När någon i politiska sammanhang vill försvara att de agerar mot bättre vetande, är kommentaren ”Det här är inget seminarium” vanligt förekommande. Så även i förra veckan, när moderaternas partisekreterare Sven Otto Littorin använde det i en debatt mot undertecknad. I sak är påståendet en variant på det gamla misstaget att skilja teori från praktik, tanke från handling. Distinktionen bjuder på två falska alternativ – impotensen i att tänka utan att agera, eller idiotin i att agera utan att tänka – och den retoriska avsikten är att framställa motdebattören som en av verkligheten ointresserad teoretiker.
I praktiken fungerar kommentaren som ett sätt att fula ut motståndaren, ett ad hominem som, såväl attitydmässigt som intellektuellt, är ekvivalent med att säga ”Skit på dig!” Som retoriskt grepp är det effektivt, eftersom alla invändningar med nödvändighet tar sig uttryck i argument och resonemang, alltså teorier, vilket till synes bekräftar omdömet om den som yttrar dem. Att det samtidigt målar in den som yttrar påståendet i den andra falska kategorin är inte lika uppenbart förrän man analyserar påståendet närmare.
Men idéer har konsekvenser, och det gäller även idén om att idéer inte är så viktiga för den praktiska politiken. Det har varit en bärande tankegång bakom moderaternas ändrade inriktning under Fredrik Reinfeldt. En del menar att det har varit en taktisk manöver som inte fått så stora konsekvenser för den faktiskt föreslagna politiken. Tvärtom kan man i dag konstatera att moderaterna blivit fångar i sin nya retorik, och att det konsekvent är friheten som fått stryka på foten.
Bleknad profil
Det ska med en gång sägas att moderaterna aldrig varit några konsekventa frihetsförespråkare, långt därifrån. Pläderingen för marknadsekonomi har underordnats politisk omsorg om egna väljargrupper, från hyresgäster på Östermalm till bönder. Personlig frihet har fått stryka på foten, när värnplikt, invandring eller homosexuellas lika rätt till samlevnad och adoption kommit på tal. Kritiken mot den enorma välfärdsstaten har på sin höjd räckt till valfrihetsreformer inom systemens ram och besparingar på marginalen. Ändå har det funnits en ambition att profilera partiet genom frihetsfrågor som sänkt skatt och egna val, och att därigenom driva argumentationen för ett friare samhälle i rätt riktning. Reinfeldts reträtt har handlat om att ta bort frihetsdimensionen i sådana profilfrågor.
Det började med en omprövning av skattepolitiken. Omfattningen på föreslagna skattesänkningar har gått från små under Bo Lundgren (130 miljarder kronor under fyra år var ungefär hälften av vad de offentliga utgifterna ökade under socialdemokraternas förra mandatperiod) till mycket små under Fredrik Reinfeldt, ca 50 miljarder kronor på 4 år. De få skattesänkningar som fortfarande föreslås ska genomförs av tillväxt- eller fördelningspolitiska motiv. De senare motiven används också för att kritisera den tidigare moderata ambitionen att sänka skatten för alla som ”orättvis”.
Men varje strävan efter annat än marginella skattesänkningar, eller för annat än vissa grupper, kommer snabbt att stöta på patrull, om ambitionen är att de i kronor och ören ska ”ge” ungefär lika mycket åt alla. Alla betalar nämligen inte lika mycket i skatt från början. Moderaternas nya retorik står således i motsats till varje ambition att komma bort från dagens högskattestat.
Så gick det när skattesänkningar blev en fördelningsfråga snarare än en frihetsfråga.
Därefter kom reträtten på arbetsmarknadsområdet. I ett försök att blidka LO, meddelade Fredrik Reinfeldt att moderaterna inte längre tänkte införa någon avtalsfrihet på arbetsmarknaden utan låta facket förhandla kollektivt åt alla. Dessutom skulle AMS och arbetsmarknadspolitiken vara kvar. Även här tog taktiken överhanden och har kommit att diktera flera viktiga politikområden i ofrihetlig riktning. Moderaterna vågade aldrig ta ställning för fri rörlighet för arbetstagare från de nya EU-medlemsländerna förra våren. Och medan Byggnads, vars ombudsmän genomför regelbundna kontroller av ”utlänningar” på arbetsplatser, under hösten blockerade ett skolbygge och skanderade ”Go home! Go home!” passade moderaterna på att återupprätta det tidigare samarbetet med socialdemokraterna kring en restriktiv flykting- och invandringspolitik.
Nu har moderata reträtter från mera frihetliga positioner blivit en medial såpopera med nya avsnitt så gott som dagligen. I förra veckan kom reträtten på skolområdet. Elevers och föräldrars val av skola eller friskolor drivna i icke-offentlig regi är inte längre viktiga. I stället lanseras fokus på statliga utgiftsökningar och kommunala satsningar för att öka lärarkompetens och kunskaper. Kunskap och kompetens beskrivs alltså som produkter av statliga satsningar (främst ökade och riktade utgifter), inte som något som förbättras av egna, aktiva val och av konkurrens mellan olika aktörer. Det är ungefär som att hävda att bästa sättet för det forna Östtyskland att få bättre bilar skulle ha varit att kompetensutveckla personalen i Trabantfabrikerna.
Den här veckan meddelade moderaterna att statstelevisionen ska vara kvar i omfattning och uppdrag. Statligt styrda och kontrollerade SVT:s uppfattning om sig själva som ”fri television” stämmer bara alltför väl med moderaternas nya frihetsuppfattning.
Till diktaturens hjälp
Frågan är om inte den allra värsta reträtten skedde i december förra året. Då gick moderaterna med på att stödja socialdemokraterna i att häva EU:s vapenembargo mot världens största kommunistiska diktatur, Kina. I ljuset av det bleknar till och med svansandet för arbetsmarknadsrasisterna i LO. Hur ska moderaterna kunna kritisera vänsterpartiet för deras historiska samarbete med kommunistiska diktaturer, när de själva vill beväpna en? Eller för den delen tala om en friare värld, när den så uppenbart inte inkluderar taiwaneser hotade av EU-exporterade vapen?
Vad krävdes för att Fredrik Reinfeldt och moderaterna skulle gå med på att beväpna en aggressivt militaristisk kommunistdiktatur, var det åtminstone ett svårt beslut? Inte ens det. Allt som krävdes var ett telefonsamtal från Göran Persson. Så billigt sålde moderaterna sin trovärdighet i grundläggande frihetsfrågor och gjorde sig till diktaturens medlöpare. Det säger mer om partiledarens ideologiska kompass än tusen stämmotal. I praktiken.
Det var faktiskt bara ett drygt år sedan som Fredrik Reinfeldt började moderera retorik och förslag i några tidigare viktiga moderata symbolfrågor. I dag har han redan löpt linan ut. I fråga efter fråga har moderaterna kastat iväg frihet, konkurrens, valfrihet, minskade offentliga utgifter och sänkta skatter med eventuellt badvatten. Att det gick så snabbt och så lätt beror till viss del på att det konservativa partiets flirt med frihetliga idéer aldrig kommit att genomsyra dess faktiska politik, men visar framför allt att idéer hänger samman. Det går inte att sluta använda frihetsargument i den viktigaste profilfrågan, utan att det får konsekvenser för hur man kan agera i andra frågor.
Ändå hävdade Sven Otto Littorin i radiodebatten förra veckan med emfas att moderaterna inte tänker rucka på sin frihetliga grundsyn. Där går gränsen för kompromissandet. Det värsta är att jag tror att han menar vad han sade. Moderaterna, i alla fall många av dem, har fortfarande friheten som idé. Problemet är bara att de inte tror att idéer går att omsätta i praktiken.
