För tidigare generationer av svenskar fanns inga tvivel om innebörden av ordet ”ansvar”. Man hade dels ansvar för att ta hand om andra, däri inkluderat medmänniskor som kanske varken var familjemedlemmar eller ens nära vänner. Dels hade man en tydlig plikt att svara för konsekvenserna av sina handlingar. Om man uppträdde på ett sätt som skadade andra förväntades man vara redo att stå för detta.
I båda dessa avseenden fanns ett ömsesidigt förstärkande samspel mellan lagstiftning och normbildning. Så länge skrivna lagar stod i god överensstämmelse med befolkningens rättsliga och moraliska normer, var förutsättningarna goda för att lagarna också skulle gå att upprätthålla. Så länge de som följde lagen, därför att de upplevde att det var rätt att följa lagen, också upplevde att lagbrytare avslöjades och bestraffades förstärktes deras normer och bördan på rättssystemet förblev hanterlig.
Allt detta representerade en god cirkel, som i dag tyvärr känns mycket avlägsen. Under de senaste två–tre decennierna har det vuxit fram ett allt större gap mellan lagstiftning och normbildning, och allmänhetens förtroende för att lagarna skall gå att upprätthålla har lidit svår skada. Det vi nu står inför är raka motsatsen till tidigare decenniers goda cirkel. Det är svårt att finna någon enskild faktor som på ett så fundamentalt vis hotar själva grundvalarna både för den svenska välfärdsstaten och för det demokratiska systemet som sådant.
Rättssystemet på ett sluttande plan
I takt med att den enskilde upplever att allt fler ostraffat bryter mot lagen och därmed lyckas tillskansa sig orättmätiga fördelar, hamnar själva rättssystemet i kris. Den som tidigare avstod från att exempelvis fuska med skatten därför att det upplevdes som fel att fuska, ställer sig nu i allt högre grad frågan om vinsten från potentiellt fusk står i proportion till risken för upptäckt. Då bedrägligt uppträdande inte längre i samma utsträckning hämmas av internaliserade normer, kommer i stället en allt tyngre börda att falla på kontrollerande myndigheter, och i takt med att denna börda växer kommer risken för upptäckt att minska.
På detta sluttande plan kommer individuellt rationella nyttokalkyler i allt högre grad att diktera just bedrägligt uppträdande, och normer växer fram som rationaliserar denna form av kollektivt irrationellt beteende. Den norm som tidigare sade att skattesmitning och bidragsfusk de facto innebär stöld från medmänniskor, ersätts av en norm som säger att när alla andra gör det vore jag dum om jag ensam skulle avstå.
Den samhällsvetenskapliga forskningen är på denna punkt – för omväxlings skull, frestas man att tillägga – mycket tydlig. Vi vet att rättsliga, moraliska och sociala normer ändras mycket långsamt. För sociala system som vilar på förtroende, och på lojalitet även mot för individen okända medborgare, är detta en mycket uppmuntrande insikt. Samtidigt vet vi emellertid också att när en negativ förändring väl har satt in kan den bli mycket svår att hejda – och kanske omöjlig att vrida tillbaka. För demokratin och välfärdsstaten borde denna senare insikt tjäna som ett allvarligt memento. Låt oss som exempel minnas debatten om de höga marginalskatterna.
Innan den statsbärande socialdemokratin drev beskattningen av undersåtarna långt utöver det rimligas gräns fanns hos den svenska allmänheten en utbredd ansvarskänsla, i form av en tydlig norm som sade att man skulle göra rätt för sig, däri inkluderat att betala skatt. I takt med att allt större grupper drabbades av rent konfiskativ beskattning (minns särskilt Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa!) eroderades denna norm.
I takt med att allt fler kunde avhållas från skattesmitning bara med hot om påföljder växte bördan på skattemyndighetens granskare, och i takt med att det blev klart att risken för upptäckt minskade, ökade också benägenheten att fuska. Då det inte längre upplevdes som moraliskt felaktigt att fuska, därför att systemets grundläggande legitimitet hade urholkats, blev det, som ovan antytts, fråga om en enkel riskkalkyl.
För allt fler undersåtar innebar den allt lägre risken för upptäckt att det blev allt mer lockande att smita undan skatten. Då ökande skattesmitning, i form av exempelvis svartarbete, reducerade statens totala skatteintäkter, sågs från statens sida ingen annan utväg än att skärpa skattesatserna, vilket ytterligare eroderade systemets legitimitet och därmed sådana normer som tidigare sagt att man skall göra rätt för sig.
Svårt att vända om
Det verkligt allvarliga med denna process var att den skulle visa sig mycket svår, om ens möjlig, att återställa. Trots den stora skattereform som för en tid garanterade ”hälften kvar”, kom svartarbetet att förbli en betydande börda på skattepolitiken och utvecklas till ett betydande moraliskt problem. Den mycket enkla anledningen är att normbildning inte kan ändras lika lätt som skattesatser.
Även om man hade valt att reducera skatteuttaget till de nivåer som gällde före debatten om marginalskatterna, vilket knappast längre kan uppfattas som realistiskt, finns det inget som garanterar att man också skulle lyckats återuppväcka den norm som tidigare fick en överväldigande majoritet av medborgarna att betala skatt därför att det var rätt att betala skatt.
För välfärdstaten som sådan framträder den höga marginalbeskattningen därmed paradoxalt nog som helt förödande. Utöver att de höga skattesatserna ledde till ökande skattesmitning, orsakade också den grundläggande normbildningen en troligtvis permanent skada. När statsråd försöker motverka denna negativa normförskjutning genom att käckt hävda att ”Det är häftigt att betala skatt”, framstår det hela bara som löjeväckande, och undersåtarna bekräftas i sin syn på skattesystemet som illegitimt.
Den verkliga anledningen till den svenska välfärdsstatens allt djupare kris ligger i att hela välfärdsbygget i sig har drabbats av just denna form av negativa normförskjutningar. I takt med att det statsbärande socialdemokratiska partiet i allt högre grad har sökt legitimera sin existens som maktparti genom att framstå som alla goda gåvors givare, har också det personliga ansvaret för den egna tillvaron kommit att urholkas. Ju mer staten talar om att det är ”samhällets” ansvar att sörja för exempelvis vård, skola och omsorg, desto luddigare blir det för den enskilde var pengarna egentligen kommer ifrån, och – i synnerhet – vem det är som egentligen har det verkliga ansvaret för att svaga grupper tas om hand.
Bygget av välfärdsstaten innebar ett verkligt systemskifte, i så måtto att funktioner som tidigare hade varit tydliga privata sfärer av ansvar i stället flyttades över till att bli ”samhällets” ansvar. Därmed kom också medborgarnas normbildning att förskjutas. Allt fler tog till sig den offentliga retoriken, och många började tro på att ”samhället” faktiskt hade tagit över det reella ansvaret för barnens uppfostran, de sjukas vård och de äldres omsorg. Då detta tidigare hade varit betydande bördor på den enskilde var det självfallet med tacksamhet man mottog dessa gåvor. Insikten om att någon faktiskt måste betala, via eget hårt arbete, blev allt svagare.
Vart tar pengarna vägen?
När välfärdsstaten stod på sin höjdpunkt kunde man höra många svenskar säga att ”Visst, vi betalar världens högsta skatter, men vi får också mycket för pengarna.” Det känns nu som en mycket avlägsen tid. I dag kan man visserligen fortfarande höra svenskar konstatera att vi betalar världens högsta skatter, men numera följs detta konstaterande oftast av en fråga om vart alla pengarna tar vägen – i en del fall kanske även beledsagat av mustiga kraftuttryck.
Svaret på frågan om vart pengarna tar vägen är på det principiella planet mycket enkelt att ge. Välfärdsstatens själva grundbult är att en omfattande omfördelning av resurser skall ske ur en gemensam kaka som förväntas fortsätta att växa, trots att den enskilde ser ett allt svagare samband mellan den egna insatsen och den egna belöningen. Då staten tar en allt större del av den lön arbetsgivare är villiga att betala sina anställda måste det förbli tydligt för den enskilde att även dessa ”försvunna” pengar kommer till god användning. Det är i detta sammanhang frågan om normbildning, och då i synnerhet individuellt ansvar, blir så central.
Så länge ”samhället” förmår leverera, i form av att exempelvis upprätthålla god social service, förblir medborgaren övertygad om att skattemedlen används väl, och lojaliteten mot välfärdssystemen förblir god. Det är när servicen börjar försämras som den goda cirkeln riskerar att förbytas i en ond. I takt med att allt fler börjar ställa frågan vart alla pengarna tar vägen, blir också villigheten att bidra genom eget arbete allt svagare, och i takt med att allt fler missbrukar olika förmåner, alternativt undandrar sig betalningar, kommer bördan på olika övervakningsfunktioner att bli allt tyngre. Då allt färre bidrar med eget arbete, förlorar välfärdsstaten inte bara sin finansiering utan också – vilket är långt värre – sin grundläggande legitimitet. En normförskjutning sätter in som riskerar att bli irreversibel.
Roten till det onda ligger i att det ”samhälle” som har erbjudit sig att ta över så mycket av det privata ansvaret med tiden har blivit så anonymt att något utkrävande av ansvar inte längre är möjligt. Frustrerade medborgare, som upplever att deras vardag inte längre fungerar, reduceras till att utbrista att allt är ”samhällets” fel, vilket i förlängningen riskerar att bli helt förödande för det demokratiska systemets grundvalar. När medborgare som är i sin fulla rätt att kräva utlovad kvalitet i vård, skola och omsorg reduceras till att kämpa mot Don Quixotes väderkvarnar, då är både ”samhället” och demokratin i sig ute på ett sluttande plan.
När vi väl har beträtt detta sluttande plan finns inte längre mycket att hoppas på i form av ständiga omorganisationer, och försök att lägga ut politiska rökridåer kommer bara att leda till ett fördjupat politikerförakt, vilket ytterligare förstärker den pågående normförskjutningen. Den enda realistiska utvägen måste ligga i att åtgärda maktsystemet som sådant. Om ansvar skall kunna utkrävas måste det göras tydligt var ansvaret finns, och så som det svenska systemet i dag är utformat är detta svårt, på gränsen till omöjligt. Det första steget på en lika lång som mödosam väg tillbaka måste därför bli en grundlagsreform.
Nästa vecka kommer del 2 i Stefan Hedlunds analys av makt utan ansvar
