”Det nya fördraget har inte serietidningskaraktär precis.” Så argumenterade kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i förra veckans europapolitiska debatt för att vi medborgare inte, vare sig i riksdagsval eller folkomröstning, ska få säga vårt om förslaget till europeisk konstitution. Hägglund menade att vi ändå inte skulle klara av att diskutera förslaget, så därför finns ingen anledning för politikerna att blanda in oss i något beslut. Okej, då diskuterar vi väl något annat i stället.
Exempelvis: Vad är det egentligen för pajas som kristdemokraterna valt till partiordförande? Uppenbarligen någon som anser att gränsen för vad medborgare kan fatta beslut kring eller diskutera går någonstans vid serietidningsnivån. Om ens det – när Hägglund förra året kandiderade till partiledare såg han straffskatter och annan politisk styrning av vad vi äter som en av de tre viktigaste politiska framtidsfrågorna.
Då undrar man i sin tur vad det är för parti som väljer en sådan ledare. En ledtråd är måhända att ungdomsförbudets ordförande Ella Bohlin, som kämpar för att straffbeskatta fet mat, införa strängare alkoholrestriktioner, att äktenskap ska förbehållas man och kvinna och som har ett förflutet i Livets Ord beskrivs som tillhörande den liberala falangen. I samma ungdomsförbund ryms en konservativ falang så mörkblått nationalistisk att den nuvarande viceordföranden Charlie Weimers plankade sverigedemokraternas invandringsprogram när han formerade det konservativa nätverket Engelbrekt för några år sedan.
De båda falangerna är en borgerlighetens skrattspegel, renodlandes det sämsta av folkpartistisk regleringsiver respektive moderat knökighet. Att det regleringsglada världssamvetet Anders Wijkman och moderaternas tidigare talesman för en repressiv flykting- och invandringspolitik Gustav von Essen båda sökt sig till kd skvallrar om samma sak. Här finns borgerligheten som gud glömde!
Ändå kan det på ytan se ut som om kristdemokraterna är ett mjäkigt snällistparti. Den enda egentliga profilfrågan på senare år har varit familjepolitiken, men dagens kristdemokratiska ledning vågar inte ens kritisera den maxtaxa som gör massiva statliga dagissubventioner utan möjlighet att välja alternativa omsorgsformer till allenarådande politik.
Den militanta snällismen
Men skenet bedrar, även snällismen kan vara militant. Som en röd tråd genom kristdemokraternas politik löper synen, att vi inte klarar av att hantera någonting på egen hand. Det här är ett parti som på allvar föreslår obligatorisk föräldrautbildning, förbud och straffbeskattning av alkoläsk, som vill förbjuda myndiga personer under 20 år att gå på krogen och som vill använda övergången till digital-TV för att låta staten ställa detaljerade krav på vad som alls ska få sändas. De har i riksdagen gjort en politisk stridsfråga av att det inte räcker med muntliga varningar för att ett TV-program innehåller våldsinslag, det ska krävas en särskild ljudsignal.
Sådana förslag är naturligtvis både löjliga och skrattretande, men när de återkommer på område efter område skvallrar de om en obehaglig människosyn. Ett parti som anser att vi inte kan hantera en diskussion om någonting som ”inte har serietidningskaraktär” och inte heller föräldraskap, alkoläsk, våldsamma TV-program eller ens en påse sega råttor, kan omöjligen hysa några höga tankar om individens förmåga och kapacitet. De riktar i själva verket en krigsförklaring mot varje tänkande människas intellektuella självkänsla.
Vi får kanske aldrig utöva något demokratiskt inflytande över frågan om en EU-konstitution, men nästa år kommer Göran Hägglund och hans parti att möta väljarna med den förmyndaraktiga människosyn de nu torgför. Då måste de begära mandat att företräda människor som de förklarat inkapabla att ens bestämma vad de ska äta till middag. Kan någon förakta sig själv tillräckligt för att lägga sin röst på kristdemokraterna?
