Passa på att damma av de gamla hårdrocksskivorna, se om Life of Brian, Monty Pythons geniala satir över religion och sekterism, och inventera ditt lager av kraftuttryck. Om Roland Poirer Martinsson, konservativ filosof, författare och bloggare, får bestämma, kan du fortsättningsvis hamna i fängelse för sådana hädiska förseelser. Han pläderar under rubriken ”Inför mer censur i Sverige” öppet för censur av porr, våld, satanism, dokusåpor, svordomar, ja allt som kan hävdas vara ”skadligt för andra, direkt och indirekt (genom att det leder till ett sämre samhälle)”.
Utfulning som argument
Martinsson är föredömligt tydlig med att han är emot yttrandefrihet. Argumentationen för detta är dock inte lika hederlig. Huvudinvändningen är en gammal klassiker, hitta det mest osmakliga exempel du kan komma på och försök smeta det på den som försvarar yttrandefriheten som princip. På så sätt kan de fulas ut ur debatten utan argument.
Martinsson använder sig i detta syfte av ett autentiskt fall av kannibalism och en (tänkt?) filminspelning av detta som sprids på internet. Nästa steg är att den som inte omedelbart är beredd att kräva censur på basis av detta tänkta fall fulas ut genom påståendet att de ”befinner sig utanför samhället i just denna fråga”. Men det är inte någon sjuk marginalföreteelse Martinsson är ute efter, utan yttrandefriheten som princip. Det makabra exemplet tjänar bara som ursäkt för att raskt kunna hoppa till slutsatsen att censuren som princip etablerats och att resten ”’bara’ handlar om gränsdragningar”. De som ”inte räknas” är hux-flux alla som hävdar något annat än att censur är berättigat.
(Kannibalexemplet är inte bara makabert, det missar också poängen. Inte ens en extrem plädering för frivillig dödshjälp i vissa medicinska situationer skulle med bevarad rättssäkerhet kunna sägas omfatta någons ”önskan” att bli uppäten. Därmed är det beskrivna fallet fråga om mord, och den mördade att betrakta som ett brottsoffer. Att distribuera bilder från ett sådant dåd kan och bör vara förbjudet med hänsyn till den ytterligare kränkning av offrets integritet ett visande innebär. Principen är inte olik sexuella övergrepp på barn och kräver inga ingrepp i yttrandefriheten.)
Både det makabra exemplet och den ogrundade slutledningen är illustrativa exempel på det försåtliga i Martinssons argumentation. Han inser att det som står i vägen för hans uppfattning att staten betydligt mer ingående än i dag ska kontrollera och förbjuda åsikter, kulturyttringar och religionskritik är just värnandet av yttrandefriheten som rättighet och princip. Därav försöken att associera yttrandefriheten med marginella och/eller hypotetiska osmakligheter liksom slaskretorik som att frihet skulle vara ”en slapp uppfattning”.
Avgränsning omöjlig
Felet i denna argumentation illustrerar Martinsson också själv. Det handlar inte om någon ”avgränsad” censur. I det ögonblick vi avfärdar yttrandefriheten är det fritt fram för den koalition av villiga censurvänner som Martinsson vill sy ihop att samla vars och ens egna hatobjekt på listan över förbjudna yttranden. De kommer vare sig att ha intresse eller särskilt starka argument mot varandras förslag, så listan kommer att bli allt längre. Notera att Martinsson vill sätta upp sina förslag på den ”lista” som han menar redan existerar genom att staten förbjuder negativa yttranden om etnicitet och sexuell läggning.
När yttrandefriheten väl satts på undantag har det alltid visat sig svårt att avgränsa inskränkningarna. De rättsprocesser i USA:s högsta domstol som Martinsson finner olidligt liberala slutade i många fall med att fälla de som visade så kallad hardcore-pornografi. Denna betraktades som ”obscen” och utan ”socialt värde” och ansågs därför inte omfattas av den grundlagsfästa yttrandefriheten. I dag omfattar ”obscenitet” även Howard Sterns radioprogram och Janet Jacksons framskymtande tutte.
Ett annat exempel är när en av EU-domstolens generaladvokater använde en brittisk dom mot blasfemi (hädelse) i en process mot Bernard Connolly och hans bok om EU-kommissionen och EMU-projektet, The rotten heart of Europe. Den brittiska domen handlade om att förbjuda en film där en nunna idkade nekrofili med en död Jesus på korset, något som betraktades som så extremt motbjudande att filmen förbjöds som blasfemisk. Det gjordes även klart att denna dom inte skulle kunna användas som underlag för andra inskränkningar i yttrandefriheten. Ändå kom domen att användas mot Bernard Connolly eftersom denne i sin bok ironiskt beskrivit en portugisisk kommissionärs getskägg och buskiga ögonbryn som ’sataniska drag’. Plötsligt var det alltså hädiskt att kritisera EU-kommissionen! (Denna punkt drogs dock tillbaka efter att ha väckt viss uppmärksamhet.)
Både Martinssons egen vida censuragenda och dessa historiska exempel visar i själva verket just varför det är så viktigt att hålla fast vid yttrandefriheten som princip. När den inskränks eller tullas på stannar det inte vid de extrema exempel som det från början var tänkt. Inskränkningarna vidgas, utökas och etablerar principen att staten både har och gör rätt i att ingripa mot yttranden, kultur eller för den delen åsikter som staten finner skadliga. Den relevanta frågan är om en sådan princip är att föredra framför yttrandefriheten.
Sila dokusåpor och svälja massmord?
Som den taktiskt skicklige retoriker han är, har Martinsson lånat den svagaste och mest undermåliga formuleringen av den liberala frihetsprincipen: ”gör vad du vill så länge du inte skadar andra”. Han visar förtjänstfullt vad en sådan vag formulering lämnar utrymme för i praktiken.
Martinsson menar följaktligen att allt som kan beskrivas som ”skadligt” för andra eller ”samhället” både kan och bör staten förbjuda och inskränka. Han inser själv att censuren medför ”övergrepp på individer och rätten att uttrycka åsikter”, men menar ändå att tvingande åtgärder behövs för att få bukt med ”det oönskade”. Bland det ”oönskade” finns bland annat ”porr, våld, svordomar i det offentliga rummet, förnedringar av människor i allt från japanska underhållningsprogram till svenska dokusåpor” liksom ”satanism”.
Att Martinsson använder skadeprincipen för att förbjuda sådana småsaker blir dock absurt. Det är svårt att hävda att dokusåpor åsamkat någon skada över huvud taget, än mindre några dödsfall. Å andra sidan har Mein Kampf, Det kommunistiska manifestet, Maos lilla röda, Bibeln och de ideologier de spridit starkt bidragit till miljontals människors död, liksom liv i fångenskap, fruktan och misär. Hur man än motiverar censur av ”satanism”, men inte av kommunism, kristendom eller nazism, så inte går det med hänvisning till antal skadade eller döda. (En dogmatiskt kristen svada mot synd och kritik vore en mer ärlig och klädsam ”argumentationslinje” för den ordning Martinsson vill uppnå i praktiken. Men han konstaterar själv att detta ”inte är en framkomlig väg i dagens samhälle”.) Det ovanstående är inte argument mot censur, men visar att ”skadeprincipen” öppnar för godtycklig och omfattande politisk maktutövning, på detta område som på andra. Därför bör den förkastas.
Frihet är inte problemfritt
Argumentet för yttrandefrihet kan inte missrepresenteras som att alla yttranden vore problemfria, än mindre uppbyggliga. Det är denna parodiska framställning som gör att Martinsson kan ställa upp de falska alternativen ”Oproblematiskt? Eller läge för censur?” i anslutning till ett av sina osmakliga exempel. Eller att den som inspirerade hans artikel, den neokonservative Irwin Kristol, retoriskt kan fråga om yttrandefriheten lett till ”triumfatorisk glädje” i västvärlden.
Nej, det är inte ”oproblematiskt” om folk i västvärlden sympatiserar med mordiska (eller censurivrande) ideologier. Och visst vore det att föredra att folk danade sin karaktär genom god litteratur, inspirerande konst och ett verserat språkbruk. Men den som är beredd att använda tvångsmedel för att rensa i de valmöjligheter som står till buds kommer bara att kunna åstadkomma lydnad och underkastelse. Detta är också vad Martinssons religiöst grundande människosyn kräver. Människan ses som ett vilddjur som måste tämjas av en överhet, inte en varelse skapt för att tänka själv och kapabel att lära av sina och andras misstag. Men då är det också lydnaden och underkastelsen som censurvännen pläderar för. Värden som karaktärsdanande, växt och bildning kan inte kommenderas fram med tvång, de växer ur fritt tänkande.
Vi behöver yttrandefriheten för att kunna ta till oss kunskaper och upptäckter. Dessa föds hos en ensam individ vilket gör att rätten att sprida sina uppfattningar måste tillkomma varje individ. Yttrandefriheten behövs också för att fredligt kunna leva samman trots olika uppfattningar om etik, konst och statsskick, vilket har den ytterligare fördelen att andras val av uppfattningar och livsstil tydligare illustrerar våra egna valmöjligheter.
Men vi är inte bara maskiner ägnade åt kunskapsinhämtande och högstående diskurs. Vi har som människor även ett behov av rekreation och nöjen som inte har något vidare syfte än vår egen självtillfredsställelse, så att vi orkar gå vidare och uträtta storverk. Det är detta syfte en dokusåpa, en romantisk komedi eller en p-våffla att riva av till kan fylla i våra liv och även där behöver vi yttrandefriheten för att kunna tillgodose vars och ens smak och syften. Detta kommer konservativa alltid att låtsas som de inte förstår, fast vad de egentligen insett är hur kontrollerbara vi blir om enkla nöjen beläggs med synd, skam eller förbud.
Roland Poirer Martinssons plädering för censur är förvisso också en illustration av hur yttrandefriheten kan och bör användas. Artikeln visar på ett utomordentligt sätt vikten av principer och tydliga definitioner liksom skillnaden mellan konservativa och liberaler, som vanligtvis klumpas ihop under begrepp som ”höger”. Den ger vidare är en nyttig övning i att identifiera falska alternativ och skilja goda argument från billig retorik. Även av det som är felaktigt och ondskefullt kan man lära mycket.
Fast den lärdomen är mest för ens egen skull. Det enda svar man är skyldig någon som med tvångsmedel vill inskränka dina nöjen, förbjuda dina åsikter och kontrollera din vokabulär är: Dra åt helvete!
Länkar
