Bob Woodward
The Secret Man
Simon & Schuster 2005
Watergate är en av de största politiska händelserna under det senaste halvseklet. Historien nystades till stora delar upp i Washington Post av de unga reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein. Strax innan Nixon avgick publicerade de en bok, All the president’s men, där de berättade detektivhistorien om hur ett inbrott i demokraternas högkvarter spårades in i självaste Vita huset.
Boken filmatiserades 1976 med Robert Redford som Woodward, Dustin Hoffman som Carl Bernstein och Hal Holbrook som den spöklike, cigarettrökande källan Deep Throat som Woodward träffade nattetid i ett nattsvart parkeringsgarage.
Det som gjorde historien så speciell var delvis de politiska konsekvenserna men också den mystiske Deep Throat, Woodwards hemliga källa som hjälpte de båda unga reportrarna att pussla ihop de disparata bitarna information som de grävde fram. Det framgår tydligt att han var en högt uppsatt och mycket insatt person med en stark vilja att vara anonym, men mer än så får man inte veta.
När Woodward ville kontakta Deep Throat (namnet fick han av Washington Post-redaktören Howard Simmons efter en porrfilm som diskuterades vilt i början av 70-talet; han citerades aldrig utan betraktades alltid som ”deep background”) flyttade han en blomkruka på sin balkong från ena sidan till den andra. När Deep Throat ville tala med Woodward ringade han in sidnumret på sidan 20 i dennes New York Times. När någon av dem tog kontakt var det en inbjudan till ett nattligt möte i ett underjordiskt garage i Rosslyn, på andra sidan Potomacfloden från Washington.
Woodward instruerades att inte lämna sitt hus genom huvudingången utan genom en bakdörr. Han tog en taxi till en plats nära något hotell i stan där det fanns taxibilar att tillgå om nätterna. Efter en stunds väntan och en promenad tog han en ny taxi till Rosslyn. De sista kvarteren fick han gå till fots. Hela tiden skulle han hålla uppsikt över eventuella förföljare. Att ta sig till mötesplatsen tog ofta två timmar.
Den omständiga agentrutinen var utan tvivel värt sitt pris. Deep Throat kunde ge honom information som få andra hade tillgång till och som Woodward aldrig kunnat få tag på utan sin mystiske vän. Informationen ledde Woodward och Bernstein i rätt riktning och bidrog till att sänka president Nixon.
Deep Throats identitet
Ända sedan All the president’s men publicerades har det spekulerats i vem Deep Throat var. Det har publicerats böcker, akademiska uppsatser och otaliga artiklar om den mystiske läckans identitet. Vita husets stabschef Alexander Haig (sedermera Reagans utrikesminister) pekades ofta ut, liksom flera andra Vita huset- och NSC-medarbetare.
Svaret är Mark Felt.
Mark Felt var biträdande chef för FBI, både under legendaren J Edgar Hoover och under dennes efterträdare L Patrick Gray och William D Ruckelhaus. I kraft av sitt ämbete hade han tillgång till hela utredningsmyndighetens efterforskningar och resurser. I utredningen som följde på Watergateinbrottet förhörde FBI hundratals personer. Många av dem skulle aldrig svara på journalisters frågor, men de kom när FBI kallade.
Felt nämndes ibland som den mest sannolike personen bakom masken, men han nekade kategoriskt och lyckades styra bort misstankarna från sig själv. När All the president's men just publicerats spekulerade Wall Street Journal i att det var Felt som var Deep Throat. Felt förklarade att han höll med om resonemanget; det verkade rimligt att det var han. ”Men jag håller inte med om slutsatsen. För jag är helt enkelt inte den typen av person.” I stället luftade han idén att Deep Throat egentligen var en ett antal olika personer. I sina memoarer skrev han senare att anklagelsen var ”löjlig och förolämpande”.
Långt senare, sommaren 1999, nekade han fortfarande. ”Nej, det var inte jag. Jag hade gjort det bättre. Jag hade varit mer effektiv. Deep Throat lyckades inte direkt få Vita huset att rasa samman, inte sant?” Nixon misstänkte emellertid själv, åtminstone för en tid, att det var Felt. Det framgår av hans berömda bandinspelningar, ”the smoking gun-tapes”.
Mycket av The secret man ägnas åt den far-och-son-liknande relation som Woodward och Felt utvecklade. De träffades första gången i Vita huset 1969, när Woodward var officer i flottan. De började tala (Woodward höll låda och försökte dra svar ur Felt när de delade väntrum), och fortsatte hålla kontakten via telefon. Under en tid var Felt en fadersfigur för Woodward, någon han ringde för att dryfta karriär- och livsval. När han så småningom landade ett jobb på Washington Post blev kontakten ännu mer värdefull för honom.
Varför blev han Deep Throat?
Frågan många hoppas att den nya boken ska besvara är varför FBI:s biträdande chef blev tidernas mest kända informationsläcka. Woodward misslyckas dessvärre med att reda ut saken. När Watergatehistorien fortfarande rullades upp tänkte han aldrig på att fråga varför Felt varför han läckte information:
"Det fanns ingen tid att fråga våra källor: Varför pratar du? Har du något själviskt motiv? Varför slår du inte larm offentligt, varför ställer du dig inte upp och berättar allt du vet? Detta var fallet med Mark Felt. Jag var tacksam för varje bit information, bekräftelse eller hjälp han gav mig medan Carl och jag försökte förstå det månghövdade monstret Watergate. Tack vare hans position praktiskt taget högst upp i utredningsbyrån hade hans ord och ledning oerhörd, ibland överväldigande, auktoritet. Vikten och tillförlitligheten av det han sade och hans tillbakahållande var viktigare än hans syfte, om han hade något."
Strax efter att All the president’s men publicerats försökte Woodward ta kontakt igen, men Felt ville inte veta av honom. Strax därefter avgick han från FBI. 1976 började tidningarna (utan Woodwards hjälp) rulla upp en historia om att Felt och två andra FBI-chefer beordrat inbrott hos släktingar och vänner till misstänkta medlemmar av terrorgruppen The Weathermen. När det började blåsa om honom och han riskerade tio års fängelse blev det ännu viktigare för honom att framstå som exceptionellt laglydig. (Han dömdes till 5 000 dollar i böter, men benådades någon månad senare av nyvalde president Reagan.)
Av olika skäl hade Woodward egentligen ingen kontakt med sin gamle vän och viktiga informationskälla under tjugo år. När Woodward väl tog mod till sig och sökte upp Felt igen hade han hunnit bli gammal och dement. Han mindes inte längre något från Watergatetiden, inget om Nixon, inget om FBI-chefen Gray och inget om de nattliga mötena i parkeringshuset i Rosslyn. Han var oförmögen att berätta något om sina skäl för att läcka information till pressen.
Woodward spekulerar hursomhelst i några tänkbara skäl. Han tror att Felt försvarade FBI genom att läcka delar av FBI-utredningen och dess förhör till allmänheten och på så sätt bygga ett opinionsstöd för att ställa presidenten och hans hantlangare till svars. Han kunde ju inte nöja sig med att ta informationen till sin chef, Nixons representant i Byrån, och han kunde inte gå till justitieministern som snart skulle tvingas avgå till följd av sin inblandning i affären. FBI:s undersökning visade att Watergatehistorien hade många tentakler, men de ignorerades av Vita huset. Felt tyckte också allt sämre om Nixons och hans hantlangares sätt att manipulera FBI av politiska skäl.
Ett annat skäl är Felts vördnad för Hoover och den strikta FBI-policyn. Felt hade själv velat bli FBI-chef, och han tyckte sig vara den naturliga kandidaten efter Hoovers död, men i stället plockade Nixon in den lättmanipulerade ex-militären och ex-Justice Department-tjänstemannen Gray.
Slutligen spekulerar Woodward i att Felt helt enkelt gillade ”the game”. Hans första uppdrag i FBI var att jaga spioner under andra världskriget och kanske var det bara naturligt att han omsatte sin yrkeskunskap i praktiken. ”Jag misstänker att jag i hans ögon var en av hans agenter”, skriver Woodward. ”Han bankade i mig nödvändigheten av hemlighetsfullhet till varje pris, det fick inte förekomma något löst prat, inget som helst prat om honom och ingen indikation av att en sådan hemlig källa alls fanns.”
Woodward om Woodward
Bob Woodward har ett kolossalt ego och boken handlar lika mycket om honom som om Mark Felt. Men det gör faktiskt inte så mycket. Precis som All the president’s men är själva journalistarbetet en del av berättelsen; där handlade det om reportrarnas detektivarbete, hur de försökte få tag på källor som kunde bekräfta historier och hur de spårade inbrottstjuvarna hela vägen in i Vita huset. I The secret man är kärnfrågan, vid sidan av berättelsen om de båda männens vänskap, hur journalister bör förhålla sig till konfidentiella källor.
Trots en väldig nyfikenhet bland allmänheten och Woodwards kollegor och en strid ström spekulationer höll han tyst om Felts identitet i 33 år. Inte förrän Felt själv gick ut med sanningen sade Woodward något om saken. De enda som han berättat Deep Throats identitet för var sin fru Elsa Walsh, Carl Bernstein samt Washington Post-redaktörerna Ben Bradlee och hans efterträdare Leonard Downie Jr.
Men var går gränsen för när en konfidentiell källa bör kunna namnges? Ett sätt är ju att vederbörande själv godkänner att namnges. När Woodward var redo att publicera All the president’s men ringde han upp Felt och frågade om han inte kunde namnge honom i boken. Det var fortfarande 1974 och Nixon hade inte avgått ännu. Felt gick i taket. Dittills hade ingen utanför den snäva redaktörskretsen på Washington Post vetat att det överhuvudtaget fanns en sådan hemlig källa. Felt hade fortfarande mycket att förlora.
Ett annat alternativ är att vänta till vederbörande dör. Under decennierna grubblade Woodward mycket kring saken – vissa tyckte inte att det var nog med att källan var död, utan menade att man borde vänta ytterligare några decennier – men själv lutade han åt att berätta hemligheten efter att Felt gått bort.
Så småningom löste det sig när Felts släktingar plötsligt vek ut hans hemlighet i Vanity Fair. När Felt bekräftat saken, i den mån en dement 86-åring kan bekräfta något, var det fritt fram för Woodward att plocka ut sin nästan färdigskrivna bok ur bankfacket och lämna till förlaget. En dryg månad efter Vanity Fair-artikeln fanns Woodwards bok i handeln.
I The secret man förklarar han på ett utomordentligt pedagogiskt sätt de viktiga inslagen i Watergate och utredningen, så det är inte nödvändigt att repetera All the president’s men för att kunna hänga med. Däremot kan man gott värma upp med filmen för dess utmärkta, suggestiva illustration av myten Deep Throat.
The secret man är en utmärkt avslutning på berättelse som började rullas upp med All the president’s men och The final days. Den lär likt dem bli obligatorisk läsning för alla som har det minsta intresse av amerikansk politisk historia.
Länkar:
