Detta skulle kunna vara en ironisk berättelse. En person som plötsligt börjar agera tvärtemot sina tidigare övertygelser inbjuder med rätta till hån och löje. Så skulle det kunna vara även med denne gråtrista administratör av höga skatter, växande statsmakt och klåfingrigt förmynderi. Om det inte vore Ulf Kristersson.

Ulf bidrog som MUF-ordförande mer än någon annan till att jag engagerade mig politiskt. Kritiken mot en skola och ett samhälle omyndigförklarade oss med monopol på allt från skolor till TV-sändningar och visionen om en värld utan gränser och murar med fri handel och migration var budskap som gick rakt in i hjärtat på mig och många andra. Under Ulf Kristerssons period som ordförande utvecklade moderata ungdomsförbundet en långtgående kritik mot den stora välfärdsstatens höga kostnader, rigida system och omfattande förmynderi. En kritik som han själv utvecklade och stod fast vid in på 2000-talet.

Ulf Kristersson var förvisso alltid pragmatisk och resultatinriktad i sin politiska gärning, men han sade alltid ifrån på skarpen när moderater höjde skatten. Kommunala skattehöjare sattes utan pardon upp på en ”röd lista” och kritiserades med rätta. Själv gick han ut och riktade som ensam riksdagsledamot hård kritik mot regeringen Bildts massiva skattehöjningar i samband med de så kallade krispaketen.

Kritiken mot den svällande välfärdsstaten och dess förkämpar, från Alva Myrdal till Bengt Westerberg, löpte som en röd tråd i Kristerssons politiska engagemang. Den utvecklades i böcker som Generationskriget (1993), Det socialpolitiska arvet (1994) och kanske framför allt i Trygghet och välfärd i en ny ekonomi (2000).

Kristersson var förvisso ingen nyliberal, men förordade Gustav Möllers linje med kontantstöd och tro på såväl institutionell konkurrens mellan kommuner som människors egen förmåga att fatta beslut. Detta i kontrast mot makarna Myrdals sociala ingenjörskonst och vilja att med stat och tvång diktera hur alla skulle bo, leva och uppfostra barn.

Han förespråkade i motsats till bland andra Bengt Westerberg med självklarhet ett systemskifte bort från dagens allomfattande och maximalt generösa bidragssystem. Bland annat kritiserade han det absurda i ha en försäkring mot barn, en kostnad man istället med fördel sparar ihop till på egen hand. Likaså menade Kristersson maxtaxan reducerar möjligheterna för alternativ till den kommunala barnomsorgen och därför ”återför socialdemokraterna principiellt till makarna Myrdal.”

I boken Generationskriget raljerar författarna med den typiske fyrtiotalisten ”Bengt” som ”har många åsikter om vad andra borde göra och tycka” och som exempelvis anser ”att alla pappor borde göra det han inte har gjort men ibland säger sig vilja ha gjort, nämligen att vara pappaledig.”

Idag finns systemkritikern och frihetskämpen Ulf Kristersson inte längre bland oss. Som kommunalråd i Strängnäs höjde han förra året skatten med 50 öre, och det i en kommun som bland annat bedriver omfattande Agenda 21-arbete och håller sig med ett ungdomsparlament.

Nyligen kom en första rapport från hans arbete med att ”förnya” moderaternas familjepolitik (SvD 12/6). Där framgår att Kristersson numera vill bygga ut den föräldraförsäkring som han tidigare menat är ”kanske det mest extrema exemplet” på ett system som inte borde vara en försäkring alls. Inte nog med detta. Han vill dessutom använda extra skattemedel till att premiera de föräldrar som delar lika på föräldraledigheten. Förvisso har han inte bundit sig vid något av förslagen, men det beror inte på några principiella invändningar, utan på att ”vi räknar på det”.

Knappt fyllda fyrtio har alltså den färgstarke förnyaren som inspirerade en hel generation unga moderater degenererat till en skattehöjare som ”räknar på” offentliga utgiftsökningar kanaliserade i felkonstruerade system och inte ens drar sig för att dela ut extra skattemedel till dem som beter sig som han vill. Så går det när man förlägger kompassen och tror att den kan ersättas av en räknesticka.

Det ideologiska skiftet verkar inte ens - som Anders Borgs entusiastiska färd från liberalism till socialteknokrati – handla om en medveten och öppen omsvängning, utan snarare om passiv resignation. En av Bengt Westerbergs och Alva Myrdals argaste kritiker har i maktposition blivit – inte ens deras anhängare, men väl deras lakej. Ett i alla avseenden ovärdigt slut.

Varför moderater höjer skatten
av Anders Svensson - 2005-08-16 14:40:40

Ingen rubrik angiven
av Magnus Andersson (filosoferar och orerar gärna) - 2005-07-15 01:07:22

Hjälp!
av Peter Liljegrean - 2005-07-12 01:46:53

Hjälp!
av Peter Liljegrean - 2005-07-12 01:46:53

Håhåjaja
av Klas Larsson - 2005-07-02 00:00:22

Doktrinär ideologi
av Jonas Pettersson - 2005-06-29 21:25:15

Starta egen blogg
av Elling Disen - 2005-06-28 19:47:15

Nej Klas...
av Anders Rylander - 2005-06-25 22:44:12

Vuxen
av Klas Larsson - 2005-06-23 20:17:49

	Tipsa en vän om den här artikeln! Till: Från:

---

Skriva ut? Klicka här för att få artikeln i ett format anpassat för utskrift. (Öppnas i ett nytt fönster.)