Knappt har Folkhälsoinstitutet och Livsmedelsverket lanserat 79 förslag för att få oss att leva och äta nyttigt förrän biologen Stefan Edman lanserar 60 förslag för att få oss att leva ”hållbart”. Det finns många likheter mellan förslagen.
Båda bygger på katastrofscenarier som är, om inte grundfalska, så åtminstone gravt överdrivna. Vare sig mänskligheten eller jorden är på väg att gå under, tvärtom föder vår planet i dag allt fler människor som lever allt längre, rikare och friskare liv.
Båda bygger på att (den enda) lösningen på de påstådda problemen är kraftfulla politiska ingrepp som syftar till att lägga våra liv till rätta, och båda gör det i löjligt detaljerade förslag. Edman – som tidigare ville välsigna Sverige med 10 miljoner urinseparerande toaletter – vill nu att alla, från specialutbildade ”gröna” butiksbiträden till konsumentverk och kommuner, ”vägleder” vad vi ska handla i butiken. Där ska man dessutom via en streckkod få en personlig presentation av bonden som odlat maten. Tjena! Lusten att peta och detaljstyra är i båda fallen som allra störst när det gäller maten vi äter. Tallriken håller på att bli nästa stora ideologiska slagfält.
Ett prisinstrument rakt ned i halsen
Om Stefan Edman får bestämma är sötebrödsdagarna över. Även om många av hans förslag handlar om att fördyra och försämra boende och transporter, så bidrar en hel del till att fördyra maten vi äter. Rejält. Skattepengar ska strömma till de ineffektiva, dyra och arealkrävande produktionssätt som kallas ”ekologiska”. Subventionerna ska till stor del kanaliseras i smyg – genom att stat, kommuner och landsting beordras att upphandla en stor andel ”ekologiska” och på andra sätt politiskt korrekta produkter.
Det innebär att i stället för att landstingens pengar går till sjukvård, och kommunernas till barn- och äldreomsorg, så ska de försvinna på att köpa in dyrare och ofta sämre mat. Kött ska utsättas för särskilda fördyringar, eftersom Edman har en detaljplan för hur korna ska beta, nämligen som på Pampas i Argentina, fast i Sverige. Den utmärkta argentinska biffen ska vi, även fortsättningsvis, hindras från att importera på grund av att det kräver långa transporter.
Transporter vill nämligen Stefan Edman göra dyra för både människor och varor. Energi är, liksom maten, alldeles för billig för Edmans smak. Därför ska såväl affärsinnehavare som andra i den produktiva sektorn tvingas räkna fram hur mycket varorna de producerar ”kostar” i energiförbrukning – en i sig fördyrande åtgärd som ska kompletteras med straffskatter. Tre deciliter dieselolja har Edmans byråkrater räknat ut att en ordinär frukost drar genom att maten färdats 3 600 mil. En överflödig siffra jag saknar är däremot hur mycket dieselolja det ”kostat” att låta Edman fara land och rike runt och predika om ”hållbar utveckling”. Men eftersom han skickar notan till någon annan har han förmodligen råd med de långsammare och dyrare transportsätt som miljöhänsynen kräver.
Edmans vurm för svenskproducerat och aversion mot varutransporter är inte bara ett hot mot våra egna plånböcker eller statens skattkista, utan kanske än mer mot vår omvärld. Livsmedel är i många u-länder den viktigaste och kanske rentav enda exportprodukten. Sverige är redan som EU-medlem omgivet av höga tullar och handelshinder riktat just mot de fattigare ländernas exportprodukter, vilket är en stor global orättvisa. Denna orättvisa vill nu Edman förvärra genom att med ytterligare skatter och subventioner, liksom med upphandlingsregler, detaljerade märkningskrav och certifiering gynna svensk produktion framför import.
Kravet att den import som sker ska vara ”rättvisemärkt” kan låta som omtanke om u-länderna, men är i själva verket ytterligare en fördyring och begränsning av våra möjligheter att handla med dem. Stefan Edman är en försåtlig protektionist, draperad i Kravmärkt ull.
Rättvisemärkt men dödligt
Edmans förslagskatalog leder för övrigt inte bara till en dyrare och materiellt sämre tillvaro, utan hamnar även i konflikt med andra värden. Om utbudet av frukt och grönt inskränks till närodlat och ekologiskt kommer det inte bara att bli mycket dyrare utan också mindre aptitligt. Lägg därtill att Edman vill försvåra etableringen av stormarknader, där utbudet av frukt och grönt är som störst och billigast.
Pampasbiff låter förvisso trevligt, men det finns en anledning till att det inte redan i dag står på middagsbordet var och varannan dag. Dyrare köttproduktion kommer att öka konsumtionen av fetare halvfabrikat och minska konsumtionen av järnrika och fettsnåla köttbitar. Edman vill dessutom minska konsumtionen av kött, vilket går på tvärs emot att järnbrist är den tionde vanligaste dödsorsaken i västvärlden och kött vår kanske rikaste källa till järn. Vår hälsa riskerar alltså att ta stryk av den Edmanska ekologivurmen.
Men låt oss framför allt inte glömma friheten. Det är din och min rörelsefrihet Edman vill inskränka med sina påtvingade fördyringar och restriktioner för resande och transporter. Avstånden till andra människor, kulturer och varor görs konstlat och onödigt dyra av ekoideologiska skäl.
Det är din och min valfrihet Edman vill inskränka när han föreslår differentierade skatter för olika typer av tjänstekonsumtion. Inte nog alltså med att staten redan klår oss på merparten av våra pengar i inkomstskatt – genom differentierade skatter på konsumtion kommer staten dessutom att diktera vad vi kan välja att göra för de korvören vi får behålla.
Och så var det det här med maten. Att välja vad man vill lägga på tallriken utan beskäftiga myndighetsuppmaningar, statliga pekpinnar eller styrning genom skatter, regleringar och subventioner är var mans rätt. Det är en frihet vi njuter av dagligen. I dag kan vi äta billigt, säkert och varierat, vilket gör måltiden till den kanske mest jämnt fördelade och lättillgängliga källan till njutning för var och en av oss.
Så har det inte alltid varit. I andra tider och under andra samhällssystem än den någorlunda globaliserade kapitalismen har maten varit sämre och mindre varierad, i många fall rent bristfällig, och har krävt en betydligt större del av inkomsten. Det är dags att fila knivarna, och gafflarna, och gå till motattack mot förmyndare som har fräckheten att störa mitt i maten.
Länkar
Timbrorapporten ”Rörelsens gröna ansikten” (7/1997) om bland annat Stefan Edman
Regeringens pressmeddelande om utredningen och förslagen
