Jacques Attali
Karl Marx ou l'esprit du monde
Fayard 2005
Någon gång under det dramatiska året 1869 tog järnkanslern Otto von Bismarck kontakt med en tämligen okänd, luspank och nästan alltid lortig tysk filosof, boende i exil i London. Kunde filosofen tänka sig ett sammanträffande? Det kunde möjligen … hm … rentav utvecklas till ett samarbete …
Filosofens namn var Karl Marx. Han avskydde Preussen som tvingat honom i landsflykt, först till Frankrike och Belgien, småningom till London. Han hade all anledning att se Bismarck som en fiende och gjorde det också. Men likafullt: Bismarck var Bismarck, tillsammans med Abraham Lincoln långt borta i Amerika samtidens ledande statsman. I september 1862 hade Lincoln hållit sitt stora tal om slavarnas frigörelse; en månad senare fastslog Bismarck att ”tidens stora frågor avgöres icke genom parlamentsbeslut utan med blod och järn”. Förändringens vindar blåste och Marx kände sig smickrad, kanske till och med frestad. Ändå avslog han inviten.
Bismarck upphöjer Marx
Episoden berättas i Jacques Attalis Karl Marx ou l´esprit du monde, just utkommen i Frankrike. Tanken svindlar till. Vad om den man som mer än någon annan förknippas med världsrevolutionen – och sedan, om också felaktigt, med Sovjet, Stalin, gulag och massmord – vad skulle ha hänt om denne Marx hade blivit medarbetare till Bismarck, som ju faktiskt lade grunden till den moderna, europeiska välfärdsstaten (komplett med en pension som utföll ungefär 20 år efter slutet på ett liv av medellivslängd)?
Svaret är att inget svar finns, men att Bismarck, säkert utan att förstå sakens betydelse gjorde Marx till världskändis (om också bara i de synnerligen begränsade kretsar som sysslade med politik på högsta nivå). När 1870 års krig mellan Preussen och Frankrike tog slut, uppstod Pariskommunen, ett spontant folkuppror präglat av vagt socialistiska idéer. Bismarck som ständigt hade spioner i hälarna på Marx lät sprida ut att denne var Kommunens verklige ledare. Det ledde till att han världen runt hyllades - eller hädades - som den förste ledaren för ett internationellt politiskt parti.
Marx var måttligt förtjust av att bli utpekad som ledare för kommunarderna (som snart massakrerades). Han var onekligen ledare för den första Internationalen men organisationen präglades framförallt av splittring och ständiga strider, inte minst med den ryske rivalen Bakunin (som betecknade Marx som ”en härsklysten skitstövel”). Det gick så långt att Marx tvingade igenom att högkvarteret flyttade till, av alla osannolika platser, New York! På så sätt lyckades han behålla kontrollen. Han var dödstrött, skriver Attali, och kände sig kanske som sin samtida, den store liberalen Alexis de Tocqueville som klagade över att den strand han sökte så ofta visade sig vara en hägring att man måste fråga sig om ”det terra firma vi söker sen så länge överhuvudtaget existerar eller om vårt öde snarare är att för alltid slåss mot havet”.
Attali är fransman, så högintellektuell som bara fransmän kan bli. Han har skrivit romaner, biografier, en barnbok, plus fler än ett dussin böcker om ekonomi och politik och tre tunga volymer om den tid då han var Francois Mitterrands närmaste medarbetare, en av de få fursten nedlät sig att tala öppet till. Liksom Karl Marx är han outhärdligt övertygad om sin egen överlägsenhet och – också i likhet med Marx – en veritabel koncentrationsatlet som kan arbeta en vecka utan sömn och utan mat. Till skillnad från den vildskäggige och illa klädde Marx är han dock parisiskt elegant och aldrig lortig. (Jag vill gärna tillägga att om någon anar en doft av avundsjuka i föregående rader så har vederbörande helt rätt. Attali kan verka lite fjantig, men han är briljant).
Marx från början till slut
Han följer på klassiskt sätt ”Karl” från vaggan till graven. Karl föddes i en judisk familj – många rabbiner bakåt i tiden – i Trier i Tyskland. Fadern lät omvända sig till kristendomen (Luther) för att få bli advokat, ett yrke som var förbjudet för judar; om Karl också döptes är oklart, men hur som helst blev han snart ateist. Hans gud blev folket och den gudomliga folkviljan kände ingen utom givetvis Karl. Han var, livet igenom, diktator och domptör, dogmatisk, intolerant och fruktansvärt krävande.
Och samtidigt: en drömmare …
… och en alldeles vanlig borgare.
Marx, skriver Attali, hade bara ett regelrätt jobb i sitt liv, som chefredaktör för Rhein Gazette, snart förbjuden och nedlagd. Någon fabrik besökte han aldrig och såvitt man vet kände han inte en enda arbetare utom skräddaren Wilhelm Weitling. Den senare träffade han dock först när Weitling, liksom han själv, blivit yrkesrevolutionär och landsflyktig i Paris. De två blev snart ovänner. Så var det nästan alltid med Marx: snabb, intensiv vänskap, så meningsskiljaktigheter och (minst) lika intensiv ovänskap.
Den arbetare Marx älskade och drömde om var den arbetare som skulle komma när kapitalismen tjänat ut och förvandlats till socialism. Den dagen fanns inte längre någon privat egendom. Det fanns inte fler konstnärer – men fler människor som då och då målade eller som jagade utan att för den skull vara jägare. Man gjorde vad man ville. Kommunismen, förklarade Marx, var inte ett tillstånd, utan en ständig förändringsprocess: mot större och större individuell frihet. På vägen mot denna större frihet skulle kapitalismen passera sitt slutskede, imperialismen, som Marx med någon hjälp av Attali, beskriver i termer som idag används om globaliseringen – ja, av oss som tycker om globaliseringen, inte av Marx övervintrande anhängare. Själv lyckades han, i allt sitt geni, aldrig komma förbi den grundläggande motsättningen i den egna läran:
Staten skall ta all makt, men bara för att vittra bort och försvinna. Det gick inte ihop. Sovjet kollapsade visserligen, men Marx skulle ha varit den förste att erkänna att den samling mestadels hiskliga stater som uppstod förvisso inte medförde större frihet för någon. Kanske skulle han ha erinrat sig vad han fastslog i maj 1880: ”En sak är säker: jag är inte marxist.”
Småborgerlig perfektionist
Marx tillhörde de författare som hade ohyggligt svårt att skiljas från ett manuskript. Ingenting blev någonsin färdigt, i varje fall inte färdigt nog. Han strök, skrev till, ändrade i det oändliga. Detta gällde dock inte hans första stora verk, Det Kommunistiska Manifestet, som han snickrade ihop på rekordtid och lät publicera rakt av. Förklaring: manifestet utgavs inte i hans namn och då krävdes ingen precision. Alla förseningar av gjorde däremot förläggarna halvt från vettet; stora delar publicerades betecknande nog först efter författarens död i tuberkolos den 14 mars 1883.
I en hatisk analys för några år sen gjorde Paul Johnson ett stort nummer av att Marx med största sannolikhet fick en son med pigan Lenchen (som alltid måste gå in köksvägen). Den evigt trogne vännen Friedrich Engels tog på sig faderskapet och försörjde i årtionden både ”sonen” och hela den övriga familjen Marx. Den store mannen själv led av depression, hemorrojder, reumatism, andningsbesvär, migrän och leversvikt.
I hemmet var han diktatorisk och synnerligen småborgerlig. Döttrarna skulle spela piano och gå i fina skolor; när Laura uppvaktades av ”mulatten” Paul Lafargue tog Marx chockerad avstånd från förbindelsen. Själv mådde han bäst när han fick sitta i fred och skriva – ofta dygn i sträck – eller lägga ut texten om det kommande lyckoriket för beundrande lärjungar, som, i likhet med honom själv, kedjerökte och älskade sprit i stora doser.
In i det sista hävdade han att frihandel accelererar revolutionen (som inte kunde komma i ”bondlandet” Ryssland). Kapitalismen måste byggas upp och segra för att försvåra motsättningarna mellan klasserna och göra proletariatets revolution oundviklig. Revolutionen – fastslog han utan att tåla motsägelser – kan inte segra om den inte blir världsomfattande; först då väntar kommunismen, den tid då allt utdelas gratis till alla.
Attali slår fast (utan att säga det rent ut) att Marx hade fel i så gott som allting och att herrar Lenin och Stalin dessutom förvrängde hans läror å det grövsta. Det gjorde föralldel många andra också. Das Kapital såldes i USA i över 5 000 ex – en svindlande upplaga på den tiden – framförallt därför att den marknadsfördes som en hur-du-gör-dig-själv-rik bok.
Titeln passade ju bra.
