Om jag skulle våga mig på en samlad bedömning om svenska mediers generella politiska linje så skulle jag gissa att den ligger till vänster om mitten.
Jag uppfattar det inte som någon särskilt vild tes. Jag råkar till exempel veta att statsvetarna i Göteborg har undersökt saken och kommit fram till att nästan 7 av 10 journalister röstar på något av de tre vänsterpartierna. Var tredje journalist röstar på vänsterpartiet; nästan precis lika många som på moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna och centern – tillsammans! Bara 1 av 10 journalister, framför allt sportjournalister, röstar på moderaterna.
De senaste veckorna har min övertygelse stärkts, inte minst i samband med vad som hände när bloggosfären vann inträde till statsradions finrum. Varje lördag ska radio-Ekot sända en bloggkrönika, som tidningskrönikan fast för IT-åldern. Det låter modigt. Hittills har ju diskussionen om bloggar och bloggare mest handlat om hur det kommer sig att liberaler dominerar marknaden så totalt. Skulle verkligen Sveriges Radio våga släppa fram Johan Norberg (som enligt en läsarundersökning i Internetworld driver landets mest uppskattade blogg) eller Dick Erixon?
Nej då. Under bloggkrönikans tre första veckor har samtliga politiska bloggar som nämnts i programmet stått stadigt på vänsterkanten. Man förundras allt lite. Har journalisterna varit så fräcka att de medvetet sökt upp perifera vänsterbloggar eller lever de verkligen så avskärmade att de inte överhuvudtaget märkt den liberala slagsidan?
Med det perspektivet satte jag mig i går kväll (28/9) på Publicistklubben i Göteborg för att lyssna på en debatt under rubriken: Efter 30 år med röda kanalen - är journalistkåren högervriden? Jag lockades av tonen i inbjudan: ”Från 70-talets mustiga socialreportage till dagens tips om hur du bäst placerar dina besparingar. Vi debatterar den liberala mediedominansen, bevakningen av makten och maktlösa och den nya tidens journalistkår.”
Journalistkåren högervriden? Vad menar de? Menar de allvar? Jag hade svårt att alls föreställa mig hur en sådan diskussion skulle te sig. Det var bara att sätta sig på tåget till Göteborg.
Debatten hölls i anslutning till en av årets stora folkfester, bok- och biblioteksmässan. Bibliofilernas årliga sammankomst drar varje år förbluffande många människor, och dit människor går följer journalister hack i häl. Därför fanns ganska många ur denna förment högervridna kår på plats i Göteborg. Ett hundratal av dem, i första hand medelålders kvinnor ur Las-adeln, hade sökt sig till debatten i Svenska Mässan för att beskåda matchen mellan Timbros chef Cecilia Stegö-Chilò, Janne Josefsson (Uppdrag granskning), Malin Siwe (Dagens Nyheter), Helle Klein (Aftonbladet), Vanna Beckman (frilans, tidigare bl a SVT) och medieprofessorn Lennart Weibull från Göteborgs universitet.
Den röda kanalen
Det sägs ibland, bara halvt på skoj, att ett första maj-tåg travade in i tevehuset 1969 och aldrig kom ut igen. Väl där inne startade de TV2, ”den röda kanalen”. Vanna Beckman, en av panelisterna i PK-övningen, var en av dem. På sextiotalet var hon engagerad i KFML och SKP och flera av hennes kollegor i den nya kanalen förklarade för henne att de sökt sig dit för att göra revolution. De vill vara antiauktoritära och avslöjande, de ville driva ett underifrånperspektiv och lyfta frågor ”från klasskamp till solidarisk lönepolitik”,
Kanalen var redan från början berömd för sin vänsterdominans; tvåan var den röda kanalen och Rapport var det röda nyhetsprogrammet. När Beckman började på utrikesredaktionen fick hon inte göra program om Mellanöstern trots att hon ägnat några år som korrespondent där. Chefen ville emellertid inte att kanalen till sitt röda rykte skulle lägga anti-israelism. ”Då kunde man ju ganska mycket om Sydostasien, det var ju Vietnamkrigets dagar”, förklarar hon. ”Det kunde jag ju och där var jag inte svartlistad.” Inte undra på att mediebilden av USA och Vietnam blev som den blev.
Janne Josefsson fyller i att journalistkåren utan tvekan var den yrkeskår som allra tydligast påverkades av sextiotalets vänstervåg på universiteten. ”När jag började journalisthögskolan på sjuttiotalet stod valet bland oss som var till vänster att antingen läser man på socialisthögskolan, alltså socialhögskolan, eller på kommunisthögskolan, som alltså var journalisthögskolan.”
Högervridningen
Janne Josefsson menar att det skett en högervridning. Och i sak går det nog att argumentera för att journalistkåren blivit mindre extremt vänstervriden, det beror på var man tar sin utgångspunkt. Josefsson berättar till exempel om hur han reste med Sveriges radio till Sovjetunionen på 70-talet och hörde redaktionsledningen säga åt de ditresta journalisterna att de inte skulle säga något dåligt om Sovjetsystemet när de kom hem eftersom sådana kommentarer skulle hjälpa borgerliga intressen. ”Det är klart att vi varit oerhört långt åt vänster.” Cecilia Stegö-Chilò kontrade med att det som skedde snarare var en normalisering, en återgång till det normala efter 60-talets unika vänstervåg.
Från liberalt håll hänvisas ofta till att en så stor majoritet av journalisterna sympatiserar med vänstern och att liberala idéer och företrädare behandlas styvmoderligt – se bara på Ekots bloggkrönika. På vänsterkanten anses emellertid media vara lika politiskt vridet, fast åt andra hållet. Då hänvisas i stället till att 80 procent av medieägarna är borgerliga. Det är en spännande diskussion; vilken av de båda siffrorna spelar egentligen störst roll? Hur stor makt har ägarna över det som skrivs i tidningar och sägs i teve, och hur mycket lämnas upp åt journalisterna själva? Helle Klein lyfte ägarargumentet under debatten, men ingen fångade upp tråden.
Spelar det då någon roll vad journalister tycker? Ja, det tror jag att det gör. Lennart Weibull förklarade visserligen att journalistkårens politiska sympatier inte ska överskattas; de följer tidsandan likt många andra. Samtidigt är medierna en betydelsefull aktör för att sätta tidsandan, de är gatekeepers som filtrerar den information som medborgarna baserar sin världsbild på.
Ett av de senare årens bästa exempel är effekten av svenska mediers Amerikabevakning. Svenskars bild av USA är i allmänhet helt skev eftersom de baserar sin uppfattning på de nyheter som filtrerats av gamla Vietnamaktivister som Vanna Beckman. När Bush vann valet förra året blev många svenskar alldeles häpna. I svensk press hade ju Kerry verkat som en solklar segrare; inte nog med att han hade alla argument på sin sida, dessutom verkade han ju leda så stort i opinionsmätningarna. Svenska journalister, i synnerhet de på SVT, trodde och hoppades på seger för John Kerry och deras valrörelsebevakning skedde utifrån den premissen. Trots att två av tre amerikanska väljarundersökningar pekade på Bush-seger valde SVT nästan uteslutande att presentera de som pekade på Kerry. När sedan valresultatet kom var det inte underligt att svenskarna uppfattade det som en blixt från klar himmel.
När det perspektivet presenterades kom ett ursinnigt anfall från en av åhörarna, Göteborgspostens upphöjde ”förstereporter” och Amerikakommentator Britt-Marie Mattsson. Pilen mot SVT träffade tydligen rakt i hjärtat på GP.
Vänster som kodord för kvalitet
Hursomhelst lyfte PK-diskussionen ganska snabbt från den polemiska frågeställningen, den som lockat mig till Göteborg, och kom i stället att handla om den generella kvalitetsnivån inom journalistiken. Publicistklubben verkar, när de bjöd in till debatt, ha definierat vänsterjournalistik som djuplodande samhällskritik, sociala reportage och ifrågasättandet av samhällets makthavare. Höger blir det som vänster inte är, alltså sådant som skvaller om kändisar, aktietips och sensationslysten kriminaljournalistik. I inbjudan presenterades ju debattens utgångspunkt, högervridningen, med orden: ”Från 70-talets mustiga socialreportage till dagens tips om hur du bäst placerar dina besparingar.” Det var där, kring mediernas tilltagande ytlighet och brist på samhällsgranskande reportage ur den lilla människans perspektiv och kring journalisternas tilltagande slapphet som diskussionen fördes.
Malin Siwe påpekade visserligen att reportage om ”hur du bäst placerar dina besparingar” i högsta grad har ett underifrånperspektiv. Goda råd om hushållsekonomi är viktigast för dem som har ont om pengar och för den typen av journalistik krävs att det finns journalister som inte tycker att pengar är något vulgärt.
Det var först när publiken fick ställa frågor som kårens vänstervridning blev riktigt tydlig. Det var då det började talas om maktstrukturer, journalistkollektivet, den hårda kommersialiseringen och ”en landsortspress som förvandlats till en fruktansvärd vinstmaskin”. En dam i publiken frågade retoriskt varför journalister hellre rapporterar om Volvos koncernchef Leif Johansson än ledarna för de fackföreningar som finns på företaget. ”Det måste väl ändå vara ett politiskt val”, tyckte hon.
Jag vet inte om diskussionen gjorde mig så mycket klokare. Om någon skulle fråga mig om journalistkåren är högervriden skulle jag fortfarande svara nej. Jag är ganska säker på att bloggkrönikan i Ekot på lördag kommer att ge ytterligare skäl för min uppfattning. Las-adeln på Sveriges radio må ha tonat ned sin revolutionära glöd, men den är fortfarande stadigt parkerad på vänsterkanten.
