Somliga kunskaper vill man inte ha. Som att 2,24 miljoner människor inte går till jobbet en vanlig vecka. Som att 1,4 miljoner av totalt 5,8 miljoner människor i arbetsför ålder lever på statliga bidrag. Som att Pär Nuder och den socialdemokratiska regeringen tycker att vi ska höja skatten ytterligare på dem av oss som alltjämt masar sig till jobbet – för att betala vård och omsorg för de övriga 3,2 miljoner människor i den svenska befolkningen, som med ålderns rätt inte ingår i arbetskraften.
Det väckte ju viss uppmärksamhet häromveckan när en socialdemokratisk riksdags- och fackföreningsman tog bladet från munnen och konstaterade att den verkliga arbetslösheten inte handlar om några futtiga 4–5 procentenheter utan snarare uppgår till dryga 20 procent, om man ser till alla som av en eller annan orsak inte arbetar.
Någon kommenterade detta överslätande med att den andelen trots allt inte är så unik för Sverige. I de flesta europeiska länder står 20–25 procent av den potentiella arbetskraften i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Och det må så vara; många länder har t ex en betydligt lägre kvinnlig förvärvsfrekvens än vad som är fallet i Sverige.
Men apologeterna glömmer en sak: det svenska skattetrycket.
Det är en sak om människor som inte förvärvsarbetar försörjer sig själva eller försörjs av närstående. Jag har stor respekt för människors individuella livsval; alla frestas inte av att arbeta åtta timmar om dagen fem dagar i veckan i 40 år. Men det är en helt annan sak när människor, som faktiskt skulle kunna arbeta och försörja sig själva, skickar notan för sin ledighet till skattebetalarna och gör oss andra till ofrivilliga tvångsförsörjare.
Det är, har jag förstått, en fullständigt urmossig föreställning.
Arbetsgivarintyget
Som arbetsgivare får man då och då göra bekantskap med Arbetsgivarintyget. Det är en blankett som lämnas till a-kassan när en tidigare anställd, men numera arbetslös, vill äska arbetslöshetsersättning.
På intyget ska man fylla i vad det är för anställning personen har haft, om det varit ett fast jobb eller ett tidsbegränsat, om det har varit heltid eller deltid, och vilken lön som har utgått etc.
Jag har suttit som chef mittemot ledsna medarbetare och med tungt hjärta skrivit under sedan vi fått säga upp personal eftersom finansieringen sinat och verksamheter fått avvecklas. Jag har skrivit under intyg sedan vikariat har löpt ut och inga andra tjänster funnits att tillsätta.
Och jag har hittills i min naiva enfald velat inbilla mig att till a-kassan vänder man sig när alla andra möjligheter är uttömda, när man har sökt och sökt och inte kunnat få något annat arbete och klara sin försörjning.
Men för en tid sedan råkade jag ut för en anställd som sade upp sig efter bara dryga 6 månader från ett fast heltidsjobb och som halade fram ett arbetsgivarintyg.
Nej, hon hade inte något annat arbete på gång. Nej, hon skulle inte börja plugga. Nej, det var inget fel på miljön eller arbetskamraterna, dem gillade hon.
Men det var tråkigt att jobba.
Bara så där: det var tråkigt.
Jag antar att jag såg ut som en fågelholk i ansiktet.
Visserligen har jag hört framtidsforskarna tala om generationen som vill ha kul på jobbet, annars drar de någon annanstans. Men då har jag tänkt att det handlat om en liten apart grupp förstörda ungdomar som uppfostrats framför MTV och dess snabba klipp, och som därför måste ha ständigt nya stimuli, ständigt nya externa impulser i ett allt mer rastlöst tempo för att inte säcka ihop i total apati. Jag hade nog inte väntat mig att det skulle kunna gälla i övrigt helt sunda, rejäla och bra yngre personer.
En del vill se det som ett sundhetstecken – en upprorisk generation som äntligen sätter gränser och tar strid, där tidigare generationer fått sina liv försumpade av Ledan och Meningslösheten. Och kanske är det mig det är fel på som inte har fattat hur erbarmligt trist det jag håller på med egentligen är. Jag har dock svårt att se det sunda i ett uppror som förutsätter att samtliga dess kostnader ska stjälpas över på andra.
Men det vara bara att acceptera generationsklyftan, svälja moralkakorna och skriva under.
Slippa karenstiden
Kort därefter kom jag emellertid att diskutera med några andra företagare och arbetsgivarföreträdare. Jodå, skrockade de, visst hade de också gjort bekantskap med Arbetsgivarintyget. Jodå, nog hade även de varit med om att en person själv sagt upp sig och samtidigt stuckit fram pappret för att kunna få a-kassa. Vad värre är: en erkände utan omsvep att han därtill gjort sig skyldig till falskt intygande. Han hade, på den anställdes begäran, skrivit under att personens anställning varit tidsbegränsad, trots att den anställde själv velat sluta. På så sätt skulle den frivilligt arbetslöse slippa karenstiden.
Varför han hade skrivit under? För att inte få bråk. För att det kanske var skönt att bli av med personen. För att det ändå inte spelade någon större roll.
Ordet har makt över tanken.
Efter en lång tids diskussioner och klemanden om sjukfrånvaron och ohälsotalen har vi äntligen börjat få en diskussion även om den omfattande friskfrånvaron. (Ett aktuellt exempel gäller de yngre män som tenderar att vara sjuka i anslutning till sina födelsedagar.)
När en av fem i arbetsför ålder står eller har ställt sig utanför arbetsmarknaden, tror jag att det är hög tid att hitta rätt etiketter även här. Vi talar alltför ofta om arbetslösheten som ett opåverkbart fenomen, och om samtliga människor utan jobb som ”arbetssökande”. Och det gör vi, trots att det finns hur mycket arbete (notera: jag talar arbete, inte anställningar) som helst, och trots att studie efter studie visar att sökaktiviteten bland de arbetslösa är skrämmande låg.
Jag tror att vi behöver komplettera vokabulären även när det gäller arbetsmarknaden.
Alla arbetssökande söker sannerligen inte jobb. Alla som uppbär arbetslöshetsersättning är inte arbetslösa.
Så varför inte låna en term från våra grannar i Danmark? Låt oss börja tala öppet också om arbetsledigheten.
