Under våren avslöjades ett omfattande medlemsfusk inom vänsterpartiets ungdomsförbund Ung vänster. Men mediernas strålkastarljus riktades främst mot SSU så Ung vänster slapp till stor del offentlighetens ljus. Men närmare sommaren kom ett större reportage i Dagens Nyheter. Genom att utgå ifrån medlemsantalet i ett av Ung vänsters distrikt, kunde DN med hjälp av formeln för fördelning av ombud räkna ut medlemssiffrorna för samtliga distrikt under år 2003. Slutsatsen var att Ung vänsters officiella medlemsantal var fyra gånger så stort som det verkliga antalet, vilket har genererat minst 800 000 extra skattekronor årligen i partikassan – bidrag avsedda för demokratisk fostran. Ungdomsstyrelsen valde så att polisanmäla Ung vänster. Men för oss som varit engagerade i politiska ungdomsförbund har medlemsfusket varit känt länge.
Ung vänsters bidragsfusk har delvis handlat om att förstärka organisationens budget. Men fusket är också ett exempel på hur Ung vänster i dag ser på det etablerade samhället. Den ”borgerliga staten” är en fiende som ska bekämpas genom att man lurar till sig dess pengar, och skattebetalaren får ta smällen. Fusket anses vara fullt legitimt, vilket DN också betonar.
Allt mer dogmatiskt och slutet
Ung vänster har under de senaste tio åren gjort en ideologisk resa ut i dogmatismens träskmarker. Synen på staten och skattemedlen är bara en del i något som har betydligt större dimensioner. Ung vänsters ideologiska profil är i dag en blandning av oreserverat stöd till auktoritära regimer och retorik som inte kan klassas som något annan än ren extremism. Organisationen är sluten till sin karaktär, och många avhoppare vittnar om rena sektmetoder för att upprätthålla ordning i leden och den kommunistiska ortodoxin. Det handlar inte om något ungdomligt oförstånd – valet att slå in på den auktoritära extremismens väg var medvetet och i dag har medlemskåren tuggat teserna under så lång tid att ideologin upprätthålls genom sin egen dynamik.
Efter Berlinmurens fall och Sovjetkommunismens kollaps övergav många inom vänstern tron på marxism-leninism som mirakelmedicin mot orättvisor och förtryck. Men för Ung vänster innebar den nya världsordningen en återgång till de gamla idealen som övriga vänstern allt mer tog avstånd ifrån. Denna hållning har kombinerats med en vältrimmad kampanjorganisation och centraliserade budskap som närmast hamrats in i medlemskåren genom mängder av internutbildningar där styrelseledamöter rest landet runt.
Nu ser vi en ny generation ungdomar som genomgått en ideologisk hjärntvätt där världen är svart eller vit och utan några gråzoner. I denna verklighetsbild är staten Israel en ”rasistisk apartheidstat”, den orangea revolutionen i Ukraina en ”imperialistisk konspiration” och fredsbevarande styrkor ”koloniala äventyr”. Kompromisser och samtal ses som en oframkomlig väg, eftersom samhället bygger på en konflikt där Ung vänster står på den ena sidan och resten av samhället på den andra sidan.
Ungvänsterns terrorhyllande
Radikaliseringen och den stegvisa förflyttningen mot auktoritär extremism tog sin form under Jenny Lindahls ordförandeskap under mitten av 1990-talet. Lindahl hamnade i debattens fokus då hon hävdade att Sverige har Lenin att tacka för att allmän rösträtt infördes i vårt land. Uttalandet tolkades av många som ungdomligt oförstånd, men faktum är att uppfattningen att Sovjetkommunismen var en garant för demokrati har fått en fast förankring bland Ung vänsters medlemmar. Organisationen lät också skriva boken Utan heder för att försvara leninismen.
Lindahl försvarade också den väpnade gruppen Tupac Amaru (MRTA) när den ockuperade den japanska ambassaden i Lima, Peru, 1997. Gisslandramat slutade i blodbad. Det finns inte någon anledning att försvara den peruanska regimen under Alberto Fujimori, men inte heller att reservationslöst ge uppbackning till mördarband av MRTA:s kaliber. Stödet för den kommunistiska gerillakampen följdes upp av Lindahls efterträdare Ali Esbati, som gav sitt stöd till FARC-gerillan i Colombia. Gerillan är ansvarig för mängder av kidnappningar, mord, våldtäkter och flygplanskapningar under det blodiga inbördeskrig som rasat i Colombia. Omkring hälften av FARC:s inkomster beräknas komma från knarkhandel, men hos Ung vänster finns nostalgin kring den väpnade kampen kvar, och Esbati beskrev knarkkartellen FARC som en ”befrielserörelse” i ett tal i Almedalen.
Med Ali Esbati vid rodret fortsatte radikaliseringen av Ung vänster. I en protest mot EU:s lagstiftning mot terrorism samlade Ung vänster in pengar till palestinska fronten PFLP. PFLP anslöt sig till de islamistiska gruppernas strategi att massmörda civila israeler genom självmordsterror. Ung vänster gav alltså ekonomiskt stöd till självmordsattentat för att på detta sätt manifestera sitt missnöje med EU:s arbete mot terrorismen. Inte vid något tillfälle har Ung vänster kritiserat de metoder som används av de grupper som de valt att stödja. Dogmatismen och avsaknaden av självkritik har stängt ute alla invändningar om att all sorts motståndskamp faktiskt inte är legitim.
I Mellanösterndebatten är Ung vänster den organisation som hårdast slagit fast att allt motstånd – oavsett hur det bedrivs – är legitimt. Israel ska bekämpas ”med alla tillgängliga medel”. På förbundets hemsida beskrivs Mellanösternkonfliktens historia utan någon endaste hänvisning till att Israel har utsatts för angreppskrig. Inför den 9 november 2002 valde Ung vänster att bjuda in 48 olika organisationer för att upprätthålla minnet av Kristallnatten – men samtliga judiska organisationer hölls medvetet utanför.
Ali och Tove sluter leden
Esbati vässade Ung vänsters retorik och interna strömlinjeformning av medlemskadern så att organisationens aktivister gick i taktfast marsch. Under valrörelsen 2002 deltog jag själv i över 30 debatter riktade till ungdomar, och vid de allra flesta av dessa tillfällen höll de olika debattörerna från Ung vänster exakt samma inledningsanförande och kom med identiskt lika debattrepliker. Den bokstavstrogne kommunisten hade återuppstått. I andra ungdomsförbund uppmuntras det kritiska tänkandet, och även i valrörelser tillåts valarbetarna att vara personliga och komma med egna reflektioner – hos Ung vänster kom i stället central ordergivning att läsa upp ledningens dekret innantill på skolorna. Många representanter för Ung vänster vägrade att hälsa på företrädare för andra politiska partier, vilket är en medveten ovana som ytterligare förstärkt bilden av en sekt som ser alla i omgivningen som sina fiender.
Interna personstrider och konflikter om lämpliga strategier för att välta samhället över ända ledde fram till en extra kongress i Ung vänster våren 2004. Medierna var portförbjudna. Ali Esbati tvingades avgå, och nu återfinns han som finanspolitisk handläggare på vänsterpartiets riksdagskansli. Ny ordförande i Ung vänster blev Tove Fraurud. Hon fortsatte resan mot auktoritär extremism och deklarerade i SVT Uppdrag granskning att det hålls fria val på Kuba, varpå medlemskåren slog en frivolt av lycka. Ingen kritik från distrikt eller medlemmar i Ung vänster fördes fram offentligt mot ordförandens glorifiering av den sista totalitära diktaturen på västra halvan av jordklotet
Nyligen annonserade Ung vänster på sin hemsida om ”Världsungdomsfestivalen” i Venezuela i augusti 2005. Festivalen är ett globalt möte för uttalat kommunistiska och antidemokratiska organisationer. Förra gången stod Algeriet som värd för arrangemanget och några år tidigare hölls det i Pyongyang, Nordkorea. Detta globala antidemokratiska forum har genom åren handlat om att gå i parader med ledare i grön militäruniform som vinner 99 procent av rösterna i riggade val. Nu saluförs festivalen av Ung vänster som om den vore något i stil med Pite dansar och ler.
Ohly gör inget för att stoppa dem
Vänsterpartiet har aldrig på allvar försökt stoppa radikaliseringen av Ung vänster. Snarare tycks partiets gammalkommunistiska falang betrakta ungdomsförbundet som allierade. Förnyarna har haft fullt upp att förhandla med regeringen och segla på framgångsvågen under Gudrun Schymans ledning. Ingen tycks ha reflekterat över utvecklingen i ungdomsförbundet – förrän i dag när den kommunistiska fundamentalismen erövrat partiet och forcerat ut förnyarna i betydelselösa nätverk eller skyfflat över dem till Miljöpartiet.
Vänsterpartiets ledning reagerade inte när ordförande Lindahl krävde upprättelse av Lenin. Samma tystnad uppstod när Ali Esbati krävde att människor som bor på Östermalm ”ska rökas ut”. När Ung vänster symboliskt lät avrätta m-politikern Kristina Axén Olin den 1 maj 2002, med skylten ”borgarsvin” på magen, var det också sparsmakat med avståndstaganden från vänsterpartiets ledning. Lars Ohly agerade aldrig med kraft när Tove Fraurud hyllade det kubanska valsystemet. Dessa händelser är inte lösryckta; de följer en röd tråd av underkastelse inför förtryck och en preferens för extremism. Dessa uttalanden och debatten som följt dem har stärkt Ung vänsters medlemmar i deras tro att våld och diktatur är värt att stödja, eftersom all kritik kommit från högerhåll och därmed förstärkte Ung vänster i övertygelsen om de själva har rätt.
Vänsterpartiets ungdomsförbund har inte gått vilse. De har medvetet valt en färdriktning där demokratin ses som ett borgerligt påhitt. Genom hård organisatorisk styrning och en politisk formulering som bygger på ett fjärmande från det övriga samhället har Ung vänster blivit 2000-talets gammalkommunistiska ungdomssekt. Förpackningen, konceptet och rebellromantiken skapar en modern och radikal framtoning på ytan, men finns mest där för att det inte är opportunt att drämma upp en bild på en frustande Fidel Castro med stirriga ögon och skitigt skägg överst på hemsidan.
