Samma dag som Barsebäck II ska stängas tänker jag på Thorbjörn Fälldin, han som inte skulle dagtinga med sitt samvete. Tjugofem år efter den olycksaliga folkomröstningen stryps generatorn och el från verket slutar att strömma genom kraftledningarna framför mitt fönster.
På Rapport visas bilder av festande danskar och grånade alternativare, påtagligt yvskäggiga, karikatyrer från 70-talet, som ska dricka champagne och vifta med flaggor nere vid Barsebäcksverket vid stängningen. Och kanske slumrar han lugnare nu, Fälldin, när förkättrade men likafullt effektiva, miljövänliga energiformer stängs ner i förtid.
Själv har jag fått anledning att fundera över det där med att dagtinga med sitt samvete. I det hade han allt rätt, centerledaren. Man ska inte dagtinga med sitt samvete. Det kommer surt efteråt. För en tid sedan tvingades jag själv ställa en samvetsfråga.
Som innehavare av en jordbruksfastighet med 15,7 hektar prima åkermark råddes jag av såväl LRF Konsult som av bankens lantbruksexpert att skicka in ansökan för gårdsstöd. Jordbrukssubventionerna inom EU har som bekant lagts om. Unionens budget nyttjas alltjämt i stor utsträckning som bidrag för att hålla en sönderreglerad och sönderadministrerad jordbrukssektor under armarna, till men för i stort sett alla inblandade. Men för att om möjligt något begränsa verkningarna av överskottsproduktion och världsmarknadsdumping, har reglerna ändrats. För 2005 blev det därmed möjligt för fler än de tidigare producenterna att ansöka om bidrag ur gemenskapens kassa.
En halvmeter handlingar, tack
Jag värjde mig länge mot propåerna. Under mina år som ledarskribent och debattör har jag skrivit spaltmil, inte spaltkilometer, om den förkastliga jordbrukspolitiken, pläderat för avregleringarnas väl och ve och för marknadsekonomins gyllene principer. Skulle jag nu själv låta mig omfattas av det system som jag så länge bekämpat?
Nya grannar skakade brydda på huvudet över dessa i deras ögon obegripliga samvetsbetänkligheter. En omtänksam arrendator framhärdade i att jag borde beställa blanketter så att jag inte gick miste om de tusenlappar som skulle kunna tillfalla just min gård. Och några dagar innan ansökan skulle vara inne, föll jag till föga, ringde vederbörlig myndighetsperson och bad honom skicka vad jag behövde. Han skrockade gott:
”Nu blir du kund hos Jordbruksverket. Jag skickar en halvmeter handlingar.”
Några dagar senare visade det sig att han inte skämtat. Med posten fick jag just en halvmeter handlingar; broschyrer och föreskrifter, blanketter och stödreglementen.
Där hade jag nog tänkt låta det hela vara; vid en halvmeter hög handlingar som vid nästa sortering skulle gå rakt ner i pappersåtervinningscontainern i Södra Sandby.
Om det inte hade varit för hästgårdskollegan. Nu hade ju vi, hästgårdsfolket, argumenterade han, som så länge blivit styvmoderligt behandlade såväl av jordbruksnäringen som av dess många olika myndigheter och branschorganisationer – nu hade vi en chans att få del av det stöd som rätteligen borde tillfalla även dem som odlar vall och håller hagmarker och landskap öppna med hjälp av hästar. Det var viktigt att vi sökte, även om det handlade om små belopp; det var viktigt för att visa att vi finns – och ökar i betydelse.
Samvete överbord
Så jag dagtingade med mitt samvete: fyllde i blanketterna, ritade i gränser och skiften på en karta – allt efter bästa förmåga.
En del av marken har jag arrenderat ut. På en annan del tar jag vallfoder. På ett tredje avsnitt har jag stängslat in den tidigare vallen och gjort rasthagar för hästarna. På ett fjärde (puh!) har jag anlagt ridbanor. Det var ett himla ritande och knåpande; mycket väsen för alltför lite ull. Där jag var osäker noterade jag tilläggsförklaringar.
Men samvetet ska man vara rädd om; det kommer annars surt efteråt. I mitt fall i form av en ”underrättelse” från Lantbruksavdelningens stödsektion vid Länsstyrelsen.
I ett tonfall som skulle få Skatteverkets handläggare att framstå som lättsamt uppsluppna, fick jag veta att jag måste komplettera med grödkoder. Eljest bleve det handläggning i befintligt skick, och då kunde jag gå miste om stöd.
Eftersom maj månad inte bara innebär spurt med alla arrangemang och annat som jag normalt har att jobba med, utan även en rad extra aktiviteter förknippade med lantbruket, gården och avelsverksamheten, insåg jag att det inte fanns riktigt utrymme för fördjupande studier i grödkodernas periodiska system. Alltså hamnade brevet i den växande ”AKUT! – att-göra-nu”-högen på skrivbordet (i prioritetsordning efter ”AKUT!!-borde-ha-gjorts-redan-för-länge-sedan”-högen alldeles bredvid).
Men där skulle den inte få ligga och samla damm. Ett ilsket röstmeddelande på min mobil meddelade att jag omgående förväntades ringa Lantbruksavdelningen. Klick!
Vilket jag gjorde dagen därpå, berättade vem jag var och fick mig en skopa ovett för att jag inte fyllt i rätt grödkod. Jag förklarade att jag inte visste vad det skulle stå för grönkod, varför jag lämnat fältet tomt. Men jag berättade vad som tidigare hade odlats, vad som nu fanns och hur området användes. Handläggaren genmälde att det skulle vara ”grödkod 88” – stampat jordområde (eller något liknande) - och att det minsann inte berättigade till något stöd.
Förlåt, förlåt, förlåt
Så bra då, konstaterade jag; då gör det ju ingen skillnad, då behöver jag ju inte göra något i så fall.
Men se det gick inte alls det. Jag var skyldig att fylla i rätt grödkod. Jag var skyldig att skicka in kompletterande handlingar även om jag inte skulle få en krona i stöd därför. Ja, jag var, förstod jag, skyldig över huvud taget. (Så går det när man dagtingar med sitt samvete.)
Eftersom jag inte tror att jag har talat med maken till otrevlig människa, blev jag till slut tvungen att fråga varför hon var just så fruktansvärt otrevlig.
Det var också helt fel fråga.
Hon var tvärtom, förklarade hon medan hon tryckte fram orden mellan hårt sammanpressade tänder, väldigt trevlig. Hade hon inte skrivit till mig och påpekat att jag inte fyllt i någon grönkod för ett av fälten? Hade hon inte ringt mig, kanske, så att jag skulle kunna få stöd?
Men jag skulle ju inte få något stöd? Det spelade ingen roll. Uppgiften var viktig ”för statistikens skull”. Som Lantbruksavdelningens klient var det min skyldighet att förse den med den statistik som rimligen inte behövdes för ett stöd som inte betalas ut.
Vid det laget var det bara att kapitulera, och få slut på samtalet.
Men i morgon, tänker jag, ska jag ta bilen till Barsebäcks hamn. Jag ska kliva ur i skuggan av kraftverkets två reaktorbyggnader, nu inte längre i drift, och gå fram till kajen medan jag hoppas att energipolitiken framöver ska styras av mer rationella överväganden än de neuroser från år 1980 som ett helt kvartssekel senare tvingar fram ett stopp för bruket av en fullt funktionell och miljövänlig energikälla.
Och jag ska riva stöd-blanketten i små, små strimlor och låta vinden sprida dem som flingor över vattenytan.
Man ska nämligen inte dagtinga med sitt samvete.
