjligt.
Och Safranski tillägger, med klokheten hos en filosof som har sett det tjugonde århundradet: ”Men att det onda kunde uppehålla en förbindelse med det godas transcendens och likaväl kunde triumfera över alla empiriska intressen (det vill säga självbevarelsens) – inför denna tanke skyggade Kant tillbaka, trots att den dock tillhör frihetens mysterier. Varför skulle friheten bara i ’god’ mening kunna behärskas av det obetingade och gå ut över empiriska intressen? Exakt här är den punkt där Kants mörke dubbelgångare, Marquis de Sade, tar vid.”
Med andra ord, kan vi gå ut över våra egna eller vår grupps empiriska behov och utöva det onda för dess egen skull, på det sätt som Kant tänker sig att vi genom den fria viljan skall kunna gå ut över varje egenintresse och utöva det goda enbart för dess egen skull? I båda fallen består friheten i vår förmåga att komma bortom vår egen vilja, inte i att förverkliga den. Att detta skulle kunna ske för att tjäna det onda i sig är Kant alltför oskuldsfull för att inse.
Ondska av fri vilja
Frågan, om det onda har icke-naturalistiska rötter eller har ett utomnaturligt ursprung, hör hemma i en metafysisk diskursram som det är helt ofruktbart att befatta sig med. Men frågan om den verkliga ondskan kan uppstå ur fri vilja, alltså utan psykologiska eller biologiska bevekelsegrunder, förefaller vara en rationell fråga.
Det finns naturligtvis många destruktiva handlingar som har sitt ursprung i förtvivlan, i panik, i den handlandes extrema behov att bli sedd. Alla dessa handlingar är beklagliga men de, kanske till och med sexualmördarens grymma impulsbrott, hör möjligen hemma i den sfär som Leibnitz kallade för ”det fysiska onda”. De hamnar då i paritet med skallerormens bett och jordskredet som krossar byn. Många yttringar av det som vi normala människor, alltså vi som inte har någon orealistisk filosofisk optimism att försvara – kallar Det Onda eller onda handlingar låter sig förmodligen analyseras på ett naturalistiskt sätt. Den sinnesrubbade mördaren är ett intressant gränsfall som förmodligen låter sig drivas i endera riktningen; den kraft som verkar i honom är determinerad och alltså utanför moralen i samma mening som jordskred och epidemier är det. Men om vi – på ett sätt som uppenbart hör hemma i medeltida rättsskipning snarare än i den moderna tidens – ser just den kraft som driver honom som Det Onda ställer sig frågan på ett annat sätt.
Den historiska erfarenheten visar att inte bara extrema brottslingar och mentalpatienter utan också så kallade vanliga människor är i stånd till vad som helst. Tyskarna satte upp polisbataljoner som var avsedda att rensa upp i redan erövrade områden. Dessa bataljoner var sammansatta av ganska vanliga människor, spårvagnskonduktörer från Köln, butiksexpediter från Hamburg. De tillfrågades mycket ordentligt om de kände sig psykiskt villiga till den speciella tjänstgöring som de förmodades utföra.
De grymheter dessa förband var i stånd att utföra var helt jämförbara med SS-divisionernas massmord i Orador och Lidice. Var dessa människor determinerade till sina handlingar och alltså bara i naturalistisk mening onda?
Intressant självmotsägelse
För en nihilistisk ståndpunkt, alltså en som förnekar etiska värdens existens, kan det naturligtvis lika litet finnas något ont som något gott. När denna ståndpunkt, vilket vanligen sker, kombineras med en semantisk teori som går ut på att värdeomdömen är ateoretiska, det vill säga varken kan vara sanna eller falska, uppstår en intressant motsägelse. Om det inte finns något ont eller gott och om värdeomdömena varken kan vara sanna eller falska kan det ju inte vara sant att hävda att det inte finns något ont eller gott. Hela denna sällsamma teori imploderar så att säga in i sin egen meningslöshet.
Naturligtvis finns det onda, i en substantiell, oemotsäglig och till synes icke naturalistiskt reducerbar form. Dagligen misshandlas hustrur, berövas fattiga sin bostad, dräps oskyldiga. Men är det detta som är Det Onda? För att kunna analysera detta svåranalyserade begrepp måste vi begränsa diskussionsområdet till det i egentlig mening onda. Det verkligt onda har inte mycket med emotioner och impulser att göra. Det verkligt onda har en speciell kvalitet, en förhöjd absurditet, som skiljer ut det mycket tydligt från spontana våldsdåd av det mera alldagliga slaget. Det är en tendens att utföra handlingar som ligger helt bortom det normalt tänkbara.
I Somalia blev det vanligt förekommande, under de senaste stamkrigen, att barn under dödshot tvingades att hugga av händerna på sina föräldrar. Avsikten var att de aldrig skulle kunna återvända till sin hembygd utan i stället som nerdrogade barnsoldater skulle följa sina nya herrar.
Det i egentlig mening onda har en karaktär av absurditet. Medan många våldsamma, bedrägliga, skadliga handlingar på det ena eller andra sättet ter sig förklarbara (men inte därför ursäktliga), har de i strikt mening onda handlingarna ett slags djup obegriplighet.
Utan att som Rousseau och de andra upplysningsfilosoferna lockas att tro att vår natur är god, ligger det ändå nära till hands att säga att de verkligt onda handlingarna förefaller oförenliga med den mänskliga naturen.
Denna tanke får inte förytligas. Markis de Sade lägger ned åtskillig möda på att bevisa att det inte finns några onaturliga handlingar och som han menar det har han förmodligen rätt i det. Könsumgänge utan avsikt att alstra barn, umgänge mellan samma kön och anala samlagsmetoder kan knappast strida mot naturen. Bättre exempel behöver vi.
Hur är det med de numera så ofta förekommande självmordsmördarna? Det förefaller ju faktiskt som de uppfyllde Safranskis krav på ”det onda för dess egen skull”, alltså ett handlande som inte är motiverat av individens eller gruppens självbevarelsedrift. Deras handling är ju absurd i den meningen att den förnekar självbevarelsen och föredrar förintelsen enbart för att beröva andra deras liv. Man får kanske förmoda att många av dem handlar under ett oemotståndligt yttre tryck vilket då innebär att det finns sociala förklaringar till deras handlande. (Och det etiska ansvaret för deras handlingar förskjuts då till de verkliga upphovsmännen.) Men om vi för diskussionens skull antar att det finns en självmordsbombare som handlar helt av fri vilja och på grund av sitt eget beslut, har vi uppenbart ett exempel på det onda för dess egen skull. En handling som är frikopplad från all empiri och som har negationen, den absoluta tomheten som sitt enda syfte.
