Fackföreningsekonomerna arbetar hårt för att skönmåla den svenska ekonomin och arbetsmarknaden inför den kommande valrörelsen. Kritik avfärdas som ”myter” och de som kritiserar anklagas för att ”svartmåla Sverige”. Det finns därför all anledning att granska fackekonomernas argumentation, vilket jag kommer att göra med utgångspunkt från två nyligen publicerade artiklar på DN Debatt.
TCO-ekonomen Daniel Lind påstår till exempel (DN Debatt 21/8) att Sverige upplevt en hög produktivitetsökning. Det är inte sant. I själva verket har Sveriges totala produktivitetstillväxt varit bland de lägsta i världen, både i ett 30- och 10-årigt perspektiv.
Det relevanta måttet på produktivitet som grund för vårt materiella välstånd är genomsnittet för alla landets invånare. Produktionen per invånare i Sverige ökade dock endast med 1,6 procent per år mellan 1970 och 2000, plats 21 av världens 24 industrialiserade länder. Även 1990–2000 var den totala produktivitetstillväxten låg, 1,4 procent per år. Bara fyra industriländer uppvisade sämre utveckling.
Lögn, förbannad lögn och…
Men det finns också ett annat sätt att mäta produktionsökning, nämligen per anställd. Här klarar sig Sverige långt bättre, särskilt under perioden 1990–2000, då utvecklingen var bland de bättre i världen med 2,5 procents tillväxt. Vad är förklaringen till skillnaden?
Först en liknelse: En vagn dras av fem hästar. Den långsammaste hästen skadar benet och läggs på vagnen. Dragkraften per häst har ökat, samtidigt som vagnen går långsammare. Är detta ett problem, eller något bonden bör vara glad över?
Under nittiotalet rasade sysselsättningsnivån i Sverige. En stor del av den arbetande befolkningen slogs ut från arbetsmarknaden. När människor blir arbetslösa minskar deras produktivitet till noll. Men då försvinner de också från statistiken. De som slås ut först tenderar att vara mindre produktiva än de som blir kvar. Samtidigt som arbetslösheten skjuter i höjden och välfärden försämras ser produktiviteten, mätt per anställd, bättre ut.
Unga, lågutbildade och invandrare är de med högst utanförskap på den svenska arbetsmarknaden. Det är också här arbetslösheten har ökat mest. Deras arbetslöshet presenteras alltså av fackförbundet TCO som någonting indirekt positivt för samhället. I bästa fall rör det sig om okunnighet, i värsta fall om medveten manipulation av läsaren.
Myntets andra sida
Frågan om svensk produktivitet är därför den andra sidan av debatten kring arbetslösheten. Även i denna debatt har fackföreningarna varit aktiva. LO-ekonomerna, skakade av Jan Edlings avhopp, har högljutt förnekat att det finns en stor dold arbetslöshet i Sverige. I ett ”klargörande” får vi höra att den totala arbetslösheten i Sverige var 6,2 procent, inte 20 till 25 procent, och att ”det finns inga skäl att överdriva siffrorna”. Detta kommer dock LO fram till genom att subtilt omdefiniera begreppet arbetslöshet. LO-ekonomerna delar antalet utan jobb med den arbetsföra befolkningen, trots att arbetslöshet är definierat som antal arbetssökande delat med arbetskraften.
Siffrorna talar mot LO, såvida vi inte accepterar att skyhöga sjukskrivningar är en naturlig del av den svenska modellen. Om den stora skillnaden mellan Sveriges sjukfrånvaro och förtidspension mot andra industrialiserade länder är ett rimligt mått på dold arbetslöshet skulle den totala arbetslösheten hamna på drygt 18 procent. Trots detta försäkrar LO-ekonomerna att debatten om en svensk massarbetslöshet är ”absurd”.
Att smyga ut människor ur statistiken är även praktiskt på andra sätt. LO motsätter sig lägre skatter och stramare arbetslöshetsersättning med argumentet att det leder till sänkta löner. När tidigare arbetslösa går från bidrag till arbete blir det troligen till lägre lön än för dem som redan förvärvsarbetar. Men den som varit arbetslös tjänade tidigare inget alls. Om vi även tar med tidigare arbetslösa i beräkningen är det tydligt att ekonomins totala lönesumma skulle öka, något som LO väljer att inte låtsas om.
De försummar också den viktigaste effekten av sysselsättningsökningen. Den som arbetar förvärvar humankapital, deras kunskaper och lön stiger stadigt. Attraktiviteten på arbetsmarknaden står samtidigt still eller sjunker ju längre man står utanför. Arbetslösheten bland invandrare och unga kan inte förklaras utan att man tar hänsyn till detta.
Däri ligger fördelen med sänkt skatt för låginkomsttagare: Arbetskraftkostnaden sjunker utan att den redan låga levnadsstandarden för marginaliserade grupper behöver minska. Av invandrare från Asien och Afrika är i dag endast 47 procent sysselsatta (deltidsjobb, arbetsmarknadsåtgärder samt långtidssjukskrivning räknas som ”sysselsättning”). Denna massarbetslöshet skyller LO-ekonomerna i stället på diskriminering och rasism, trots att det är väl belagt i internationella studier att svenskar tillhör världens mest toleranta folk.
Ohederligt siffertrixande
Under Bo Lundgrens tid ville moderaterna sänka skatten mest för höginkomsttagare. Med Lundgrens förslag fick de rikaste tio procenten (den rikaste decilen) 7,3 procents större nettoinkomst, nästan dubbelt så mycket som decil fyra till åtta (”medelklassen”). I dag är läget ett annat; i syfte att stimulera arbetsmarknadsdeltagandet riktas de föreslagna sänkningarna till låg- och medelinkomsttagare. Nu ska den rikaste tiondelen få mindre procentuella skattesänkningar än medelklassen: fyra jämfört med drygt fem procent.
LO-ekonomerna upprepar på DN Debatt (25/8) trots detta envist att moderaterna ”prioriterar höginkomsttagarna”. Enligt dem tillfaller 66 procent av moderaternas föreslagna skattesänkningar ”högavlönade”. Hur kan LO komma fram till att skattesänkningarna återigen riktar sig till överklassen? Svaret är delvis att LO:s chefsekonom nu har definierat hälften av Sveriges löntagare som ”högavlönade”!
Gränsen för medlemskap i Dan Anderssons ”höginkomsttagarklubb” hamnar alltså i dag på runt 18 000 kronor i månaden. Många av Sveriges grundskollärare och bussförare lär bli förvånade när de inser att de av LO numera ses som högavlönade.
LO:s taktik verkar vara en upprepning av det framgångsrika receptet från 2002, trots att moderaternas skatteförslag nu har en annorlunda fördelningsprofil. Återanvändning är bra på många sätt, men borde inte LO hitta på nya argument i stället för att sätta grosshandlarstämpel på halva det svenska löntagarkollektivet?
Utländska perspektiv
Tillbaka till TCO. Daniel Lind slår fast att ekonomiska reformer som lägre skatter, förändrad arbetsrätt och lägre ersättningsnivåer är ”oklok politik”, framförda av ”särintressen”. Ett hopkok av olika internationella index och rapporter används i sin tur för att stödja denna syn.
Men Lind glömmer att nämna när de utomstående bedömare han citerar föreslår samma reformer som han stämplat som ”okloka”. Ett exempel är OECD:s analys av Sverige, som rekommenderar lägre marginalskatter, förändringar i arbetsrätten samt reformer av ersättningsnivåer till arbetslösa – exakt de reformer TCO ser som drivna av svenska särintressen. (Huruvida TCO ska räknas som ett särintresse eller ej framgår inte av Linds artikel).
Även LO hänvisar till OECD, för att försvara sin användning av en snäv definition av den svenska arbetslösheten. Detta trots att OECD i sin rapport om Sverige kallar den rekordhöga sjukfrånvaron ”Sweden’s single biggest economic problem”. OECD anger att vi har högst sjukfrånvaro inom OECD, dubbelt så hög som Europagenomsnittet.
Nu väljer i och för sig LO-ekonomer ofta att förneka i sjukskrivningsproblematiken. I stället skylls problemen i regel på bland annat demografiska faktorer och sysselsättningsfrekvens. OECD visar dock att så lite som 0,06 % av skillnaden mellan Sverige och Europa förklaras av dessa faktorer.
I sin rapport frågar LO-ekonomerna om ”det är rimligt” med sänkta ersättningar när ”de flesta av de troliga orsakerna till ökningen i ohälsan inte påverkas av ersättningsnivåerna?” Detta trots att det är belagt bortom rimligt tvivel att nivåerna i socialförsäkringens ersättningssystem har kraftiga effekter på utnyttjandegraden, någonting som i svagare stunder erkänns av LO-ekonomerna själva. Ibland skylls frånvaron på ”demografi” eller ”högre tempo”, och nu allt oftare på fusk och ersättningsnivåer. Det centrala verkar inte vara att finna en lösning på problemen (utom räntesänkningar förstås), utan att skydda regeringen från kritik.
Kritiker ska brännmärkas
Selektiva val av fakta har blivit regel snarare än undantag. Höginkomsttagare är enligt Dan Andersson ”relativt okänsliga för marginalskatter”. Även detta påstående saknar stöd i forskningen. Tvärtom finns gott om empiri som visar att höginkomsttagare är mer känsliga för marginalskatter än genomsnittet (även låginkomsttagare, småföretagare och kvinnor är relativt skattekänsliga).
En liten lustig detalj är annars LO:s nya syn på arbetsutbudet. Tidigare anklagades Reinfeldt för att vilja förvandla Sverige till ett låglöneland genom överdriven stimulans av arbetskraftsutbudet. I den senaste debattartikeln anklagas moderaternas politik för att stimulera arbetsutbudet för lite. Den röda tråden är väl att LO inte gillar moderater. Flera år av massarbetslöshet bland de egna medlemmarna kunde inte få LO-ekonomerna att bekymra sig om frånvaron – för att ändra det vetenskapliga läget krävdes sjunkande Temo-siffror för Göran Persson.
Även om LO-ekonomerna kompromissar med ärlighet och logik i sin iver att försvara regeringen är det kanske TCO som går längst. Daniel Lind nöjer sig inte med att förneka att det finns problem – han hävdar att själva kritiken av regeringens ekonomiska politik är en allvarligare fara för landet än de brister kritikerna påtalar. Facket dammar här av statsministerns beprövade ”brännmärkningsstrategi” – kritik av socialdemokratisk politik likställs med kritik av Sverige som nation. På samma gång görs granskarna ansvariga för de problem de påpekar, om än i Linds fall med kvalifikationen att problemen inte existerar.
Fackets ekonomer vill gärna framställa sig som seriösa, med analys grundad i forskning och empiri. Det är samtidigt tydligt att de sällan drar sig för manipulationer när det är dags att skydda Rörelsen och makten.
