Vad hade vi gjort utan Bert Sundströms kraftfulla norrlandsstämma de där veckorna i slutet på november förra året? Varje kväll vid nio stod han där, aktuelltkorren, uppsmälld i direktsändning på Självständighetstorget i Kiev. Det var nätt och jämt att han överröstade partytjohejet i bakgrunden. Där verkade det nämligen i flera veckor ha pågått något slags maratonröjarskiva. När hundratusentals ukrainare trotsar vinterrusket och manifesterar sin vilja till förändring och demokratisering, så gör de det inte genom att tjura. Nu verkar friheten vara på god väg att segra i Ukraina. Och det med hjälp av glädje, fest och optimism. Jag såg dessa bilder och kom att tänka på Sverige. Här verkar inte oppositionens frihetskamp föras med samma leende på läpparna.
När Moderata ungdomsförbundet nyligen fyllde 70 år fick det samlingsskriften Idépocket i present från Stiftelsen för konservativa samhällsstudier. I skriften är vi några ur olika MUF-generationer som tittar tillbaka på de år som gått och använder detta perspektiv för att blicka framåt. När jag läser skriften är det dock tre formuleringar om samtiden som sätter sig hos mig. Om den borgerliga oppositionen ska kunna skapa något verkligt konstruktivt av den medvind som den har just nu, bör den nämligen lyssna på vad en tidigare MUF-ordförande, en tidigare moderatideolog och en kulturskribent säger i boken.
Bitskast är Tove Lifvendahl. Hon skriver att vi som kallar oss frihetsälskare och tror på mindre stat och mer människa”… låtsas ibland att vi inget kan göra förrän vi har bytt regering. Bekvämast så. Det finns alltid en ursäkt. Skyll på regeringen – den har ju suttit så länge och präglat oss så hårt. Skyll på vänstervågen, den förvrider ju värderingarna hos de unga. Ibland undrar jag om den så träffande beskrivningen av vårt samhälle, ’nånannanismen’ kanske lever och frodas allra mest i våra kretsar?” Och Lifvendahl fortsätter sin lika uppriktiga som svidande kritik: ”Vi resignerar, ägnar tiden åt att navelskåda enpartistaten och dess funktioner i form av korruption, värderingsförskjutningar och lutfiskskandaler. Vi uttrycker vår avsky och bitterhet över allt som kunde vara så annorlunda, bara vi fick bestämma. Men det är inte särskilt hedervärt. Och att i ord och text gång på gång bevisa att något är fel, utan att i handling utveckla alternativen, ger heller ingen trovärdighet.”
Ingen väntar sig en glad liberal
Jag genomförde ett ovetenskapligt experiment för att testa Lifvendahls påstående. Före jul surfade jag in på moderaternas hemsida och sökte på ordet ”socialdemokraterna”. Jag fick 4 415 träffar! Det var bagatellartat färre än de 4 709 träffar som jag fick på ordet ”moderaterna”. Nu har siffrorna hyfsats till det bättre, men det är avslöjande att moderaterna i alla fall ibland pratar lika mycket om vad sossarna vill göra som om vad de själva vill göra. Bara ett tecken på att dagens borgerlighet är totalfokuserad på de politiska motståndarna – eller snarare den politiska motståndaren. Borgerligheten klagar på andra i stället för att prata väl om sig själv. Det innebär att den också relaterar till motståndaren och köper dess problemformulering i stället för att bara strunta i den och visa en annan bild.
En som, mer än de flesta, har försökt gjuta liv i borgerlighetens ideologiska självförtroende är Per Unckel. I en intressant exposé över ungdomsförbundets ideologiska resa, berättar han hur moderaterna har påverkats av den tydligare politiska profil som MUF har utvecklat sedan 70-talet: ”Partiets ambition blir inte längre att försöka mota bort en socialdemokratisk idéhegemoni så gott det går utan att faktiskt peka på ett alternativt sätt att organisera samhällslivet.” Tyvärr verkar denna utveckling ha gått i stå.
Under min tid som ledarskribent skrev jag en gång att de senaste årens internationalisering och informationsrevolution hade minskat politikens inflytande och därmed betydelse. Min kollega höll inte med mig. Hon menade att formuleringen skulle uppfattas som ett vänsterinlägg. Vänstern upprörs ju nämligen ibland just över att internationalisering och informationsrevolution flyttar makt bort ifrån demokratiskt tillsatta politiker till självständiga maktkroppar. Jag tror att kollegans reaktion var talande. Inom den politiska borgerligheten är vi så upptagna av att distansera oss från våra motståndare att vi glömmer bort att i stället se de positiva tecken som talar för vår sak. Jag erkände vänsterns analys, men använde den som en möjlighet. Fastän jag, till skillnad från vänstern, såg flyttandet av makt bort från politiken som något positivt, var det tydligen svårt att se en positiv samtidsanalys som något som kan komma högerifrån. En svensk högeropposition ska klaga och tillrättavisa andra. Och tjura.
Just det sista är ett större strategiskt misstag än vad man kanske kan tro. Kulturskribenten Natalia Kazmierska kommer i jubileumsskriften ut som liberal. I ett inspirerande samtal med Peter Wennblad ger hon borgerligheten det bästa tipset på länge: ”Högern måste bejaka saker. Alla förväntar sig att en rebell ska vara arg och ledsen. Men ingen väntar sig en glad radikal!”
Unckels, Lifvendahls och Kazmierskas formuleringar är onekligen tänkvärda. Jag sammanfattar: För det första bör vi strunta i vad vår motståndare gör eller inte gör och i stället börja utveckla och peka på det egna och ganska spännande alternativet. För det andra bör vi komplettera detta konstruktiva anslag med ett glatt och positivt. Inspiration till detta kan vi hämta inte allt för långt bort i tid och rum. Ukraina är bara det senaste exemplet på att man faktiskt inte behöver heta Che Guevara för att använda optimismen som revolutionsvapen. Medan Guevara hade större förkärlek för andra vapen, har flera liberala rörelser fått till stånd genomgripande samhällsförändringar bara genom att vara glada och optimistiska. Eller annorlunda uttryckt – genom att tillämpa liberalismens optimistiska teoribas i ett optimistiskt anslag.
Lär av Östeuropas revolutionärer
Jag läste en gång om en subkultur som, i början av 80-talet, hade sin uppgång och fall bland polska ungdomar. Förmodligen drunknade den så småningom i den bredare polska oppositionsrörelsen. Men innan dess hann den genomföra några lika bisarra som effektfulla protestaktioner. Mest uppseendeväckande lär ha varit när några ungdomar smög sig in på Warszawas zoo natten till första maj. Där utrustade de aporna med röda vimplar. När besökarna kom dit på första maj möttes de av ett gäng apor som glatt viftade med kommunistvimplar – en tydlig satir riktad mot diktaturens makthavare och medlöpare. Med hjälp av humor förmåddes andra unga polacker inse att var och en med små medel faktiskt kunde utmana tyranniet.
Även i Ungern började ungdomen vid denna tid bli rejält trött på kommunistdiktaturen. Många förlamades av uppgivenheten, men inte alla. En del valde att strunta i politiken för att i stället fokusera på den lilla världen. Men det fanns än mer konstruktiva strategier. ”OK, det här politiska systemet har inget att erbjuda oss. Hur ska vi göra då?” Svaret blev att via det civila samhället försöka skapa parallella institutioner. Utbildningssystemet ansågs till exempel ruttet – därför skapades egna underjordiska ”högskolor”. Dit kom äldre intellektuella och akademiker för att på fritiden föreläsa för yngre likasinnade. Några år senare utnyttjade dessa ungdomar sin, trots allt, grundlagsfästa rätt att skapa ett alternativ till den hatade kommunistiska ungdomsorganisationen. Dessa ungdemokrater tog helt enkelt vara på de små men ändå befintliga möjligheter de hade att skapa ett bättre samhälle, och det snabbade definitivt på den ungerska kommunismens fall. De deppade inte ihop. De accepterade omständigheterna just eftersom de inte accepterade systemet. De struntade i motståndaren just i syfte att besegra motståndaren.
Detta är bara några exempel på hur de unga demokrativännerna i 80-talets Östeuropa insåg att samhället behövde förändras, men att den enklaste vägen dit var genom att bygga ett alternativ. De skulle få systemet att falla genom att vända det ryggen och bygga något eget utanför. Och genom att ha förbaskat roligt medan de gjorde det. Precis detta borde dagens svenska opposition också göra. Nu bejakar vi de hoppfulla tendenser som finns, utnyttjar dem och struntar i sossarna. Om vi kan göra det genom att le ett ärligt leende, så vinner vi. Det är så klart vanskligt att jämföra förutsättningarna i Ukraina, Serbien, Ungern och Polen med förutsättningarna i dagens Sverige. Sverige är trots allt inte en diktatur. Men i en demokrati är optimismen och glädjen minst lika viktig. På ett sätt kanske ännu viktigare, eftersom det handlar om att vinna folks förtroende. Tjurighet är sällan ett vinnarkoncept. För det första – vem vill haka på ett systemskifte om dess förespråkare är så gnälliga? För det andra – hur goda förändringsagenter kan man förvänta sig att gnällspikar är?
Så nu slutar i varje fall jag att gnälla. Globaliseringen, kapitalismen och teknologin gör nya framsteg varje dag. Människan älskar denna utveckling, även om inte alla vill erkänna det. I Sverige är sossesystemet på upphällningen, och även om vänstern och popvänstern sprider sin tjurighet lite här och var, så är dess glansdagar förbi. Dags att blicka bortom alla hinder. Dags att ge ord åt alla möjligheter. Opposition betyder inte opportunism. Opposition betyder optimism. Den liberala revolutionen är den leende revolutionen.
