Svensk flyktingpolitik har på senare tid sjunkit allt djupare ned i till synes olösliga moraliska och praktiska dilemman. Samtidigt som det är lätt att dras med i moraliskt berättigade vågor av sympati för identifierbara offer för en till synes inhuman flyktingpolitik, förblir det lika orimligt att upphöja sympati och moral till ett slags generell norm för svensk utrikes- och biståndspolitik.
Det praktiska dilemmat ligger i att immigrationstrycket inte bara mot Sverige utan mot EU som helhet är så starkt är en fullständig liberalisering skulle leda till oöverskådliga konsekvenser. Så snart vi har accepterat denna praktiska omöjlighet, följer det moraliska dilemmat med automatik. Då individuell prövning med nödvändighet kommer att ta tid, kommer det alltid att finnas individuella fall av flyktingbarn eller flyktingfamiljer som under utredningstiden far mycket illa. En förkortning av handläggningstiderna är säkert möjlig, om regeringen är redo att tillföra nödiga medel, men snabbare handläggning kan aldrig erbjuda annat än en lindring av symptomen på ett problem som i grunden kan tyckas olösligt.
Särskilt ömmande fall av typen apatiska flyktingbarn, eller barn som övergivits i främmande land, kommer att förbli en ofrånkomlig komponent i flyktingpolitiken, och så länge relevanta myndigheter inte har obegränsade resurser att sätta in på snabb utredning kommer det att bli mediernas roll att föra fram och ställa till med spektakel kring enskilda tragedier. Det finns förvisso ingen som helst anledning att kritisera medierna för att man ikläder sig denna roll, men för den som värnar om rättssäkerheten som vägledande princip är det en klart olustig situation.
Europas invandrarmotstånd
Hur många ouppmärksammade tragedier finns det egentligen bakom varje ömmande massmedialt fall? Och vem för dessa bortglömda tragediers talan? Är det överhuvudtaget anständigt av en stat som Sverige att bedriva en flyktingpolitik där apatiska flyktingsbarns livsöden bestäms som ett slags fotnot till politiska budgetuppgörelser i slutna rum? Anständigt eller ej är detta i dag en realitet att räkna med, en realitet som i grunden kan föras tillbaka på den europeiska flyktingpolitikens fundamentala dilemma, nämligen att migrationstrycket är större än vad medborgarna inom EU anses vara redo att acceptera i form av legal invandring.
I skarp kontrast till Australien och Nordamerika har Europeiska Unionen valt att utforma en migrationspolitik som med tiden blivit så strikt att epitetet ”Fästning Europa” blivit allt mer motiverat. Anledningarna till EU:s allt hårdare principer för asyl- och invandringspolitik är lika tydliga som konsekvenserna är långsiktigt förfärande.
Vid ett första påseende finns här i grunden två olika drivande faktorer. Den ena är starka särintressen som effektivt och aggressivt blockerar varje möjlighet att omvandla en del av migrationstrycket till en för alla nyttig arbetskraftsinvandring. Den andra är politisk känslighet inför opinionsyttringar, som i allt fler medlemsstater drivs allt längre i riktning mot krav på ”hårdare tag”. Det är dynamiken i dessa processer som gör att de långsiktiga konsekvenserna svårligen kan bli annat än just förfärande.
Motståndets konsekvenser
Den första och redan tydligt observerbara konsekvensen av en tuffare migrationspolitik är att allt fler offer drivs i händerna på hänsynslösa syndikat av människosmugglare. Då dessa kriminella kretsar tenderar att vara ”multikriminella”, alltså ständigt redo att anpassa sin organisation till de affärer eller kombinationer av affärer som ger bäst avkastning, innebär framväxten av organiserad flyktingsmuggling ett obehagligt tillskott till redan övermäktiga transnationella brottssyndikat. Givet de enorma ekonomiska resurser dessa syndikat redan förfogar över, framstår det för både svenska och europeiska myndigheter som utomordentligt angeläget är att snarast utforma effektiva motmedel.
Konsekvens nummer två av att Schengensamarbetet blir allt effektivare i att täppa till hål i den yttre muren kommer att bli allt desperatare försök att finna alternativa vägar in. Då dessa alternativ i allt högre grad kommer att representeras av just organiserad smuggling kommer vi att få se allt fler incidenter av drunknade flyktingar som spolas i land efter att ha kastats överbord, eller av kvävda flyktingar som hittar i containers eller slutna lastutrymmen. Samtidigt som dylika incidenter kommer att leda till kanonader av moralisk indignation mot regeringar och myndigheter, kommer motsatta opinioner att mobiliseras för att skildra det våld, den grova brottslighet, och den grogrund för terrorism som påstås växa fram i olika flyktinggetton. Under detta dubbla tryck av allt mer upphetsade populistiska höger- och vänsteropinioner kommer regeringar och myndigheter ofelbart att kastas fram och tillbaka, på ett sätt som kommer att omöjliggöra formulering av en effektiv och balanserad politik.
Den i särklass mest oroväckande konsekvensen av dagens flyktingpolitik ligger dock inte så mycket i den politiska oron över populism och främlingsfientlighet, som i de synnerligen reella konsekvenser vi måste räkna med av att det inom EU växer fram en allt större pool av människor som är officiellt icke-existerande. Sveriges policy av förvar och försök till avvisning av dem som nekats asyl leder till en fortlöpande avtappning av människor som övergår från att vara asylsökande till att vara illegala flyktingar. I andra länder tillämpas inte förvar med finansiella bidrag och påföljande försök till avvisning, vilket innebär att avslag direkt leder till att flyktingar omvandlas till illegala invandrare.
Hur många människor som på detta vis finns men ändå inte finns inom EU är det ingen som vet. Låt oss gissa att det rör sig om 20-30 miljoner, och låt oss anta att det om 10-20 år kommer att vara minst 3-4 gånger flera. Dessa icke-existerande människor kommer då att utgöra Europeiska Unionens största ”nation”. De kommer att leva utanför samhället, och deras barn kommer att växa upp utan rätt till skolgång, sjukvård eller ens hopp om integration i en legal ekonomi. De kommer att falla offer för organiserad brottslighet, och de kommer att utgöra grogrund för verkligt allvarlig politisk extremism. Det är om detta framtida scenario flyktingdebatten verkligen borde handla.
Är en gemensam policy möjlig?
En viktig anledning till att vi tyvärr måste se med pessimism på förutsättningarna för att Europeiska Unionen skall förmå formulera en effektiv gemensam policy ligger i att olika medlemsstater drabbas på så olika vis av det ökande migrationstrycket. Det är för det första stor skillnad mellan stater som ligger skyddade bakom andra, och sådana som har yttre gräns mot områden där det finns många flyktingar. För det andra kommer stater som upplevs ha gynnsamma bidragssystem och en liberal politik att bli mer attraktiva som destinationer, och för det tredje kommer stater som ser mellan fingrarna med omvandlingen av illegala flyktingar till svart arbetskraft att kunna få en viss ekonomisk återbäring på kostnaderna för flyktingpolitiken.
Dessa och en rad andra skiljaktigheter gör att enskilda medlemsstater kommer att ha helt olika uppfattningar om hur problemet ser ut och om hur det bäst bör åtgärdas. Sådana objektiva skillnader i förutsättningar förstärks ytterligare av att olika länder har olika etniska diasporagrupper, som gör att de kommer att bli mottagare av etniskt skiljaktiga flyktingströmmar och därmed även kommer att få olika typer av problem med allmänna opinioner. Regeringar i länder som i hög grad blir mottagare av flyktingar från kulturer som är svåra att integrera i den egna kulturen kommer att få svårare att hantera aggressiva opinionsyttringar, och kommer därmed även att ha en annan dagordning att driva i Bryssel.
Olika medlemsländer har också skiljaktiga historier av politisk profilering i frågor som rör flyktingpolitik, alltifrån att ha värnat om fattiga människomassor i tredje världen, till att ha uppträtt som fristad för alla dem som ville fly från kommunismen i öst. Då det nu går en väg av allt mer restriktiv politik över Europa, kommer de politiska motreaktionerna därför att bli skarpare i vissa medlemsländer än i andra. Ett land som länge uppträtt med moralisk överlägsenhet kommer att få det svårare än grannar som intagit en mera cynisk hållning.
Spelet om flyktingarna
Av dessa observationer följer att spelet om flyktingpolitiken i hög grad riskerar att reduceras till ett slags spel om Svarte Petter, där enskilda regeringar frestas att göra utspel som inte bara omdirigerar det inkommande migrationstrycket i riktning mot andra medlemsländer, utan kanske också får till följd att den stora massan av redan befintliga illegala flyktingar rör sig från det egna till andra länder. Då de organiserade syndikat som tjänar grova pengar på flyktingsmuggling också har en omfattande underrättelsetjänst, som genast översätter och förmedlar viktiga nationella domslut och lagändringar, måste vi räkna med att nationella utspel faktiskt kommer att få reella konsekvenser.
Samtidigt som vi därför måste konstatera att förutsättningarna inte är goda för att man i Bryssel skall kunna förmå sig till att faktiskt formulera en effektiv gemensam policy, måste vi också konstatera att en fortsatt ovilja att verkligen ta itu med de grundläggande problemen, som ovan nämnts svårligen kan få annat än förfärande konsekvenser.
Ju längre tid de kriminella syndikaten får på sig att etablera sin verksamhet, desto svårare kommer de att bli att bekämpa. Ju längre den pågående kriminella förmedlingen av svart arbetskraft tillåts breda ut sig, desto svårare kommer störningarna på nationella arbetsmarknader att bli, och ju längre framväxten av veritabla getton av illegala flyktingar kring Europas storstäder tillåts att fortsätta desto större kommer riskerna att bli inte bara för terrorism och organiserad brottslighet utan också för verkligt allvarliga högerpopulistiska motreaktioner.
Allt detta sammantaget gör att det kanske är dags att lyfta blicken något. Det är förvisso obeskrivligt synd om apatiska flyktingbarn och om andra offer för den nuvarande situationens många orimligheter. Men det är inte i engagemang för enskilda människoöden som vi kan finna nyckeln till att undvika verkliga framtida katastrofer.
Det är de grundläggande principerna som nu måste upp på bordet, alltså frågor som rör arbetskraftinvandring, integration och förutsättningar att hindra flyktingströmmar vid källan snarare än vid destinationen. Detta är inga lätta frågor, men kanske just därför är det så viktigt att de kommer fram i ljuset.
