Det är nästan parodiskt. Knappt hann jag skriva min förra text till denna spalt om sjukskrivningarna, förrän den tragikomiska berättelsen återgavs om arbetsgivaren som tvangs betala sjukersättning – och dessutom lön till en vikarie – eftersom den ordinarie anställda hade sjukskrivits sedan hon låtit operera brösten. Ingreppet var rent estetiskt. Arbetsgivaren åkte däremot på en kostnad om 32 00 kronor för att en av hans anställda skulle kunna gå upp några storlekar i bh-kupa.
Att ta semester, eller att själv bekosta ledigheten efter bröstoperationen, det alternativet föresvävade henne tydligen inte. Det ska f-n vara arbetsgivare i Sverige.
I en annan intervju klagade en ung kvinna bittert över att hon inte kunde jobba. Hon hade läst och läst och hade förmodligen massor av akademiska poäng. Men på den lilla orten där hon bodde fanns inga lämpliga arbeten att få. Hon hade sökt ett jobb i Stockholm. Men eftersom arbetsförmedlingen, eller vilka de nu var, inte betalade hennes resa blev det inget av med någon intervju.
Hon tog det som en fullständig självklarhet att någon annan – det vill säga vi andra – skulle betala hennes jobbsökarresa. Det är som om det är en mänsklig rättighet att bo i Dorotea, Hittarp, Hjoggböle eller Bengtsfors. Det är som om det vore en samhällelig skyldighet att bekosta varje utflykt därifrån.
Jag tror det här är uttryck för samma sak. Vi lever i en försörjningsbubbla, uppblåst av en ”någon-annan-får-betala”-mentalitet. Det är den som får en av världens förmodligen friskaste befolkningar att framstå som förfärligt krasslig. Vi har en sjukförsäkring som omfattar massvis med människor som inte är sjuka, och som därför kommit att betraktas som en allmän rättighet att nyttja mer eller mindre som man lyster. Vi har fått en stor grupp människor, inte minst yngre, som utvecklat en syn på arbete som är helt frikopplad från behovet av försörjning.
Arbete är något man kan ägna sig åt för sin personliga utveckling, för att träffa kompisar, för att dra ihop lite stålar inför nästa långresa eller för att man just då inte har något annat för sig. Jobbet ska vara kul, annars får det vara. Och ska man möda sig iväg någonstans för att söka ett jobb, ja då ska man självklart ha kompensation.
Borde färre läsa vidare?
För en tid sedan tog förre riksdagsmannen och LO-aktivisten Hans Karlsson bladet från munnen om regeringens manipulationer med arbetslöshetsstatistiken. Den riktiga siffran ligger, menade han, snarare på 20-25 procent om man tar hänsyn till alla de människor som skuffats undan i sjukfrånvaro, förtidspensioner och diverse pseudoaktiviteter. Det var sånt man talade om ”mellan skål och vägg” LO-folk emellan.
Siffran kan man säkert tvista om. Men att den verkliga arbetslösheten är långt högre än den registrerade har vi andra länge kunnat tala ganska öppet om. Det har räckt med en blick i befolkningsstatistiken för att inse att det saknas sisådär en miljon svenskar i den aktiva arbetskraften.
Frågan är hur länge det dröjer innan vi börjar tala öppet om nästa bubbla, nästa reservat dit vi skyfflat undan människor bort från den politiskt plågsamma arbetslöshetsstatistiken, nämligen den högre utbildningen. Själv studsade jag högt första gången jag hörde frågan ställas. Det var SACO:s (av alla organisationer!) ständigt fritänkande och politiskt inopportune Gunnar Wetterberg som funderade högt om det möjligen var så att vi utbildar för mycket här i landet.
I dag beräknas mer än 60 procent av en årskull gå vidare till akademiska studier. För oss obotliga utbildningsromantiker, som gärna hade läst hela livet om möjligheten funnits, är det ett gott tecken. Finns det något så berikande som att få lära sig nya saker, förstå nya sammanhang, träda in i nya världar?
Samtidigt innebär det emellertid också, som en del av mina cyniska vänner påpekar, att det finns ett antal människor inskrivna, som förmodligen inte är särskilt lämpade för akademiska studier och som nog helst hade gjort annat. För även om ”kunskapssamhället” och en alltmer komplex omvärld ställer högre krav på utbildningsnivå för varje ny generation, tycks det inte som om populationen i sig har följt med uppåt.
Fler och fler studier pekar på allvarliga brister i förkunskaper hos de studenter som börjar läsa på högskolenivå. Åtskilliga lärosäten har tvingats komplettera med diverse förberedande kurser och utbildningsavsnitt med elementa som borde ha klarats av på gymnasieskolan. Och i gymnasiet sker samma sak: där lär man numera ut sådant som eleverna borde ha tillägnat sig i grundskolan.
Själv hoppade jag in på en ledig plats i litteraturvetenskap för ett antal år sedan, och häpnade över hur genuint illitterata studenter det fanns. Några hade knappt öppnat en bok, än fler hade inte begripit vad de hade läst, och av dem som begripit vad de läst kunde många nätt och jämnt redogöra för det. Professorerna suckade djupt men bet därefter ihop och tänkte, antar jag, på anslagen. I dag har vi en mängd unga – och inte längre så unga – människor som läser och läser, eller i varje fall är inskrivna, vid universitet och högskolor så länge studiemedlen över huvud taget räcker och/eller kommunen och arbetsförmedlingen kan tänkas bevilja finansiering.
Genusmarknaden i Hjoggböle
I den svenska arbetslöshetsstatistiken syns inte alla dessa studenter som samlar på sig akademiska meriter som de aldrig får någon yrkesmässig glädje av. Den student som pluggar för att han eller hon gett upp försöken att finna jobb definieras inte som arbetslös – utan som en person som bygger upp sitt humankapital, samhället till godo.
Under senare år har dock arbetsmarknadsforskarna börjat uppmärksamma att detta är att dölja problem. I internationella sammanhang redovisar ILO numera sådana studenter som arbetslösa. Man talar om ”latent” arbetssökande och latent arbetslösa, som en delmängd av de många ”discouraged workers” som givit upp försöken att komma in på arbetsmarknaden och i stället ägnar sig åt annat.
Det är ett samhällsekonomiskt problem, men medför också personliga tragedier. Dessa studenter går kurs efter kurs, samlar på sig intyg efter intyg, men hamnar sedan i Dorotea eller Hittarp, i Bengtsfors eller Hjoggböle, och tycker att livet inte erbjuder dem arbeten i nivå med deras många akademiska poäng och utbildningsmeriter. (För hur stor arbetsmarknad finns det egentligen för alla filmvetare med genusinriktning?) Och därför får det vara.
Kanske är det då inte så konstigt att deras systrar, som stannat kvar hemma och tagit jobb på ICA eller renhållningsfirman, fixar till brösten och låter arbetsgivaren och det allmänna betala för konvalescensen som kompensation för de studiebidrag de inte har tagit och de utbildningskostnader de inte har åsamkat.
