Förra hösten kunde vi följa hur liberalen Christian Gergils blev Farmen-Chrille med en stor del av svenska folket genom att ta hem spelet i TV 4:s dokusåpa. I den utmärkta boken Respekt skriver han själv om sin seger, men han träder också fram till dokusåpornas försvar och menar att de kan lära oss en hel del om vår samtid. Dokusåpan illustrerar på ett ofta drastiskt sätt konsekvenserna av olika handlingsalternativ och val och lär oss en hel del om olika personlighetstyper.

Ett tidigt exempel ur Farmen Skärgården var en ung tjej som ideligen föll i gråt framför kamerorna, när någon (främst Christian) ifrågasatte vad hon sysslade med. Exempelvis då hon, trots upprepade instruktioner, eldade på ett brandfarligt sätt i vedspisen. Att gråten var ett ogenerat spel för att få sympatier, framgick förvisso för den tröstande deltagare som tillfrågades ”hur mascaran såg ut” mellan snyftattackerna, men vare sig för TV-tittarna eller de övriga deltagarna. Åtminstone inte förrän efter ett tag. I och med att interaktionen fick fortsätta och händelseutvecklingen påskyndades av dokusåpans trånga rum, kunde alla så småningom genomskåda gråtattackerna och de ilskna utfallen. I det här fallet var det den synbart hårda äldre, manliga kritikern som hade rätt. Sympati kan vara förledande.

En annan person som levt högt på sympati innehar för närvarande en topposition inom den Europeiska byråkratin. Få kan komma på vad hon faktiskt har åstadkommit, men alla minns att Margot Wallström har blivit taskigt behandlad av Göran Persson. När Buffel-Persson i valrörelsen 1998 trummade på mikrofonen, gjorde miner och korrigerade parhästen Wallström, var det naturligtvis svårt att inte känna sympati med henne. Och när det gällde den arbetsrätt som Wallström kritiserade 1998 var det hon som hade rätt i sak och Persson som hade fel. Men det är ändå rätt uppenbart att sympatierna från medier och allmänhet lyft Wallström i hennes fortsatta politiska karriär.

Hatattackchock
Nu sitter Wallström i Bryssel på en hög maktposition som viceordförande i kommissionen. Hennes uppdrag är i högsta grad tvivelaktigt. Hon har i uppdrag att bedriva propaganda för EU i allmänhet och förslaget till konstitution i synnerhet (försöket att vinna mandat för att endast ”informera – inte bedriva propaganda” stöp i Europaparlamentets förhör). Ändå har artiklarna fortsatt handla om hur synd det är om Margot.

Så sent som i mars i år handlade en stort uppslagen artikel i Aftonbladet om hur denna högt uppsatta politiker var utsatt för ”mejlbombning” och ”hatmejl”. Allt under rubriken ”Hatet mot Wallström”. Bakgrunden var att Wallström börjat blogga och fått ta emot ett antal bitska och kritiska, men ändå rätt harmlösa, inlägg från frustrerade britter, trötta på att styras från Bryssel. En skribent menade exempelvis att Wallström borde läsa Adam Smith, en annan påpekade att hon har enorm makt över miljontals människor utan att någon valt henne och undrar varför. Wallström svarade med att anse sig ha blivit ett hatobjekt.

I den mediala vinklingen gjordes alltså frustrerade skattebetalare (som nyligen kunnat läsa om att Wallström skulle använda ytterligare resurser i en kampanj för att tala om för dem att de har fel) till hatiska mobbare. Detta för att de postade invändningar på en hemsida. Den högt uppsatta makthavaren, med hundratals miljoner i budget till grandiosa kampanjinsatser över hela Europa, framställde sig som ett offer i behov av sympati.

Häromveckan menade sig ”stackars Margot” vara utsatt för ännu en oförrätt. En brittisk tidning tog sig nämligen för att uppmärksamma hur Wallström och kommissionen agerade på 60-årsdagen av andra världskrigets slut. Wallström hävdade i ett tal i koncentrationslägret Terezin (Theresienstadt), att de som motsätter sig EU:s utveckling mot ökad överstatlighet leder vägen mot koncentrationsläger. Kommissionen menade samtidigt i ett uttalande att EU:s medborgare borde hedra de döda i andra världskriget genom att rösta ja till EU-konstitutionen. När detta påtalades och kritiserades, menade Wallström att elaka brittiska medier skulle ha ”ljugit och hittat på” alltihop.

I själva verket visade det sig att talet fanns på Wallströms egen hemsida. Det riktade sig mycket riktigt mot dem som vill att EU ska gå tillbaka till att vara ett mellanstatligt samarbete och förtydligade att de ”borde komma till koncentrationslägret Terezin och se vart den gamla vägen leder”. Det sistnämnda ska Wallström förvisso inte ha sagt när hon höll själva talet, men det stod flera dagar i hemsidans manus. Kopplingen mellan kritiker av EU:s överstatlighet och koncentrationsläger är ändå lika uppenbar som den är osmaklig. Wallströms bortförklaring att hon, med ”dem som vill att EU ska gå tillbaka till sin gamla mellanstatliga form”, bara menade nazister, rasister och förintelseförnekare är en uppenbar efterhandskonstruktion.

Kommissionär och dramadrottning
Det var den – förvisso ofta elaka och chauvinistiska – brittiska pressen som den här gången hade rätt i sak, och avslöjade hur skrämmande lågt en ledande makthavare är beredd att sjunka i sin desperata propaganda för överstatlighet. Och det var den tidigare så sympatihöljda Margot Wallström som nu slutgiltigt avslöjats som en cyniskt kalkylerande ”drama queen”.

Så, visst finns det paralleller mellan dokusåpornas dramatik och den stora världen därute. Inte för att man prompt måste ha sett Farmen Skärgården för att kunna avslöja Margot Wallströms jakt på sympatipoäng och offerstatus, men nog underlättar det. Jag noterar att Barbro Hedvall – som på DN:s ledarsida hävdade sig aldrig se på dokusåpor och inte heller förstod sig på Christian Gergils bok – är en av de få som också försvarat Margot Wallströms övertramp. Måhända hade hon haft lättare att genomskåda Propaganda-Margot om hon förra året tillbringat några höstkvällar i sällskap med Farmen-Millie.