En elegant 38-åring med speciell fabläss för exklusiva handväskor har på kort tid vänt upp och ner på dansk politik. För bara en vecka sedan valdes Helle Thorning-Schmidt till ny partiledare för de danska socialdemokraterna. Sedan dess har inte mycket varit sig likt i det lilla landet.
Jo, det stämmer – damen med handväskorna är faktiskt socialdemokrat, även om det inte är mycket på utsidan som skvallrar om hennes partitillhörighet. Hennes dyra vanor har gett henne (ök)namnet ”Gucci”, även om det faktiskt var en Louis Vuitton som hängde på hennes axel när hon vann partiledarstriden förra tisdagen.
Hennes motståndare, den trogne och lite småsure partigängaren Frank Jensen, hade nog räknat med att plocka hem vinsten utan några större problem. Han verkar inte ha insett hotet från Helle förrän det var alltför sent.
I sitt förlorartal upprepade Jensen gång på gång hur ”förvånad” han var över Helle Thorning-Schmidts framgång - trots att de hade rest landet runt på en gemensam valturné i veckavis och han rimligen borde ha noterat hur väl hon klarade debatterna, och att hennes tjusiga yttre inte hindrade henne från att gå hem i de lokala stugorna.
Det han själv sa under resans gång var inte alltid så attraktivt, som när han drömde sig tillbaks till klasskampens dagar – eller pekade ut Göran Persson som sin politiske idol. Från ett svenskt perspektiv gav det senare inte några större vinster i trovärdighet.
Dansk socialdemokrati har i åratal plågats av interna stridigheter mellan olika falanger, nuförtiden representerade av Sven Aukens traditionella linje mot Poul Nyrup Rasmussens aningens modernare. När den senare förklarade att han för sin del stödde Helle Thorning-Schmidt, ett dittills tämligen oprövat kort som nu precis har satt sin fot i Folketinget, drog hela det socialdemokratiska etablissemanget djupt efter andan.
Det är Helle som bestämmer
Men nu är det slut på falangstriderna - ”flöjstriderna”- enligt den nya partiledaren som redan i sitt vinnartal gjorde klart att det hädanefter är hon som bestämmer. Och det ska gudarna veta att ingen har kunnat missa. Det är inte många i folketingsgruppen som sitter kvar på de poster som de satt på för bara några dagar sedan. En del har fått veta sina öden via tidningarna, andra gånger har partiledaren meddelat sina omflyttningar i intervjuer i tv-programmet ”Deadline”.
Så gick det exempelvis till när folketingsmannen Bjarne Laustsen fick veta att han hädanefter skulle få ägna sig åt annat än att leda det socialdemokratiska utskottet för ”efterlönen”. Det kan förstås inte ha varit så svårt att räkna ut på förhand, med tanke på att han just hade kritiserat den nya partiledarens beslut att ändra partiets linje i den frågan hårt.
”Efterlönen” – det frikostiga och dyra system som innebär att danskar kan gå i pension betydligt tidigare än till exempel svenskar – är en kossa av det riktigt rejält heliga slaget i Danmark. Thorning-Schmidts funderingar på att förespråka ändringar i systemet var med andra ord ett mäkta kontroversiellt drag; framför allt i hennes eget parti men faktiskt också ända in i borgerligheten.
Statsminister Anders Fogh Rasmussen har avvisat varje förslag på att i varje fall ta upp frågan till diskussion, med hänvisning till Välfärdskommissionens rapport som kommer till hösten. Dumheter, menar hans tilltagande skara kritiker inom borgerligheten, som inte har kunnat glömma statsministerns politiska förflyttningar åt mitten under valrörelsen – för att inte nämna märkliga uttalanden om att han inte längre betraktade sig som liberal.
Större hot än sin företrädare
Men nu får Fogh allt se upp, för istället för den trötte Lykketoft som inte gav så mycket motstånd som oppositionsledare är det full fart i den nya socialdemokratiska partiledaren. Hon är tydligt inspirerad av de brittiska partivännernas framgångar och skulle nog gärna skapa ett eget New Labour på hemmaplan.
För det har hon i alla fall bästa möjliga kontakter – Helle Thorning-Schmidt är nämligen gift med Stephen Kinnock, son till Neil, och personligen nära vän med alla de spindoktorer som omger Tony Blair och som har legat bakom Labours omdaning till ett modernt parti.
Så som sagt, Fogh får allt akta sig; motståndet har hårdnat med en socialdemokrati som också den håller på att flytta sig många steg åt den politiska mitt där det bara blir allt trängre för var dag som går. Samtidigt har socialdemokraterna i ett slag blivit mer regeringsfähiga. Visserligen sjunger även Thorning-Schmidt gamla arbetarsånger på valmötena, men hon håller på att ge sitt parti både nytt liv och nytt utseende och kan skapa verkligt stora problem för den danska borgerligheten framöver.
Med en statsminister som inte längre menar sig vara liberal och en socialdemokratisk partiledare som inte längre ser ut och låter som en socialdemokrat är det inte utan att Shakespeare hade en poäng: det är förvisso de underligaste ting som sker i Kungariket Danmark.
