Om Svenskt näringsliv och Moderata samlingspartiet redovisar samma uppfattning – tro dem inte. När organisationer börjar prata sig samman finns det anledning till misstänksamhet. Om sen själva samstämmigheten anförs som motiv för uppfattningen bör man definitivt dra öronen åt sig.
Vad skall man då säga om koldioxiden och klimatet? Från departement till förskola, från höger till vänster, från svenskt näringsliv till Greenpeace, från FN till kommunala miljörådgivare, från Australien till Kanada – samma budskap: Koldioxid är planetens förbannelse, något måste göras.
Detta kallas konsensus och är mycket farligt, som masshysteri ungefär.
Världens godaste människor
Bland politiker finns två varianter, de som använder frågan för karriären och de som undviker att göra bort sig genom att instämma i alla korrekta slagord. Prominenta exempel på den förra sorten är Al Gore (f d amerikansk presidentkandidat), Anders Wijkman (kristdemokratisk EU-parlamentariker) och Margot Wallström f d EU-kommissionär med ansvar för miljöpolitik. Dessa politiker kan sägas tävla om positionen som världens godaste människa. I vår bakvända tid blir man nämligen “god” av att hota.
När Margot Wallström första gången blev påtänkt för uppgiften umgicks jag med tanken att kontakta henne och framlägga en alternativ syn på klimatfrågorna. Det kunde ju vara kul med lite salt i soppan. Hon framstod vid denna tid som ganska förnuftig och benägen att tänka själv. Mina förnumstiga, mer luttrade bekanta förklarade för mig det hopplösa i ett sådant företag. Klimathotet är redan fastställt på politisk väg. För Margot finns inte utrymme för en avvikande uppfattning.
Bland medlöparna kan t ex Göran Persson nämnas. Han har dock för säkerhets skull skaffat sig en handgången man att hänvisa till, “miljödebattören” Stefan Edman som garanterat alltid framför rätt åsikter.
Ett obehagligt inslag i dagens politik är propaganda från statliga myndigheter, Folkhälsoinstitutet m fl. Man använder våra skattemedel för att proppa på oss sina åsikter. Bland det värsta i den vägen var nog en annonskampanj som Naturvårdsverket drev med helsidor i de stora tidningarna i jan 2003. Den första annonsen var utformad som en saga med rubriken “Slaskgrå och de sju dvärgarna”, som utmynnade i några moralismer av typen: torktumla inte enstaka plagg, låt bilen stå lite oftare – för att rädda klimatet. Pinsamt dåligt, gudskelov kanske man får säga.
Även t ex halvpolitiska Vattenfall vill vara med på vagnen. I en debattartikel (SvD 24/11 2004) ansluter sig vd Lars G Josefsson till den allmänna klimathysterin och lovar att från sin position göra allt för att lösa problemet. Han ser fram mot den utsläppsfria kolkraften – jojomensan, det lär kräva forskningsanslag i JAS-klass.
Bland journalister är medlöperiet nästan totalt (tack och lov finns undantag). Varje spektakulärt påstående eller observation som antyder klimatförändring slås upp på helsidor med rubriker som: ”Värmen hotar hela världen” (DN 28/1 2005) med smaskiga färgillustrationer. Lite förvånande för läsarna är att varje sådant utspel framställs som om växthuseffekten just hade upptäckts, trots att vi hört budskapet till leda.
Miljörörelsen har okritiskt och aggressivt anammat klimathotet och odlar detta intensivt som sin förnämsta inkomstkälla. Degenerationen är total. Den gamla fina, kontroversiella miljörörelsen som kämpade för viktiga naturvärden mot ohämmad exploatering har fallit i byråkratins och politikens armar. Det enda som skiljer en miljöaktivist från en politruk är att miljöaktivisten skriker lite högre.
Ingen tror väl att dessa politiker och journalister och miljöaktivister har gedigna kunskaper i frågan. Förutom att dom i stort sett “tycker som alla andra”, så lutar dom sig mot den förment vetenskapliga enigheten.
Guldkalven utmanas
Bland vetenskapare är dock samstämmigheten långt mindre. Detta gäller speciellt bland dem som verkligen har rimliga förutsättningar att bilda sig en oberoende uppfattning. Bland mina kolleger inom geovetenskapen finns förvisso olika åsikter, men skepsis är i stort sett lika vanlig som övertygelse. En annan sak är att många skeptiker tvingas ligga lågt av hänsyn till sina forskningsanslag.
Det är helt uppenbart att forskare med fallenhet för alarmism har lättare att publicera, få anslag och att få uppmärksamhet i massmedierna. Särskilt allvarligt är att de riktigt stora anslagen riktas till projekt som i allt väsentligt har klimathotet som utgångspunkt. Fel resultat är icke ens möjliga, än mindre önskvärda. I bästa fall är pengarna bortkastade, i sämsta fall bidrar projekten till att cementera fördomarna.
Tyvärr är diskussionen mellan vetenskapare med olika åsikt och utgångspunkter ganska begränsad. Ett otrevligt inslag är att företrädare för den rätta tron uppträder som domare och tillrättavisar sina skeptiska kollegor. Någon riktig diskussion blir det sällan. Nestorn för den svenska klimatalarmismen, professor Bert Bolin, uttalar sig magistralt i denna anda. Bolins attityd är i viss mån begriplig; han är ju mannen som lyckades med det otroliga, att fixa ett alldeles eget FN-organ åt sig själv, klimatpanelen IPCC – en otrolig bedrift.
Värre är den aggressiva attityd som vi nu börjar importera från USA, där motsättningarna länge varit hårda. För mig är det t ex stötande när en ung, aggressiv, rättroende och befordrad professor tar sig friheten att mästra en senior, välrenommerad klimatforskare på ett överlägset och förolämpande sätt.
Bakgrunden till denna aggressivitet är att argumenten tryter, vetenskapen är bräcklig. Dessutom gäller det att bevaka guldkalven, hotbilden får icke raseras. Så vad är då koldioxid?
Värdet av koldioxid
Koldioxid är livets gas. Allt levande är beroende av koldioxid. Växtligheten förbrukar koldioxid i frenetisk takt. En mängd motsvarande all koldioxid i atmosfären passerar genom växtriket på 5–10 år. Koldioxid är en av grundpelarna för allt liv på vår planet. Gudskelov så har vår skapare tillhandahållit mycket effektiva processer som återför koldioxiden till atmosfären. Annars vore det snart slut.
Lite svinn blir det dock; en del organiskt material undgår nedbrytning och lagras i sediment eller i jordskorpan. Under tider med mer koldioxid i atmosfären var sannolikt detta svinn större. Den attraktiva koldioxiden har på grund av växternas glupskhet pressats ner till en nivå där svinnet motsvaras av tillförsel från djupare lager via vulkanism m m. Det finns inga som helst rationella skäl att tro att denna nivå är optimal, den är tvärtom nedpressad och biosfären är svältfödd på koldioxid.
Det har visats i mängder av undersökningar att växtligheten gynnas av mer koldioxid. Det växer mer och snabbare. Lika viktigt är att växterna klarar sig med mindre vatten. Det handlar om mycket stora effekter. Avsevärt större skördar och krympande ökenområden är det sannolika resultatet av rikligare tillgång på koldioxid. För den intresserade finns massor av information, exempelvis på webbsajten www.co2science.org som tillhandahålls av Sherwood Idso och hans söner i Arizona. Det behöver inte sägas att Idso är illa sedd bland klimatalarmisterna.
En verklig katastrof skulle hota om någon biologisk process aktiverades med kapacitet att förbruka koldioxid och deponera det bundna kolet i en form som inte bryts ned d v s icke återförs till atmosfären. Med dagens genmanipulation kombinerad med hatpropagandan mot koldioxid vore det inte helt otänkbart. En ohelig allians mellan en perverterad miljörörelse och avancerad genteknologi skulle kunna skapa ett Frankensteins monster med denna fasansfulla kapacitet.
Koldioxid och klimat
Hur påverkas då klimatet av koldioxid? Troligen obetydligt. Man kan tänka sig koldioxiden som ett flortunt täcke som dels ger en smula extra isolering, dels bidrar till att utjämna temperaturen över jorden.
Det är ett vetenskapligt faktum att koldioxid är en växthusgas som tillsammans med vattenånga, moln m m bidrar till att hålla atmosfären vid en dräglig temperatur. Därav kan man sluta sig till att mer koldioxid i atmosfären bör innebära en tendens mot varmare klimat. Är detta mänsklighetens ödesproblem, ett måttligt problem eller inget problem alls?
För den som haft någon kontakt med vetenskap om gångna epoker vet att varmt alltid ansetts positivt och kallt negativt. Har det blivit tvärtom nu? Den s k lilla istiden (ca 1500 – 1850) var periodvis förfärlig med massdöd i pest, häxprocesser (häxor ansågs kunna påverka vädret) och annat elände. Folk dör säkert ibland av värmeslag, men framför allt av kyla.
Den förväntade temperaturstegringen kommer sannolikt aldrig att kunna konstateras. Det kommer säkert nya köld och värmeperioder som ingen kan förklara.
Men propagandan gäller även andra hemskheter, stigande hav, busväder, tropiska cykloner.
Budskapet är att havsytan kommer att stiga kraftigt. Snart kommer Maldiverna och andra ögrupper att dränkas. Men ingen förändring har kunnat påvisas. Havet synes stiga sakta med någon mm om året helt opåverkat av växthuseffekten. Även denna ringa höjning är dock höljd i dunkel.
Vädret skall bli våldsammare med mer stormar, störtregn och torka, säger alarmisterna och deras högljudda uttolkare i massmedierna. Detta påstående saknar såväl empirisk som teoretisk grund. Det är helt taget ur luften. Den förväntade uppvärmningen anses, troligen med rätta, bli större nära polerna – alltså temperaturen utjämnas. Därmed minskar energikällan för busväder. De försök som gjorts att hänföra nutida stormar och översvämningar till “växthuseffekten” är både fräcka och ovetenskapliga.
Tropiska cykloner är ett sista hopp för alarmisterna. Det är rimligt att tänka sig en påverkan, mer värme och fukt i den tropiska luften skulle kunna driva fler och starkare cykloner. Men nej, varken empiri eller teori är med på noterna. De våldsamma tropiska orkaner som härjat denna säsong är förfärliga men kan inte hänföras till den ökade växthuseffekten.
Det skall tilläggas att klimatet mycket väl kan bjuda på obehagliga överraskningar i framtiden. Vi kan då ställa frågan, om riskerna för sådana överraskningar blir större eller mindre med mer koldioxid i atmosfären? Sådana enkla frågor ställs inte eftersom doktrinen säger att alla förändringar är till det sämre.
Om vi summerar betydelsen av mer koldioxid, för jordens produktionskapacitet och för klimatet är det för mig uppenbart att hotpropagandan är missriktad och omotiverad och att vi i stället skall välkomna ökningen av koldioxidhalten i atmosfären.
De alarmistiska argumenten
Med gigantiska datormodeller simuleras klimatets utveckling. Resultatet brukar bli ökande medeltemperatur, ibland stark ökning. Resultaten brukar kallas projektioner eller scenarier, vilket innebär att prognosvärdet är obefintligt. De som jobbar med detta försvarar sin verksamhet men hävdar också ständigt att det behövs ännu större datorer för att få säkra resultat. Jag ser det mest som ett utslag av hybris att tro att klimatet kan reproduceras i en dator.
Mot slutet av nittiotalet dök det upp en serie studier av trädringar m m från de senaste tusen åren. Resultatet presenterades som en temperaturkurva som liknade en hockeyklubba. Små variationer under 900 år följt av skarpt ökande temperatur under 1900-talet. Denna kurva var utomordentligt övertygande. Alla har sett och förstått att nu är det allvar. Kurvan anammades snabbt av klimatetablissemanget inkl FN:s klimatpanel IPCC och fick en extremt framskjuten position i rapporten som kom 2001.
Nu har det visat sig att kurvan är ett resultat av mer eller mindre medvetna fel i den statistiska behandlingen. En mycket hätsk debatt pågår mellan kritiker och kurvans huvudupphovsman, Michael Mann. Ytterst graverande speciellt för IPCC är att analysen bakom hockeyklubban inte granskades av oberoende expertis före publicering, varken av statustidskriften Nature eller av IPCCs vetenskapare.
Lysenko och lögnerna
Från tid till annan dyker det upp nya symptom i massmedierna som anses ”bevisa” den pågående och förväntade uppvärmningen. Just nu är Arktis populärt. Isbjörnarna hotas, o s v. Det finns runt om på jorden förändringar, temporära eller bestående, som tyder på än det ena än det andra. Genom lämpligt urval kan man troliggöra vad som helst. Hur kommer det sig att doktrinen fått så enorm dominans?
I grova drag går det till så här. Vetenskapare levererar en hypotes som under normala betingelser skulle få leva som alla andra hypoteser, granskas, förkastas, modifieras eller kanske bekräftas. Men nu händer något annat. De prematura tankarna har fångats upp av ideologiska krafter, främst miljörörelsen som bedriver effektiv lobbyism. Massmedierna följer upp och sedan är det bara för politikerna att rätta in sig i ledet. Sanningen är därmed fastställd innan den vetenskapliga processen hunnit verka. De som vågar opponera blir idiotförklarade och/eller skällda för att vara köpta. De som framhärdar riskerar ställning, anslag, karriär och anseende. Det har förekommit att dissidenter liknas vid förintelseförnekare.
Det är inte första gången i historien något liknande inträffat. Vi lider fortfarande under de doktrinära hoten om förestående skogsdöd (surt regn) och havsdöd (kväveutsläpp). Här börjar sanningen krypa fram, men allmänheten lever fortfarande under dessa hotbilder.
I Sovjetunionen på 30-talet härjade Lysenkoismen. Felaktiga men politiskt gångbara idéer inom genetiken fångades upp av den rådande politiska strukturen och förvandlades till sanning. Det tog åtskilliga decennier att få bukt med eländet.
Regleriver och livsfientlighet
Tanken att ”naturen” är stark med inneboende reglerkapacitet är främmande för dagens tänkande. Miljörörelsen har lärt oss att allt människor gör är till skada. Endast den ”orörda naturen” är riktigt bra. Detta har lett till en allmän livsfientlighet som spritt sig i hela samhället. Vi skall ha dåligt samvete, speciellt när vi sitter i vår älskade bil eller när vi bidrar till jordens förmenta överbefolkning genom att avla barn.
Vetenskapen har utan tvivel påverkats. Självreglering i ett system brukar gå under benämningen feedback. Det innebär att systemet reagerar på en störning antingen genom att förstärka eller motverka förändringen. Ett fungerande system som utsätts för störningar måste ha motverkande så kallad negativ feedback. Annars fungerar inte systemet.
Klimatforskningen är emellertid fixerad vid att leta upp förstärkningseffekter, så kallad positiv feedback. Detta är sjukt men ger poäng. Den helt väsentliga uppgiften för klimatforskning borde vara att söka orsaken till att systemet fungerar, alltså att hitta de relevanta negativa feedbackprocesserna. De som företräder denna hållning blir emellertid antingen ignorerade eller ansedda som oansvariga. Här finns ideologi som kan jämföras med kampen mellan liberalism och planekonomi. Det verkar som om vetenskapen har smittats och arbetar med ett socialdemokratiskt perspektiv på tillvaron. Allt måste styras oavsett om det behövs och är möjligt eller inte.
En otäck aspekt på klimatfrågan och koldioxiden är den skräck som manas fram för utveckling i de stora länderna Kina och Indien. I den välmenande disskusionen framhålls nödvändigheten av att dessa länder övertalas att välja en annan utvecklingsväg än Västerlandet. Jojo, fossila bränslen är väl till bara för ”oss”. Verkligheten ger ingen sådan möjlighet; folken i Kina och Indien kommer att använda de resurser som står till buds. Den logiska konsekvensen är att dessa länder måste hindras i sin utveckling. Inget vidare trevligt perspektiv – antingen drabbas vi av värmedöd eller så får vi sätta tumskruvarna på Kina och Indien.
Kanske ser vi här förklaringen till etablissemangets ointresse för möjligheten att en växande befolkning kan försörja sig på jorden tack vare koldioxidens positiva påverkan på växtligheten. Den bakomliggande tanken kan vara att gudskelov så hämmas utveckling och befolkningstillväxt av den begränsade tillgången på föda. I livsfientlig anda ses därför den stimulans för biosfären som mer koldioxid innebär som något farligt och oönskat.
Läget är dystert
Nu är läget ganska mörkt, klimathotet har utvecklats till försörjningsbas för miljörörelsen, en stor grupp forskare och en växande byråkrati. Politiker och diverse maktcentra har lärt sig att dra fördel av situationen. Mer överstatlighet, kärnkraft, bensinskatt m m motiveras frejdigt med klimatmoralism. Liksom den hysteriska kvävejakten får motivera allsköns dyrbara anläggningar ”för att rädda havet” så får jakten på koldioxid motivera övervakning, subventioner och skatter för att styra och skinna medborgarna. Klimatfrågan är en riktig kronjuvel för reglerings- och övervakningsfanatiska politiker och byråkrater.
På den globala arenan har vi begåvats med Kyotoprotokollet. Detta är verkligen byråkratins seger över förnuftet. Ett urvattnat fördrag som kommer att gå samma öde till mötes som EU:s stabiliseringspakt. För att verkligen styra och kontrollera utsläppen av koldioxid på global nivå krävs en global makt. Man undrar hur långt de har tänkt. En global byråkrati som reser jorden runt, konfererar och pratar strunt har vi dock redan fått på halsen. Denna kommer att kräva allt större resurser för att fullgöra sin omöjliga uppgift.
Sätt stopp för den livsfientliga propagandan. Ni som har makt att påverka, försök se det positiva med mer koldioxid och lugna ner er. Klimatet kan ändå inte styras.
