Olle Svenning
Göran Persson och hans värld
Norstedts 2005
När Göran Persson sitter på FN:s enorma podium och orkestrerar den korrupta världsorganisationens reformmöte är det i praktiken som lam anka. Persson är trött på sitt uppdrag och hade planerat att lämna över landet till Anna Lindh hösten 2004. Nu lutar det åt att han förlorar nästa års val och får dra sig tillbaka till biblioteket i sin herrgård med svansen mellan benen.
Som partiledare har han inte lyckats särskilt väl. Han har lett partiet i två riksdagsval men inte kommit i närheten av sina företrädares väljarsiffror. Han lade mycket personlig prestige i euroomröstningen och fick på pälsen av en tydlig majoritet. Valen till europaparlamentet 1999 och 2004 blev också helt misslyckade, socialdemokraterna fick bara 26 respektive 24 procent.
Viktigast är att hans eftermäle i allt väsentligt är tomt. Han kom till makten under nittiotalsrecessionen och hade de hårda nypor som krävdes för att strama åt ekonomin. Men därefter har han inte lyckats driva fram någon substantiell reform. Själv talar han gärna om det visionära ”gröna folkhemmet”, men lyckligtvis har planerna i huvudsak stannat vid retoriskt pladder.
I våras publicerades antologin Makten framför allt (se recension här) där en rad opinionsbildare, många av dem på vänsterkanten, konstaterade att Perssons drivkraft är makt. Nu har det kommit en ny bok om Persson, en politisk biografi skriven av Aftonbladets Olle Svenning. Den belyser Perssons gärning på ett förvånansvärt kritiskt sätt och ger bifall till mycket av kritiken i Makten framför allt.
Härskarens teknik
I Makten framför allt kallar Stig-Björn Ljunggren statsministern ”Vingåkersmachiavelli”, eftersom han är så duktig på att utnyttja den gamle strategens härskartekniker och maktspel. Särskilt tydligt är inflytandet från Machiavelli i Perssons manövrerande för att hålla utmanare borta, att göra ministrar beroende av hans godtyckliga stöd och hela tiden röra om i regeringen så att ingen känner sig säker och ingen hinner bygga upp en egen maktbas.
Svenning beskriver Persson som auktoritär. Hans kontrollbehov är extremt starkt och han gör alla ministrar beroende av hans godtycke och dagsform. Mest uppseendeväckande är hans ovana att chikanera ministrar och medarbetare inför deras kollegor. ”Om vi nu haft en statssekreterare värd namnet”, brukade han till exempel säga till Pär Nuder. När LO och regeringen träffades på Sagerska huset för att diskutera EMU fortsatte Persson att skälla ut LO-ekonomen Dan Andersson även när sällskapet stod på gatan utanför huset. När han under eurokampanjen träffade socialdemokratiska riksdagsmän som stod på nejsidan, kunde han stanna, stirra strängt och fråga: ”Nå, vad ska du göra efter folkomröstningen?”
När han tycker möten blir tråkiga tar han upp sin mobiltelefon och spelar spel, eller tar upp en högljudd diskussion med någon som han tycker är skojigare än den som har ordet. Han är en skarpsinnig betraktare som kan se folks svagheter och utnyttja dem för att förödmjuka vederbörande.
”Med jämna mellanrum har folk i partiets ledning försökt ta sig an Göran Perssons svårigheter att samtala civiliserat med medarbetare och leda regeringsarbetet demokratiskt”, berättar Svenning. Sten Andersson, Ingvar Carlsson och Thage G Peterson är några av dem som kallats in för att tala Persson tillrätta.
Perssons sociala okänslighet, hans bufflighet, har en tydlig kostnad. Inte minst har han stött bort Margot Wallström, en av partiets mest populära politiker. Svenning förklarar konflikten dem emellan, och deras gemensamma historia, på ett sätt som tycks initierat och ärligt.
Den gröna enidéstaten
”Vilken är Göran Perssons ideologi”, frågar Svenning, ”vilken är hans provisoriska utopi? Hans enda projekt är makten, säger en av de ministrar han ärvde av Ingvar Carlsson. Andra kan säga: Allt Persson gör är pragmatism.” Men det finns en idé som driver Göran Persson – visionen om det gröna folkhemmet.
Intresset för det gröna folkhemmet bottnar dels i en naturromantik och dels i tilltro till den alarmistiska rörelsens varningsrop. ”Kommunalpolitiker ser Perssons miljöengagemang som en följd av hans intresse för samhällsplanering och arkitektur.” Svenning beskriver ganska ingående hur Perssons intresse för miljöpolitik har utvecklats, guidat av Stefan Edman, och så småningom blivit till visionen om hållbarhet och grönt folkhem. Men det har inte satt några särskilda spår.
Den mest intressanta aspekten av Perssons regeringstid, och av Svennings bok, handlar emellertid inte om det gröna folkhemmet utan om den konstitutionella kampen. Persson oroas av tanken på skilda valdagar för kommun- och riksdagsval. Han är bekymrad över borgerliga statsvetares försök att föra in legala begränsningar för politikens spelrum, tydligast genom att införa en författningsdomstol. Det strider mot ”folksuveräniteten”, alltså att riksdagen kan bestämma precis vad de vill. Av samma skäl är han kritisk till upprättandet av fri- och rättighetskataloger. Katalogerna ”beskär handlingsfriheten för de folkvalda institutionerna”, skriver Svenning.
Perssons egen syn på maktfrågan har utvecklats i takt med hans egen position. När Persson var kommunalråd var han stark anhängare av decentralisering och kommunalt självstyre. När han blev skolminister fick han använda sina hårda nypor för att kommunalisera skolan. Men väl i Rosenbad har han centraliserat allt mer makt till regeringen, och inom regeringen har Statsrådsberedningen tagit över mycket makt från fackdepartementen. Nu styr i praktiken regeringen kommunerna genom riktade bidrag, ”Perssonpengar”, ”Blommanpengar” och ”Wärnerssonpengar”. Samtidigt styr statsministern själv utnämningen till viktiga jobb i myndigheter och förvaltningar.
Det övergripande målet för verksamheten är att stärka nationalstaten. Mer makt ska flyttas uppåt, till regeringen och till Persson själv.
Var är personlige Persson?
En svaghet i Svennings bok är att personlige Persson nästan helt saknas. För att förstå politikern Persson är det relevant att få veta en del om personen Persson, hans bakgrund och vad som format honom till den han är. Barndomsbeskrivningen saknas inte helt, men det är väldigt kvick. Efter tretton sidor är Persson riksdagsman. Med tanke på att boken sedan ofta hänvisar tillbaka till hans barndomsvänner, klassbakgrund, uppväxt, kommunalkarriär och -kontakter blir bakgrundsbeskrivningen alltför schematisk.
I början av boken nämns att han var ganska svalt intresserad av kvinnor. (När han var inbjuden till de unga socialdemokraternas veckoslutsfester brukade han efter efterrätten säga: ”Ja, nu är det dags för er flickor att gå in i köket, för nu ska vi tala politik”.) Han var blyg och osäker kring det motsatta könet. ”Med tiden mötte han Gunnel Claeson”, berättar Svenning. ”De gifte sig, fick två döttrar och flyttade in i en ganska centralt belägen villa från 10-talet. Mer nämns inte om denna hans familj, trots att förhållandet till hustrun och de båda döttrarna rimligen borde ha varit oerhört viktiga faktorer också för hans politiska liv.
Sjuttio sidor senare antyds att han just flyttat till Malmö och höll på att göra sig hemmastadd när Sahlinaffären exploderade. Att han då hade en ny fru, Annika Bahrtine, nämns inte. Hon nämns överhuvudtaget inte i boken. Inte heller får man reda på vad som hänt med Gunnel.
Perssons djupa vänskap med Björn Rosengren förklaras delvis av att Rosengren tog hand om Persson när han låg i skilsmässa. ”Under Göran Perssons något kaotiska år, då han höll på att skiljas och ännu inte hunnit bli säker i sin politiska roll, öppnades paret Rosengrens hem för Persson. Han fick periodvis bo i deras vackra Östermalmslägenhet. Många vet, av egna erfarenheter, vad den sortens vänskapsgester betyder, ofta för resten av livet.” Trots att statsministerns tid beskrivs som kaotisk får läsaren inte veta mer om skilsmässan än så. Det är synd; berättelsen förlorar på att en så viktig förklaringsfaktor hålls utanför.
Svenning som hovpoet
Svenning är förvånansvärt kritisk, men ibland intar han en bisarr position som vilt skjutande apologet. Han försöker visa att det kinesiska systemet både var ”stabilt” och förtryckande när Persson gjorde sitt famösa uttalande hösten 1996. Svenning tycker att Perssons uttalande i själva verket var ett kristallklart fördömande av diktaturen, en ”med det diplomatiska kodspråket lättolkad” formulering. För att lyckas försvara Persson från den kritik han ådrog sig, ger sig Svenning på kritikerna. Maria Leissner, som stod bakom misstroendevoteringen i riksdagen, beskrivs som ”tillfällig ledare” som ”avsattes ganska snart efter riksdagsstriden”.
Lite senare kallar han Perssons 19-miljonerkronorsherrgård, Torp, för ”ytterst diskret, också efter planerad utbyggnad, jämfört med de herrgårdar svenska företagsledare lever i.” Det är en rätt underlig benchmark för arbetarklassens ledare.
Svenning avskriver gärna kritik mot Persson och socialdemokratin som ”det gamla klassföraktet”. DN:s ledarsida avfärdas som högerliberal och de som kritiserar den gröna hållbarhetspolitiken, som Svenning själv beskriver som diffus, ”som en söndagspredikan, välmenande med tämligen substanslös”, klumpas ihop som ”det krympande nyliberala skiktet”. När han konstaterar att den svenska förvaltningstraditionen lösts upp och många myndigheter är öppet ideologiserande och opinionsbildande, väljer han att exemplifiera med Konkurrensverket, ”ett särskilt tydligt exempel”, ”parodiskt i sin ständiga jakt att lägga marknadsideologins endimensionella raster över all samhällsverksamhet”. Att myndigheternas opinionsbildning till kraftigt övervägande del sker till förmån för vänstern, för ökade skatter och regleringar, nämner han inte.
I slutet av boken försöker Svenning också återupprätta bilden av Persson som framgångsrik ledare, en av socialdemokratins stora patriarker. Om han vinner nästa år blir han den första sedan Erlander som försvarat regeringsmakten i tre på varandra följande val. ”Han ledde sitt land i mer än ett decennium och förde det, till höga sociala kostnader, genom en djup ekonomisk-social kris. Han etablerade Sverige som självklar del av en europeisk gemenskap och var ordförande för det EU som sträcktes ut till Öst- och Centraleuropa. Han uthärdade perioder av hårdhänta kampanjer, riktade mot sin politik och framförallt mot sin person.” Att han riskerar att förlora är en ”svart ironisk ödets makt”, för om inte Döden stått i vägen hade han redan avgått med flaggan i topp. Nåja.
Svenning trillar hela tiden tillbaka ned i sin partipolitiska skyttegrav. Boken hade förmodligen varit bättre om författaren hade större distans till sitt objekt. Men å andra sidan skulle en författare med större distans inte kunna komma Persson inpå livet. Göran Persson och hans värld tecknar ändå en initierad bild av den man som samlar allt större makt över medborgarnas liv kring sin egen person, och som sådan är den väl värd att läsa.
