Ett behandlingshem för handikappade barn i Indien som tillhör den av Moder Theresa startade stiftelsen Missionaries of charity har nyligen avslöjats i en brittisk dokumentär. Barnen på hemmet tillbringar större delen av sitt liv fastbundna från topp till tå och behandlas illa. Av stiftelsens förmögenhet märks ingenting, hemmet håller låg standard.
Så här såg Moder Theresas påstått välgörande gärning ut redan under hennes levnad. Läkare, tidigare medarbetare och granskande journalister har gång på gång avslöjat hur det faktiskt stått till med Moder Theresas stiftelse. På hemmen för påstådd vård av dödssjuka dog människor av behandling med smutsiga kanyler, utgångna mediciner och i avsaknad av smärtstillande medel. Då obotligt sjuka inte separerats från andra patienter var många dödsfall inte bara plågsamma, utan också onödiga. Alla har de dock döpts in i den katolska läran på sin dödsbädd.
De miljarder som strömmat in till Moder Theresas medialt uppmärksammade stiftelse har inte kommit de fattiga och sjuka till del. De hem som finns är inte bara illa skötta, utan håller också låg kvalitet. Andra organisationer gör betydligt mer, med betydligt mindre medel, för att lindra hunger och lidande, i Calcutta liksom på andra ställen i världen. En del av stiftelsens insamlade medel har gått till att starta upp hundratals kloster runt om i världen, men det mesta har hamnat på konton förvaltade av Vatikanen, av allt att döma för att stanna där.
Personen Moder Theresa hycklade inte om sina mål och åsikter. Hon ville inte undanröja fattigdomen, hon menade tvärtom att världen blev bättre av de fattigas tappra lidande. Hon ville inte heller undanröja smärta eller obehag för de döende patienter som hamnade i hennes klor, tvärtom hyllade hon smärtan. ”Du lider som Jesus på korset, så det måste vara Jesus som kysser dig”, sade hon till en man med svåra plågor (som svarade: ”Då vill jag att han slutar.”)
Trots att dessa fakta ligger i öppen dager lever myten om Moder Theresas godhet och insats för de fattiga vidare, spridd och trodd på av långt fler än dem som faktiskt tjänar på att hålla den vid liv.
Den kanoniserade välfärdsstaten
Det är svårt att inte dra paralleller till en annan av vår samtids kanoniserade myter, den om välfärdsstaten. Precis som i fallet med Moder Theresa verkar inga fakta eller rapporter om vad välfärdsstaten faktiskt åstadkommer kunna rubba den grundläggande övertygelsen hos så många om välfärdsstatens inneboende godhet.
En sådan rapport är journalisten James Bartholomews The welfare state we’re in (Politico’s 2004), en svidande vidräkning med den brittiska välfärdsstatens framväxt och prestation. Bartholomew visar med ambitiöst källmaterial hur välfärdsstaten på område eller område faktiskt försämrat möjligheter, trygghet och välfärd, som mest för de fattigaste. Inte bara jämfört med en tänkt situation där dagens välstånd används klokare, utan förvånansvärt ofta även jämfört med situationen före välfärdsstatens framväxt.
När välfärdsstaten tog sina första kliv in på utbildningens område i slutet på 1800-talet hade läs- och skrivkunnigheten ökat massivt bland befolkningen. En undersökning av kolgruvearbetare 1840 visade att 79 procent kunde läsa och 53 procent skriva. Olika typer av skolor fanns, religiösa av olika inriktningar, kommersiella skolor och varierande former av hemundervisning. De religiösa skolorna var ofta gratis eller billiga för fattiga barn, men redan vid mitten av 1800-talet gick så många som en fjärdedel av barnen från arbetarklassen i privata skolor, betalda av föräldrarna och anpassade efter deras behov och önskemål. De allra flesta av dessa skolor, som till överkomliga priser utbildade allt fler allt bättre och bidrog till en revolutionerande utveckling av läsande och skrivande, konkurrerades på 1900-talet ut av ”gratis” offentliga skolor.
I stället för en fortsatt kunskapsrevolution har det offentliga utbildningssystemet snarare förfallit medan så mycket annat utvecklats. I dag bedöms det finnas tre miljoner britter som är så dåliga på att läsa och skriva att de inte ens kan skriva enkla meddelanden till vänner och familj. Under en obligatorisk skolgång som ständigt får fler påbyggnadsår ökar kriminalitet och antisocialt beteende bland ungdomar som misslyckats med att lära sig grundkunskaper, men som ändå måste tillbringa sin tid med teoretisk undervisning de inte kan ta till sig.
Problem skapade av regleringar
Historien är densamma på område efter område. De bostadsområden som kom att betecknas som ”slum” var förvisso inte alltid av hög standard, men betydligt tryggare och hade betydligt högre grad av grannsamvaro och bekvämlighet än de ”council houses” dit fattiga hänvisades och som plågats av vandalisering och kriminalitet. Hyresregleringar tilläts skapa köer och bostäder i förfall i städer där det tidigare alltid gått att få tag i boende.
Den brittiska sjukvården tillhandahöll redan innan den socialiserades efter andra världskriget, god vård i alla samhällsgrupper. Sektorn präglades av dynamik, och många av de stora medicinska upptäckterna under andra halvan av 1800- och början av 1900-talet gjordes i Storbritannien. I dag är NHS ett sorgebarn präglat av köer, byråkrati och förfallen utrustning. Kvaliteten på vården är betydligt sämre än i de flesta jämförbara länder.
Välfärdsstaten har även haft negativ inverkan på välvilja och sämja människor emellan. Kriminaliteten har ökat, bidragen till välgörande ändamål har minskat, skilsmässor har ökat och inte sällan uppmuntrats ekonomiskt av staten. En intressant iakttagelse författaren gör är att när Charles Dickens låter läsaren uppröras av Uncle Scrooges snålhet är det inte en dom över den tidens klasser eller samhällsklimat, utan av just denna person. Medelklassen på Dickens tid gav i genomsnitt så mycket som en tiondel av sina inkomster till olika välgörande ändamål. Redan under 1800-talets första hälft var problemen med överutnyttjande och olyckliga incitament i stödet till ensamföräldrar och arbetslösa så stort att välgörenhetsorganisationerna utvecklade en betydande samordning för att undvika fusk och missbruk.
Destruktiv syn på altruism
Varför uppstår myter som dem om välfärdsstatens och Moder Theresas förträfflighet? Och varför tycks inga fakta om de faktiska resultaten kunna rucka på myterna? I Moder Theresas fall finns en del som gjort sig en lukrativ karriär på att sprida barnsliga myter om påstådda mirakel, och den katolska kyrkan har tjänat enorma summor. Välfärdsstaten försörjer en hel politisk klass med visioner, sakfrågor och löften till väljare.
Men sådana ekonomiska förklaringar är ändå inte hela sanningen. Moder Theresa lät förvisso modern medicinsk teknik skydda henne mot ”Jesu kyssar” när hon själv blev sjuk, men att hon levde enkelt och inte berikade sig personligen står ändå klart. De offentliga tjänstemonopolens och välfärdsstatens politiska företrädare ses också som idealister som sällan gör egen vinning (vilket också ofta stämmer).
Att så många har en uppskattande inställning till uppoffring och lidande är det grundläggande problemet. Den som tror att moral och godhet inte kan bedömas rationellt, kommer alltid att göra sig blind för de verkliga konsekvenserna av det de håller för gott. Därför kommer inga sanningar i världen om det lidande och det elände sådan moral skapar att öppna ögonen på annat än ett fåtal. Så länge altruismens uppoffring och lidande ses som ädelt (eller blandas samman med välvilja och generositet) så länge kommer charlataner som Moder Theresas stiftelse och välfärdsstatens företrädare att kunna fortsätta sitt värv, hur mycket elände de än åstadkommer i praktiken.
