George Bush har problem. Opinionssiffrorna är dåliga. Hanteringen av orkanstormarna har ställt fler frågor om Bush handlingskraft än vad den givit svar. Budgetunderskottet sväller efter kostsam reform av läkemedelsfinansieringen och med kommande federala utlägg för restaurering av södra Louisiana. Senatsledaren Tom DeLay är suspenderad i väntan på undersökningar om hans påstådda brott mot lagar om kampanjfinansiering. Jack Abramoff-affären (lobbyisten som är misstänkt för något oklart – en blandning av bestickning, överfaktureringar och olagliga stöd till politiker) har också spritt sig ända in i Vita Huset. Karl Rove är fortfarande i klistret för att han påstås ha läckt namnet på CIA-agenten Valerie Plame Wilson (Bushkritikern Joseph Wilsons fru) till en journalist. Irak fortsätter att vara leverantör av dåliga nyheter. Pensionsreformen, liksom bredare reformer av socialförsäkringssystemet, har fastnat i detaljer och väntar desperat på politiskt ledarskap. Förslaget till ny immigrationspolitik är i upplösning.
Ett år efter presidentvalet tycks den enda påtagliga framgången för Bush vara att John Roberts fick senatens stöd som ny ordförande i högsta domstolen. Och, ska tilläggas, att det demokratiska partiet är i ett så dåligt skick att det inte förmår att använda Bush problem mot honom.
Det allt större missnöjet med Bush i olika republikanska kretsar bäddar för att vi snart kommer att se en livlig debatt om hans och andras framtida strategier inför nästa års val till kongressen och presidentvalet 2008. Vad kommer att hända? Vilka personella förändringar kommer att göras? Vad händer med politiska reformer? Här är sex framtidsbedömningar.
1. Condi matchas in
Dick Cheney lämnar Vita Huset senhösten 2006 eller tidigt året efter. Och han efterträds av Condoleezza Rice. Bush kommer inte att lämna Vita Huset utan att ha pekat ut vilken efterträdaren bör vara. Frågan är till vilken grad det kommer att vara en fördel för tänkbara kandidater att ha en tydlig koppling till Bush?
Utvecklingen i Irak spelar här naturligtvis en stor roll. Fortsätter Irak att vara ett problem för administrationen är det nog bara Rice som kommer att svara ja när presidenten frågar. Som nationell säkerhetsrådgivare och utrikesminister är hon redan uppbunden i administrationens Irakstrategi. Andra tänkbara kandidater, som Rudy Giuliani eller Bill Frist, kan istället tjäna på att inte associeras alltför mycket med Bush. Det alternativet saknar Rice. För henne kan det därför klokt att få en mer presidentliknande roll och dra fördelar som kommer av en tydlig associering med Bush.
2. Rove går eller får sparken
Med Cheney lämnar också Karl Rove Vita Huset – om han inte slutat, degraderats eller fått sparken tidigare. Rove är det politiska underbarn som bidragit mycket till att Bush sitter i Vita Huset. Han är mer för Bush än vad Dick Morris var för Bill Clinton.
Men Rove börjar också bli en belastning. Kanske inte så mycket för eventuella fel i offentliggörandet av Valerie Plame Wilson. Betydligt mer för att den klassiskt liberala falangen i den republikanska rörelsen tappat tålamodet med honom; Rove låg inte bara bakom ståltullarna och det ökade jordbruksstödet, han är också skälet till att kristna rörelser fått sådan betydande plats i administrationens profil. Det är Rove som ligger bakom strategin att göra organiserade kristna till stark kampanjbas för Bush. Det är också för Rove som de ”högerkristna” i Vita Huset arbetar. I mycket liten utsträckning ser man dem på andra avdelningar, vilket beror på att det är just Rove som ansvarat för ”christian outreach”.
Starka intressen i och utanför den republikanska rörelsen börjar nu utmana den kristna profilen. Domstolsprocessen i ärendet evolution vs ”intelligent design” gör frågan mer aktuell, liksom att frågan om stamcellsforskning är på väg tillbaka som viktig debattämne.
3. Vem axlar Greenspans mantel
En oväntad utnämning kommer att göras de närmaste månaderna. Det gäller dock inte den nya ledamoten av Högsta domstolen. I tisdags nominerades Harriet Miers, juridisk rådgivare i Vita Huset. I en tidigare version av denna artikel hade jag skrivit att hon inte skulle nomineras, trots mediespekulationer om detta. Hon är en devot Bushanhängare – David Frum har från sin tid i Vita Huset berättat att hon en gång till honom hävdade att Bush var den mest imponerande man hon någonsin träffat – och hon anses av många sakna de kvaliteter en ledamot av Högsta domstolen bör ha. Hon har (ännu) ingen stark supportbas och uppfattas av konservativa att vara alldeles för klentrogen för att klara av att representera konstitutionen i tider av massiva kampanjer för den ena eller andra åsikten.
Den oväntade utnämningen är den nya centralbankschefen efter att Alan Greenspan slutar. Två okontroversiella kandidater är Harvardprofessorn Martin Feldstein och nuvarande CEA-ordföranden Ben Bernanke. Båda är framstående ekonomer och definitivt med på Bush lista över tänkbara kandidater. Valet kommer dock att falla på en person med bättre förankring i ekonomiskt liberala falanger i den republikanska rörelsen. Här finns särskilt fyra kandidater: Glenn Hubbard, John Taylor, Larry Lindsey och Larry Kudlow. Den sista är en dark horse. På ett sätt liknar Kudlows karriär den som Greenspan hade före han utsågs till centralbankschef: arbete för republikansk president, karriär på Wall Street, egen ekonomisk konsultfirma, och ett stort nätverk. När Greenspan utsågs till Fed-chef 1987 sågs han som ett oprävat kort och ett ideologiskt val. Det skulle också en nominering av Kudlow göra. Den som först kommer att få frågan är sannolikt John Taylor, tidigare vice finansminister med ansvar för internationell finansiell ekonomi och välrenommerad ekonomiprofessor vid Stanford. Det är dock oklart om Taylor kommer att tacka ja.
4. Read my lips: no more taxes!
Bush går samma öde som sin far till mötes. Trots löften om stopp för nya skatter kommer Bush tvingas höja skatterna. Tekniskt sätt behöver det inte vara problematiskt. Den temporära sänkningen av inkomstskatten som gjordes under första mandatperioden – ja, kongressen fick Bush att endast göra den temporär – blir just bara temporär och återgår till nivåerna före sänkningen.
Symboliskt är skattehöjningen dock mer än problematiskt. Detta blir ett hårt slag för Bush. Rubriken är redan satt: The era of big government is back. Franklin Delano Bush tog den tillbaka.
5. Exit Irak
Uttåget från Irak skyndas på. Bush och Donald Rumsfeld förnekar att det finns en plan för när USA och de allierade börjar dra tillbaka trupp från Irak. Riktigt är att USA nog kommer att ha militär närvaro i Irak under lång tid framöver; Irak är redan basen för USA:s säkerhetspolitiska strategi för Mellanöstern. Däremot kommer stora reduktioner i militär närvaro och i USA:s kostnader för återuppbyggnaden av Irak att göras de närmaste åren. Kongressens tålamod med Irak minskar. Nation building har sällan – för att inte säga aldrig – varit USA:s kännetecken och i en medieloop som sällan berättar om de framgångar som görs, men alltid om den minsta motgången, blir nationsbyggandet ännu mer påfrestande. Mer assistans från FN, Världsbanken och enskilda stater lär komma, men de kommer inte att täcka upp för USA:s reduktioner.
6. Nödvändig reform av FN
USA tar nytt initiativ för en seriös reform av FN och lyckas. Många bedömare har gjort två misstag i analysen av den spruckna kärleksrelationen mellan USA och FN. Det första misstaget är tron att USA inte längre bryr sig om FN. Det andra är att Bush utsåg John Bolton i syfte att djävlas med européer och allmänt sprida skräck i FN-byråkratin. Sanningen är snarare den motsatta. Boltons uppdrag är att lägga grunden för en FN-reform, vilket kräver långt mycket mer arbete än det som Kofi Annan gjorde inför toppmötet i september, och göra FN till ett användbart redskap i USA:s utrikes- och säkerhetspolitik.
Bush och FN startade sin relation från ett dåligt utgångsläge. Bush kom till Vita Huset med en otydlig säkerhetspolitisk agenda. Det fanns bara ett som var säkert: Clinton-administrationens osäkerheter och det allmänna ”flipp-floppandet” skulle få ett slut. Riktigt är att Clinton var mycket osäker på den internationella arenan (Somalia, Haiti, Nordkorea, Bosnien, Kosovo och Rwanda är bara några exempel där Clinton velade fram och tillbaka). Republikanska veteraner i utrikespolitiken störde sig särskilt på två kännetecken på Clintonpolitiken. Det första var Jimmy Carter och den allmänna renässansen för Carters gamla handgångna i Vita Huset. Det gick till och med så långt att Carter tog egna utrikespolitiska initiativ utan Clintons kännedom. Dessutom i mycket känsliga frågor: Nordkoreas försök att lämna icke-spridningsavtalet 1993 och ansträngningen samma år att återställa Aristide som Haitis ledare.
Det andra kännetecknet var en överdriven kärlek till FN. Clinton drev under sin första mandatperiod en linje som gick ut på att USA:s utrikes förehavanden snarast skulle definieras av FN i efterföljden av det kalla krigets slut. Denna teologiska, och livsfarliga, multilateralism kom successivt att stödjas av européerna. Delvis av strategiska skäl: ett USA som stödde sig på FN skulle vara ett lättkontrollerat byte. Men också av ideologiska skäl: Europas enande och den förstärkta EU-integrationen har skapat en överdriven tro på internationella organisationer.
Särskilt framträdande har kritiken mot nationalstaten som suverän politisk enhet och självklar utgångspunkt för strategisk utrikespolitik varit. På ett sätt har det varit ett hyckleri: EU-ledare har kunnat stånga sina pannor blodiga för nationella intressen i EU men omedelbart anträtt den multilaterala parnassen så snart de rört sig utanför Europas gränser. Européer har de senaste 50 åren skolats i en övernationell tradition medan amerikaner länge avfärdat tron på demokratisk legitimitet från enheter ovanför nationalstaten.
Alla denna övertro på multilateralt beslutsfattande kom att manifesteras av en exploderande FN-byråkrati med så många syften och ambitioner att inte någon kunde beskriva vad FN är. Under 1990-talet förstärktes denna utveckling. Boutros Boutros-Ghali blev generalsekreterare i FN samma år som Clinton valdes till president och den egyptiske professorn var en påfallande inkompetent ledare som saknade både kraft och intresse av att åstadkomma något. Boutros-Ghalis handlingsförlamning förstärktes också av Clintons syn på FN av ett mycket elementärt skäl: FN fungerar inte utan tydligt ledarskap från världens enda stormakt. FN är en organisation för att hantera skilda uppfattningar i frågor om fred och säkerhet. Alla länder är där för att argumentera för sina nationella intressen och få ökat inflytande. Det stora problemet med FN är att många utgår från att det är eller bör vara något helt annat. Och ett USA som tycks tro det skapar en organisation som inte bara är handlingsförlamad utan som också står i direkt opposition till USA:s nationella intresse i många kritiska frågor.
Det var just detta som George W Bush fick erfara direkt i sitt möte med FN, först i avslaget av amerikanskt deltagande i Kyotoprotokollet och den internationella brottsdomstolen (ICC) och därefter i upprinnelsen till Irak-kriget – säkerhetsrådets resolution 1441, definitioner av dess skrivning om ”material breach” och ”serious consequences”, samt det skrotade förslaget till en ny resolution för att få (tydlig) FN-legitimitet till en invasion.
Denna konflikt har nu avtagit i styrka. FN:s brister och behov av reform är uppenbara för de flesta. Bush-administrationen är nu också mindre kaxiga och har insett att ett reformerat FN kan ge dem flera fördelar. I andan från 1980-talet, efter Reagans och FN-ambassadören Jeane Kirkpatricks hårda konflikter med andra FN-länder och byråkratin självt, är nu Boltons uppdrag att ge amerikanska skattebetalare valuta för sitt stöd till FN.
Det står också i harmoni med vad FN behöver.
