"Äganderätten är värdefull enbart för de rika och gynnar dem som redan har. Rätten till privat egendom skapar orättvisor och alienation i samhället. Det är en kapitalistisk helgedom som bara syftar till att suga ut arbetarna. Äganderätten är odemokratisk. Den är roten till allt ont." Se där en central del av den socialistiska ideologin, och som, får man förmoda, mer än halva Sveriges befolkning höll med om vid det senaste valet.

Detta är emellertid bara halva sanningen, ty fientligheten gentemot rätten till privat egendom är mycket större än så här. Om man analyserar vad den andra halvan av befolkningen genom politiska val säger sig vilja ha när det gäller äganderätten, så är det ingalunda fråga om någon verklig äganderätt. Snarare handlar det om att man bara anser sig ha rätt till ett mycket begränsat förvaltarskap av statens egendom, ett förvaltarskap som när som helst kan minskas genom godtycklig konfiskation och beskattning eller begränsas genom än mer godtycklig statlig och kommunal reglering.

Så, låt oss se lite närmare på denna företeelse, som tycks väcka sådan misstänksamhet och avsky i väljarkåren. Låt oss framför allt granska de argument som framförts av politiker och intellektuella för att mana fram och underblåsa denna fientlighet gentemot äganderätten.

Först en precisering av vad som menas med en äganderätt till ett ting:

1) Bruksrätt, d v s rätten att själv konsumera eller sköta tinget i fråga.

2) Uteslutningsrätt, d v s rätten att förbjuda och hindra andra från att bruka tinget.

3) Rätt till inkomst, d v s rätten till de resultat som bruket av tinget kan leda till.

4) Överföringsrätt, d v s rätten att genom gåva, lån eller försäljning överföra alla eller vissa rättigheter till andra.

5) Rätt till säkerhet, d v s rätten att inte bli ifråntagen tinget eller de inkomster som bruket eller försäljningen av det givit.

6) Den enda legitima inskränkningen av ovanstående rättigheter är då bruket av det ägda kränker någon annan individs rättigheter.

Marxistiska argument
Den kanske mest genomtänkta kritiken mot äganderätten som institution står Karl Marx för. Hans alienationsteori har genomsyrat hela det socialistiska tänkandet alltsedan 1800-talet. Den har två underavdelningar, en social-psykologisk och en ekonomisk.

Den social-psykologiska tesen har tydliga konservativa, eller reaktionära, rötter och vilar på en aversion mot det framväxande industrisamhälle som äganderättsinstitutionen gjort möjlig. I korthet säger teorin att alienationen, känslan av utanförskap eller främlingskap, uppstår i ett modernt samhälle genom massproduktion och masskonsumtion. Införskaffandet av konsumtionsvaror förutsätter inte längre egna insatser, personkännedom eller ömsesidiga sociala band och relationer mellan individer. I stället har vi penningekonomins anonyma transaktioner. Produktionen av varor sker inte längre genom att hantverkaren eller bonden ansvarar för hela processen, från obearbetad råvara till färdigt ting. I stället sker processen genom arbetsdelning, där den enskilde arbetaren vare sig har överblick eller ansvarar för hela tillverkningen.

Otvivelaktigt blir både produktion och konsumtion mer anonyma i ett industrisamhälle än exempelvis i ett feodalt bondesamhälle. Frågan är dock om det är bra eller dåligt. Själv har jag svårt att på allvar tro att så särskilt många i industrivärlden verkligen skulle vilja byta plats med någon i något av de medeltida samhällen som fortfarande finns kvar på jorden. Dels har själva anonymiteten sina fördelar (bl a en större personlig frihet), dels finns det sätt att ersätta den av nödtvång existerande sociala gemenskapen från förr med andra typer av gemenskaper som i stället baseras på frivillighet. Vad säger att vi i dag har en högre grad av oönskad social-psykologisk alienation än före industrialismen?

Vi skall heller inte glömma att de kapitalistiska industrisamhällena har utvecklats över tiden. En för Marx viktig anledning till den psykologiska alienationen var att industrijobben i kapitalismens barndom ofta var så monotona och ensidiga. Den typen av arbeten finns fortfarande kvar, men har minskat betydligt i andel. Därtill har den kommersiella tjänstesektorn ökat. I dag är jobben mindre ensidiga, men kräver samtidigt en bättre utbildning och mer ansvar av dem som utför dem. Detta lär oss att inte förväxla produktionssätt med det kapitalistiska systemet och värnandet av privat egendom.

Den ekonomiska alienationsteorin säger att den privata egendomsrätten leder till löneslaveri. De rika lägger nämligen beslag på alla produktionsmedel, medan de som inget äger tvingas att sälja sitt eget arbete till svältlöner. (En annan allmänsocialistisk variant av denna alienationsteori säger att endast de rika har glädje av frihet och egendomsrätt, eftersom de är de enda som kan utnyttja dessa för att ytterligare berika sig.)

I en värld där äganderätten är statiskt begränsad till staten eller till den härskande eliten, är detta förvisso inte bara ett tänkbart, utan även ett mycket troligt, scenario. Om bara vissa människors äganderätt till sig själva och till sin egendom respekteras, finns det en legal möjlighet för dessa människor att försvara sina intressen och suga ut de egendomslösa i en indirekt form av slaveri. Men i ett kapitalistiskt samhälle, med en allmän egendomsrätt, är förhållandena helt annorlunda. Marx' allmänna teori om hur kapitalismen skapar ökad misär bland arbetarna var empiriskt falsifierad redan på Marx' tid.

All empirisk erfarenhet av kapitalistiska samhällen visar nämligen på det motsatta: endast i de kapitalistiska samhällena förmår de stora folkmassorna äntligen resa sig från fattigdom och svält. Endast i samhällen som även respekterar äganderätten för den medellöse visar det sig att han eller hon kan skaffa sig ett materiellt utrymme som leder långt utöver den tröstlösa kampen för blotta överlevnaden. Den järnhårda lönelagen gäller inte. Detta har vi kunnat bevittna om och om igen, först i det industrialiserade väst, sedan i Sydostasien, och nu även i de forna öststaterna och i Sydamerika. På samma sätt som kapitalismen i 1800-talets England räddade människomassorna undan nöden på landsbygden, så kan vi i dag bevittna en global höjning av levnadsstandarden i marknadsekonomins spår. När forna öststater och u-länder i syd nu inbjuder kapitalister från väst att investera sitt kapital där, är det då ett rop efter att de skall komma och förslava dem? Nej, knappast. Ty vad människorna i dessa länder sett är hur institutioner som äganderätt och kapitalism gett folken i väst rikedom och frihet som de nu är ivriga att ta efter. I feodala eller socialistiska samhällen, där äganderätten är begränsad till staten och den härskande eliten, är däremot den ekonomiska alienationen och löneslaveriet fortfarande vardag.

Det faktiska ägandet, både till person och till egendom, är alltid närvarande genom maktens fördelning i ett samhälle. Frågan är inte huruvida det skall finnas äganderätt eller inte. Striden gäller huruvida den skall vara privat och gälla alla, eller om den skall vara förbehållen de härskande.

Etiska argument
Det här svaret på Marx' ekonomiska teori ger ingen detaljerad kritik av den. Det är blott ett konstaterande att en överväldigande mängd empiriska fakta visar att hans teori någonstans, och på något sätt, måste vara felaktig. En empirisk falsifikation av påståendet att privat äganderätt leder till löneslaveri räcker emellertid inte för att göra folk till anhängare av rätten till privat egendom. För många människor, kanske för de flesta, är den moraliska faktorn än mer betydelsefull. Må så vara, säger man, att kapitalism leder till en allmän, ökad materiell standard. Men om detta sker med hjälp av ett moraliskt korrupt system, så är inte mycket vunnit. Kanske är det då bättre med ett fattigt men godhjärtat socialistiskt system?

Här finns flera etiska föreställningar om äganderätten och kapitalismen som flyter omkring, glider över i varandra och som ofta bara är vagt underförstådda. Detta gör det lite svårt att ta upp dem till en kritisk diskussion. Men låt mig i alla fall försöka med några stycken:

1. En idé är följande: den materiella tillväxten som vi ser i marknadsekonomiska system är av ondo, eftersom den alltid sker på andras bekostnad. I olika varianter av denna tes specificeras sedan de/det som bekostar det hela till "de fattigaste", "u-landsbefolkningen" eller "miljön". Rikedom kan alltså erhållas med hjälp av privategendom, men den är då alltid baserad på blodspengar.

2. Idén bygger på en statisk syn på ekonomin som ett nollsummespel där den enes bröd är den andres död. Om denna syn varit sann, så hade naturligtvis de välfärdsökningar som vi kan iaktta varit tveksamma från moralisk synpunkt. Nu fungerar emellertid inte marknaden på detta sätt i verkligheten, vilket gör att den etiska invändningen faller. Välfärdsökningen i ett kapitalistiskt system sker inte på bekostnad av någon, och därför kan vi heller inte beskylla den privata egendomsrätten för att vara av ondo i denna bemärkelse.
   

Vandringsmyter om marknaden
Att visa att det förhåller sig på detta sätt kräver naturligtvis utförlig dokumentation, i synnerhet som vanföreställningarna om hur marknaden fungerar är så utspridd. Vanföreställningarna i fråga är som vandringsmyter. De upprepas och traderas i alla medier i böcker, tidningar, radio och TV så att de blivit etablerade "sanningar". Alla "vet" att vissa grupper skor sig på andra i ett marknadssystem. Logiken är enkel: någon tjänar pengar och blir rik, alltså gäller det bara att leta upp någon grupp som inte gör det och som fortfarande är fattig; denna grupp utnämns då till "dem som fått betala", och ännu ett empiriskt faktum som stödjer utsugningsteorin har blivit etablerad. Vad man glömmer bort i sammanhanget är de empiriska fakta som faktiskt motbevisar utsugningsteorin, t ex att "de fattigas" förmögenhet och intjäningskapacitet är alldeles för liten för att förklara den allmänna välståndsökningen i nationen, eller att industrivärldens handel med u-länder bara utgör någon enstaka procent av all internationell handel, eller att rika länder ofta har en bra mycket bättre miljö än fattiga länder. Men, som sagt, vandringsmyter är svåra att ta död på, trots att det finns en omfattande dokumentation på området. Jag får hänvisa till den liberala ekonomiska och miljöinriktade litteratur som finns sedan många år tillbaka, men som uppenbarligen väldigt få inom det politiska, mediala och intellektuella etablissemanget har läst. ¹

Marx' teori om utsugning är lite mer sofistikerad än den allmänsocialistiska synen (vilken var vanlig även på 1800-talet, före Marx). Den bygger inte på antagandet att ekonomin är ett nollsummespel. Inte desto mindre är den ohållbar som premiss i ett etiskt argument mot den privata egendomsrätten.

I korthet bygger Marx' teori på ett antagande om att en varas värde är direkt relaterad till hur mycket effektivt, eller "socialt nödvändigt", arbete som går åt för att producera den. Eftersom det är arbetarna, och endast arbetarna, som står för skapandet av varan, så tillhör hela varans värde dem. Kapitalisten bestjäl dem emellertid på deras arbete genom att det är han som i kraft av ägandet av produktionsmedlen endast betalar dem en del av varans värde i lön. Resten av det som kapitalisten får då han säljer varan behåller han själv. Det totala välståndet i ett samhälle kan således öka genom arbete, men det sker till priset av en fortsatt utsugning av arbetarna. Ja, det kan t o m vara så att även arbetarnas levnadsstandard ökar i absoluta termer samtidigt som de hålls kvar på en minimal överlevnadsnivå relativt sett.

Risktagande, organisation och sparande
Marx' värdeteori är inte hållbar och har kritiserats ingående av många ekonomer sedan dess. ² Huvudkritiken är att det finns så många uppenbara fall där det värde en vara har i ekonomin inte alls står i proportion till det fysiska arbete som måste göras för att producera den. Det kan gälla allt från naturligt producerade ting som guld eller olja, till konstverk som snarare kräver talang än mycket arbete för att skapas. Vidare förbiser Marx' ekonomiska teori helt de faktorer som är kapitalistens bidrag, nämligen risktagande, organisation av arbetet och sparande. Att dessa faktorer är nödvändiga, och i verklig mening produktiva och värdeskapande, fick bl a det blott några år gamla Sovjetunionen bittert erfara, då hela dess ekonomi höll på att kollapsa i början på 20-talet, då man försökte eliminera entreprenörens roll i det hela.

Om andra faktorer än det arbete den löneanställde arbetaren utför bidrar till produktens värde, så faller naturligtvis hela beviset för att välståndsökningen inom kapitalismen alltid sker på arbetarnas bekostnad. Sanningen är snarast att arbetaren och kapitalisten behöver varandra, och att båda grupperna får del i välståndsökningen. Marx konstlade ad hoc-teori om hur den materiella välfärdsökningen bland arbetarna i 1800-talets England, vilken han själv kunde bevittna och motsträvigt fick erkänna, ändå inte innebar någon "verklig" ökning, framstår i dag som hopplöst förlegad även bland de troende. Visst kan man prata om en relativ "fattigdomsnivå" som är olika i olika länder. Men har man som fabriksarbetare råd med bil och villa på den nivån, så är det absurt att förneka att detta kommit från en verklig välståndsökning.

b) Ett annat etiskt argument är att privat egendom gynnar och legitimerar egoism. Det är särskilt uteslutningsrätten i vår beskrivning ovan av äganderätten, som framstår som upprörande omoralisk.

Men vad uteslutningsrätten säger är att man har rätt att utesluta andras användning av ens egendom, inte att man måste göra det eller ens att man bör göra det. Rättigheter fyller inte ut hela det moraliska fältet utan sätter blott upp gränser för den fysiska våldsanvändningen. Uteslutningsrätten innebär en plikt för alla andra att avhålla sig från att med fysiskt våld, eller hot om våld, tilltvinga sig andras egendom. Rättigheterna som sådana säger inget om vare sig egoism eller altruism. Det är förvisso tillåtet att handla egoistiskt i så måtto att man inte delar med sig av sin egendom. Men det är lika tillåtet att osjälviskt dela med sig, så länge man gör det med sin egendom och inte (som politikerna) med andras. I så måtto "legitimerar" äganderätten både viss egoism och altruism. Och detta är en av de moralfilosofiska poängerna med rättigheter, nämligen att den moraliska bedömningen i största möjliga utsträckning ligger hos det moraliska subjektet och inte hos staten. Privategendom ger frihet, och utgör därmed en viktig förutsättning för att över huvud taget kunna handla moraliskt. Etiskt förhåller sig emellertid rättigheterna i sig neutrala mellan olika civilmoraliska (etiska, religiösa, livsfilosofiska) system, så länge inte våld och förtryck ingår i dem.

Vid sidan av rättigheterna förutsätter dessutom en väl fungerande marknadsekonomi att människor i allmänhet strävar efter att maximera sin vinst och minimera sina förluster. Utan denna strävan skulle ekonomin inte fungera välståndshöjande. Om denna strävan kallas egoistisk, så är det en sund form av egoism. Och med "sund" menar jag då inte bara ekonomiskt utan även etiskt. Det är en moral som passar bra i ekonomiska sammanhang, och som jag har svårt att se något klandervärt i. Tvärtom garanterar den att ingen affärstransaktion, som ju alltid är frivillig om äganderätten respekteras, kommer till stånd med mindre än att båda parter anser sig tjäna på den. Det är så nya värden uppstår på en fri marknad.

Förtjänst, trots underläge
Vissa kritiker tror inte på det här utan menar att den ena parten, eftersom vi nästan alltid handlar med varandra utifrån ojämlika styrkepositioner (materiella, sociala, etc), alltid blir lurad eller på annat sätt utnyttjad. Normalt sett är det inte så i ett masskonsumtionssamhälle. Tvärtom behandlas alla kunder jämlikt. Priset på en vara i ett varuhus är detsamma för alla, oavsett kundens rikedom, status eller behov. Men visst händer det ibland att man känna sig förargad över att man tvingats göra ett ofördelaktigt köp, därför att man haft ont om tid, eller därför att man varit tvungen att ta det på dyr avbetalning. Men då idealiserar man och jämför med hur det kunde ha varit med det billigaste köpet. Och det är ju lite poänglöst, om nu de faktiska förhållandena var som de var. Så länge ingen tvingar en att köpa (exempelvis genom att ta ut skatt), så tjänar man trots allt något på det, även om man befinner sig i underläge. Annars hade man ju klarat sig bättre, genom att helt enkelt avstå från den affären.

Uteslutningsrätten må synas vara egoistisk för en del, men den fungerar också som ett nödvändigt skydd av värden både ekonomiska och miljömässiga. Hade brukningsrätten till naturen varit allmän, skulle man ha hamnat i den s k "allmänningarnas tragedi". D v s om allt är allas egendom så leder det till överexploatering; sjöarna blir utfiskade, skogarna nedhuggna och gräset bortbetat med rötterna. Om en enskild ägare, däremot, har rätt att utesluta andra från att bruka sin del av naturresurserna, blir det även rent ekonomiskt mest rationellt att bevara det egna kapitalet och förhindra överexploatering. ³

Det rättigheterna gör är att de eliminerar den kanske viktigaste faktorn som gett egoismen dess dåliga rykte, nämligen den kortsiktiga vinningen på andras bekostnad. Den militäre erövraren, tyrannen, företagaren som driver igenom subventioner från staten, fackföreningen som får riksdagen att lagstifta om yrkeslicenser och minimilöner är alla exempel på agenter som, tvärt emot den fria marknadens principer, handlar kortsiktigt och snävt egoistiskt. Ty i samtliga fall är det andra som, mot sin vilja, får betala. Det är väl snarast här, där man bryter mot bl a uteslutningsrätten, som klandret för egoistiskt handlande är befogat.

c) En tredje invändning, som kanske också kan hänföras till det etiska området, rör sambandet mellan äganderätten och demokratin. En del menar att "demokrati" måste vara ett överordnat värde i ett samhälle. Man kan ha många olika uppfattningar om religion, skola, sjukvård etc, men det är inte acceptabelt att ifrågasätta själva det demokratiska sättet att lösa värdekonflikterna i fråga. Det privata ägandet av mark, skog, hus och företag undandrar dessa ting från den demokratiska bestämmanderätten, menar man. Alltså är privategendom "odemokratiskt", och därmed oetiskt. Sålunda beskrevs exempelvis införandet av löntagarfonderna, vars syfte var att ta över det privata näringslivet, som en "demokratiseringsreform".

Nå, denna argumentering kan ifrågasättas. Dels finns det en underförstådd identifikation mellan demokrati och (representativt) majoritetsvälde. Att sätta ett sådant likhetstecken är mycket tveksamt. Dels utgår man ifrån att majoritetsvälde faktiskt har ett överordnat moraliskt värde, vilket är ännu mer tveksamt.

Demokrati och majoritetsvälde
I korthet kan sägas att demokrati lika med majoritetsvälde klart strider mot det västerländska demokratibegreppet, där också grundläggande demokratiska rättigheter såsom personlig frihet, religionsfrihet, yttrandefrihet och, faktiskt, äganderätten brukar inräknas. I en normal demokrati är röstningsförfarandet begränsat till saker som man bedömer vara av odiskutabelt gemensamt intresse, medan övriga delar klaras av med personligt självstyre. Om demokrati vore detsamma som majoritetsvälde, skulle vi i extremfallet ha en maximal demokrati, om allt, inklusive tapeten på väggarna och pålägget på smörgåsen, vore "gemensamägt" och underställt riksdagens beslut.

Inte heller är det lämpligt att betrakta majoritetsväldet som ett överordnat värde. Om inte annat visar röstningsparadoxerna (t ex att en demokrati då kan rösta för att avskaffa sig själv) detta. I stället är det väl snarare så att majoritetsprincipen är något man av praktiska skäl tagit till för att undvika värre former av förtryck och ofrihet i ett samhälle. Majoritetsprincipen har således möjligtvis ett instrumentellt värde, inte ett egenvärde.

Demokrati betyder folkmakt eller folkstyre. För oss liberaler är den bästa formen av demokrati en rättighetsdemokrati, där individens makt över sig själv är maximal. För detta demokratiska syfte är den privata äganderätten ofrånkomlig, vilket vi nu skall se.

Inskränkt äganderätt är slaveri
Som tidigare påpekats, går den faktiska äganderätten i ett samhälle knappast att avskaffa. Tingen kan ägas av enskilda människor, av bara vissa människor (t ex av en regering eller riksdag), eller i en blandning av styrande och undersåtar. I Sverige ägs de facto allt, inklusive medborgarna, av staten. De individer som för tillfället kommit i besittning av statens maktmonopol är slavägarna, medan alla vi andra är slavar.

Överdrifter? Inte om vi tänker efter.

Riksdagens maktbefogenheter är oinskränkta. Visserligen begränsas riksdagens vardagliga lagstiftning av den s k grundlagen, men även den kan i princip ändras, inte när som helst, men hur som helst av riksdagen själv. Det krävs inte ens en bestämmande folkomröstning för att avskaffa grundlagsstiftade rättigheter, än mindre behöver de be varje enskild individ om lov. De formella möjligheterna för oinskränkt förtryck finns där, även om de inte utnyttjas fullt ut.

Men inte bara det. Inte ens om den nuvarande lagstiftningen hade varit permanentad, så att inte riksdagen hade den formella makten att dra in de få rättigheter vi faktiskt har i grundlagen, hade situationen varit så mycket bättre. Ett av skälen till detta är riksdagens beskattningsrätt. Den illustrerar mycket tydligt sambandet mellan makten över yttre ting och personligt frihet.

Forna tiders slaveri i t ex den amerikanska Södern gav slavägaren rätt till alla de varor och tjänster som slaven producerade. Slaven var bokstavligt talat en ägodel på samma sätt som en ko eller en häst. Följaktligen fanns ingen "egen arbetstid" då slaven kunde arbeta för egen räkning. Allt han gjorde hade slavägaren bestämmanderätt över. Hur mycket eller hur lite slaven skulle ha vad gäller mat, husrum och eventuella fickpengar bestämdes ensidigt av ägaren. Det betyder att om slaven på kvällar eller helger exempelvis skulle fläta korgar som han sedan lyckades sälja på torget, skulle vinsten tillhöra slavägaren. En klok slavägare skulle säkert belöna sådant entreprenörskap genom att inte ta hand om hela vinsten, men det är fortfarande ett slaveri.

På liknande sätt fungerar vårt skattesystem. Skatten består inte av en på förhand fast summa per år utan är beroende av hur mycket arbete som vi utför, och hur mycket vi handlar för. Men inte bara det. Man skulle kunna tro att vi åtminstone har full äganderätt till den del av vår inkomst som blir över efter det att vi betalat vår inkomstskatt, eller att vi skulle ha full äganderätt till de varor vi köpt efter det att vi betalat moms på dem. (Full äganderätt till ett ting innebär ju, enligt vad vi sagt, att vi också har full rätt till de produktionsresultat som bruket av pengarna eller varan ger upphov till.) Men icke så. Sätter vi in de beskattade pengarna på banken, eller lånar ut dem till en god vän mot ränta, anser sig staten ha rätt att beskatta den inkomsten också. Samma sak om vi använder den momsbelagda och, med redan beskattade pengar, inköpta varan för att sälja vidare eller producera något annat säljbart ting.

Med andra ord så har inte heller den vanlige medborgaren någon "egen arbetstid" till sitt förfogande där han/hon skulle kunna arbeta helt för egen räkning. Varje timme, ja, varje sekund av våra liv som används för något inkomstbringande arbete tillhör således staten. Det är staten som förbjuder oss att arbeta på något annat sätt (sådant arbete är illegalt och kallas svartjobb), och det är staten som genom sin skattelagstiftning bestämmer över hur mycket vi får behålla i fickpengar. Det finns ingen utväg ur denna grottekvarn så länge vi stannar kvar, och lämnar vi landet är det någon annan stat som bestjäl oss på vårt arbete på samma sätt. Vi är helt enkelt fast i att för evigt vara tvingade att arbeta för någon stat, och ingen betalning är någonsin tillräcklig för att köpa oss fria. Vad är detta, om inte ett slaveri? Vi har visserligen ingen arbetsplikt (vid sidan om värnplikten), ingen kan formellt (eller med piskan) tvinga oss att arbeta som i forna tiders träldom. Men vi har heller ingen rätt till skapande och produktion. Om vi ständigt bestjäls på det arbete vi utför och på de ting vi förmodas äga, så kan vi inte sägas äga våra egna liv. Vi är i bokstavlig mening ägda av staten. Vi är dess arbetsdjur, utan rätt till egna ägodelar och därmed utan rätt till ett eget liv.

Skatt - stöld eller skuld?
Det finns dårar, av slaverisystemets subtila propaganda förvirrade människor, som anser att skatt inte är stöld. Skatten, menar de, är blott ett slags ersättning för tjänster som man utnyttjat gratis under uppväxttiden såsom barnmorska och skola. Det är en skuld som alla medborgare har till det samhälle där de är födda. Allt sådant tal är förstås fullständigt nonsens. För det första är rimligtvis alla sådana kostnader redan betalda av våra föräldrar genom ett livslångt skattebetalande. För det andra har de flesta barn inte bett "samhället" om vare sig skola eller barnmorska. Snarare pådyvlas det dem vare sig de vill eller inte. Och så är det med allt samhället "ger oss för pengarna". Inget avtal ingen skuld. Och för det tredje, även om det nu ändå vore fråga om en skuld, borde den i så fall kunna anges med en fast summa som man kunde betala av för att sedan bli fri. Så är emellertid inte fallet, vilket bara ytterligare stärker tesen att skatter inte kan ses som en ersättning för något. Skatt är i sanning stöld; det är en stöld av livet självt.

För att ytterligare belysa den nära kopplingen mellan äganderätten och rätten till den egna personen kan vi jämföra med äganderelationerna mellan två självägande individer. Det visar också på en viktig principiell skillnaden mellan en beskattande stat och en kapitalistisk arbetsgivare. Under förutsättning att personerna i fråga verkligen har full rätt till sig själva, går det inte att förhindra att det också uppstår full äganderätt till det som produceras. Om de producerar ting med hjälp av oägd materia, uppstår full äganderätt genom det arbete som materialiseras i tingen. Om de byter varor, baseras dessa byten på vars och ens fulla äganderätt till tingen och till sig själva.

Antag att person A är extremt rik medan person B är extremt fattig. A försöker nu förhindra att B någonsin kommer att få full äganderätt till något genom ett avtal med B. B kan få lön, eller få låna verktyg, från A, under förutsättning att A får del av, eller "beskattar", B:s inkomst. Måhända är B av överlevnadsskäl tvungen att acceptera dessa villkor, men något förhindrande av fullständiga rättigheter lyckas ändå inte A åstadkomma. Ty när räntor och skulder till A är betalda så har B full äganderätt till det som blir kvar. Även om det som blir kvar bara räcker till mat och husrum, så kan A inte hindra B att avstå från en del av sin egen konsumtion (d v s svälta ett tag) för att i stället investera i egen ny produktion eller att göra lönsammare affärer med någon annan. (Uppenbarligen så kan ett kontrakt mellan A och en självägande B bara inkludera ersättning för det som B gör med A:s saker, inte för det som B gör med egna medel.) Således är full egendomsrätt och skattefritt arbete oundvikliga i ett samhälle som respekterar människors rätt till sin egen person.

Kanske kan detta räcka för att illustrera det nära sambandet mellan äganderätten och personlig frihet. Fullständig egendomsrätt är nödvändigt för personlig frihet och, vilket är logiskt ekvivalent, personlig frihet är tillräckligt för äganderätt. Äganderätten är inte allt här i världen, men den är nödvändig för friheten. Är det då så att människor som röstar mot äganderätten verkligen vill vara slavar? Eller är det möjligen så att vi bara av slentrian, och kanske av en ovilja att verkligen tänka igenom vår förnedrande livssituation som undersåtar, helt enkelt föredrar att lämna dessa obehagliga tankar åt sidan?

Litteraturtips:

1.
Anderson, T & Leal, D, Free market environmentalism. Westview Press 1991.
Baily, R, The true state of the planet. The Free Press 1995.
Bauer, P T, Reality and rhetoric. Harvard University Press 1984.
Bernstam, M, The wealth of nations and the environment. The Institute of Economic Affairs 1991.
Hayek, F A, Capitalism and the historians. University of Chicago Press 1954.
Rosenberg, N & Birdzell, L E, How the West grew rich. Basic Books 1986.
Seldon, A, Capitalism, Basil Blackwell 1990.
Simon, J, The ultimate resource. Princeton University Press 1981.
Williams, W, The state against blacks. McGraw-Hill 1982.

2.
Böhm-Bawerk, E, The exploitation theory of Socialism-Communism. Libertarian Press 1975
von Mises, L, Socialism. Liberty Classics 1981.
Sowell, T, Marxism. William Morrow o Co 1985.

3.
Nordin, I, Etik, teknik och samhälle, kap III, Timbro 1992.