Sommaren 2005 var sommaren då ledar- och kulturskribenter stångade sig blodiga kring huruvida det har blivit hippt att vara höger. Diskussionen hade fel angreppsvinkel, men samtidigt är den något viktigt på spåren. Den borde börja i en annan ända och landa i en lite annorlunda slutsats.
De påstådda indikationerna är helt enkelt inte särskilt starka. För ärligt talat – inte kan man väl säga att det har blivit hippt att vara höger bara för att en vänsterdebattör som har tröttnat på vårdköerna nu deklarerar att hon ska rösta borgerligt, eller för att en halvkänd fotbollslirare kommer ut som moderat? Utan att förringa någons engagemang, antyder exemplen snarare kändistyckandets ständiga strävan efter att stämma med i den ton som opinionen för tillfället sjunger. Det har kanske blivit okej att gilla Reinfeldt, men det har för den skull inte blivit hippt.
Och om vissa kvällstidningskrönikörer numera helt ogenerat vågar skrävla om sina shoppingäventyr på NK, så är inte heller det ett tecken som stärker hipphetsteorin. Det där handlar nog tyvärr inte om kapitalismkärlek utan mer om vräkighet. Andres Lokko menar i Expressen (31/7) att massmedierna, i sin ständiga strävan efter ytlighet och glamour, har riktat fokus på landets överklass. Men detta är enligt Lokko inte något uttryck för en generell högervridning, ”om man nu inte sätter likhetstecken mellan höger och silversked i mun”. Och för en gångs skull har Lokko rätt. Högervulgärism och pophögertendenser är inget att glädjas över. Och det har inte heller särskilt mycket med högern att göra.
Däremot genomgår vi en förväxlingsbar utveckling som är både viktigare och mer glädjande. I samma artikel fastslår Lokko att det vi upplever är den ”slutgiltiga avpolitiseringen av den populärkulturella journalistiken”. Och även om han nog menade lite annorlunda, så är han även här förvånansvärt väl med i matchen. Vi ser det överallt nu – en tilltagande trötthet över den ytlighet, förutsägbarhet och konformism som allt för länge har tillåtits att fördumma den politiska diskussionen. Allt fler ryter till när vänsterslentrianismen blir lite väl korkad. Och allt från skräniga dokusåpastjärnor till inställsamma intellektuella lär nu inse att det inte längre funkar att lura opinionen med en politisk korrekthet förpackad i ett flashigt omslag.
Rabiat Goldberg
Tidigare i år kom den amerikanska journalisten Bernard Goldbergs pamflett 100 People Who Are Screwing Up America (and Al Franken Is #37). Det är en elak uppgörelse med det amerikanska etablissemang som hatar USA, republikaner, Bush – ja, som hatar det mesta i den vita kultur som de själva är en del av.
Goldberg hinner bocka av väntade namn som bland andra Courtney Love (95), Barbra Streisand (91), Michael Jackson (90), Eminem (58), Anna Nicole Smith (53), Howard Dean (20), Al Sharpton (17), John Edwards (16), Jesse Jackson (4) och Ted Kennedy (3) innan han placerar Michael Moore på förstaplatsen. Han skakar på huvudet åt den svarta demokratiska kongressledamoten Sheila Jackson Lee (98) som tycker att gulforkanerna i större utsträckning borde ges även afroamerikanska namn. Han skrattar åt Hollywoodminglaren Laurie David (82) som skäller på och driver kampanj mot SUV-ägare samtidigt som hon själv inte gillar att flyga reguljärt och därför flänger genom USA i en bensinslukande privatjet. Han blir rejält arg på skådespelaren Tim Robbins (81) som på en fredsdemonstration hade missat poängen när han undrade varför al-Qaida angrep just New York som ju ”mer än någon annan stad i hela världen uppmuntrar olika trosuppfattningar”.
Boken är lite väl rabiat. Goldberg löper helt enkelt amok. På den snobbiga kulturelit som föraktar vanliga amerikaner. På kändisar som tror att de är smarta bara för att de är kända. På skräniga TV-profiler som han tycker tjatar för mycket om sex. På gangsterrappare som han tycker tjatar för mycket om sex. På giriga skadeståndsadvokater och företagsbossar. På minoritets- och feministdemagoger som gör björntjänster för medborgarrättsrörelsens landvinningar. Men också på elitakademiker som trots sin skolning brister i både intellektuellt omdöme och hederlighet. I linje med detta återvinns på listan också flera intellektuella som Norman Mailer (78), Oliver Stone (65), Peter Singer (39), Noam Chomsky (11) och Paul Krugman (8).
Något har hänt
Även i Sverige tryter tålamodet över vänsterslentrianismen – och inte heller här slipper de intellektuella längre undan sina övertramp. I P1:s Obs (23/8) undrar författaren Torbjörn Elensky hur vänstern har kunnat lägga beslag på begreppet intellektualism, inte minst med tanke på att de vänsterintellektuella ofta har varit dåliga på att leva upp till de dygder som följer med rollen. Och i våras (23/5) kunde vi läsa expressenkrönikören Natalia Kazmierskas uppgörelse med Doktor Kosmos – frontfigurer i popvänsterns mer intellektuella kretsar: ”De är så nere med klassamhället att blåbärssoppan bara sprutar över bordet. Men de har snott det lilla ordet distans. (…) Om man gör trivselmelodier så kan man tralla på om byggjobbaren Janne som limmat så mycket golv att han blivit dum i huvudet trots att man själv sitter i en nyrenoverad retrolägenhet och inte skulle ta i Janne med tång.” Det var bara ett av flera träffsäkra angrepp på kulturetablissemanget som Kazmierska har levererat med ökande intensitet.
Det var också på Expressens kultursida (8/5 2005) som den peruanska författaren Mario Vargas Llosa – i en artikel ursprungligen publicerad i El País – levererade den skarpaste kritiken mot samma etablissemang. I en artikel som uppmärksammade 100-årsjubileet av Jean-Paul Sartres födelse undrade han hur hänförelsen fortfarande kan vara intakt för en ”blind, klumpig och lurad” tänkare. Han ger ett svar som lika mycket är en bitsk beskrivning av det etablissemang som hellre bullrar än förbättrar:
”Vi lever i en civilisation präglad av show och spektakel. Och de populäraste författarna brukar nästan aldrig vara det tack vare skönheten i sina verk eller sina originella idéer, eller åtminstone är de det inte bara på grund av dessa litterära eller intellektuella skäl. De är populära för sina gycklartalanger, för sättet att projicera och administrera sin image i offentligheten, för exhibitionismen, pajaskonsterna och fräckheten; hela det offentliga livets bullriga bufflighet vilken numera räknas som rebelliskhet (medan den i själva verket brukar dölja den värsta sortens konformism) – allt det som medierna kan utnyttja medan de förvandlar författarna, likt sångare och skådespelare, till skådespel för massorna.”
Någonting har hänt. Den politiska korrektheten som vägledande ideologiprincip ifrågasätts. Visst handlar det om hipphet. Men då så till vida att det helt enkelt håller på att bli ohippt att vara hipp i den politiska debatten. Allt fler har tröttnat på en politik med mer image än idéer.
Hittills har vänstern varit så mycket bättre än högern på att exploatera sin image. Yta har inte sällan spelat lika stor roll som idéer. Därför slår denna utveckling per definition hårdare mot vänstern. I alla fall än så länge. Men sådant kan ändras fort.
