404 – utflykter i glömskans landskap är en fortsättning av historikern Lars Ilshammars och författaren Ola Larsmos bok net.wars från 1997. ”404” är ett felmeddelande på Internet: sidan kan inte visas. Just ”felmeddelandet” i form av glömskan är det tema boken arbetar kring för att skildra nätets framtid. I dag saknas ett historiskt perspektiv på IT-frågorna, menar de. När man under IT-bubblan talade om att Internet skulle göra alla andra former av informationshantering ålderdomliga, eller skapa helt nya ekonomiska, politiska och samhälleliga förutsättningar, så glömde hur sådana omvandlingar gått till tidigare. Förändringar är kumulativa, och blandas gradvis upp med det tidigare.

De påpekar dock att man inte kan tänka bort Internet ur vardagen. Så snabbt har den syntes av olika tekniker som ännu slarvigt kallas IT arbetat sig in i samhället. Ett bortfall av nätets olika användningsområden skulle vara liktydigt med en katastrof. Men besvikelsen har lett till en farlig motreaktion: det finns inte längre några resurser, ingen tid eller idéer.

Boken består av artiklar som utarbetats till längre essäer. Det är en styrka då perspektivet har blivit mer omfattande på en fråga som berör så många olika delar av samhället och kulturen. Intrycket blir dock mycket splittrat och vissa delar passar inte riktigt in.

Digital glömska i raketfart
Författarna besöker det ryska rymdföretaget Khrunichevs bas utanför Moskva. Efter Sovjets fall tillverkas nu billiga raketer. Tekniskt och vetenskapligt var man på vissa områden mycket avancerade, men regimens militarism och diktatur blockerade flödet av information. Tekniken fanns där, men människor kunde inte använda den till annat än i förväg fastlåsta militära eller politiska mål. Man missade med sin brist på öppenhet datorrevolutionen, och förbudet för privatpersoner att äga datorer behölls in i det sista. De konstaterar korrekt att Rysslands nuvarande problem beror på institutionernas förfall: staten har svårt att förändra sig till sin nya roll i demokratin, det civila samhället finns inte och företagen agerar i en gråzon.

De besöker också Sveriges glesbygd. Det finns en stor risk att små orter hamnar i ett digitalt bakvatten, när infrastrukturen inte byggs ut tillräckligt. Befolkningen slår sig samman i föreningar och kooperationer för att kunna bygga egna nät, precis som när järnvägar och vägar skulle anläggas. Trots allt tal om bredband på nittiotalet så blev det bara ADSL- en billigare blandteknik som lappar och lagar på det gamla telenätet. Här menar författarna att staten borde visa vägen igen genom att bygga bredband, som J A Gripenstedt byggde järnvägar på 1800-talet.

Ilshammar och Larsmo tar upp risken för digital glömska. Alla strukturer för insamlandet av vetande har något bräckligt över sig där texten överlever sitt medium. Fornegyptiska papyrusrullar finns bevarade, men en vanlig CD-skivas livslängd är bara 20-50 år. Till detta kommer inkompabilitetsproblemet: har man rätt och hård- och mjukvara för att kunna läsa informationen när vi byter teknik och lagringsformat så ofta? Det finns också ett problem med i vilken ordning man klassificerar information, där vi i dag saknar gemensamma standarder. Här skulle det kunna hämtas mycket kunskap från muséer, bibliotek och arkiv – men dessa värderas inte längre och läggs ned.

Regleringar och rättigheter
Författarna drar ofta paralleller mellan tryckfrihetsrevolutionen på 1700-talet och Internets genombrott där information förmedlas till en växande och okontrollerbar läsarskara via ett billigt medium. Denna nya upplysningstid hotas nu, vilket de illustrerar med ett långt reportage från World Summit on the Information Society (WSIS) som hölls i Genève 2003 i FN:s regi. Genom en samverkan mellan större stater, större företag och större NGO:er blev WSIS resultat en halvmesyr som sköt viktiga frågor framför sig.

Motståndet mot fri information kommer inte bara från diktaturer men även från mäktiga ekonomiska intressen med makt över informationsflödet. De noterar att Ericsson hjälper den kinesiska regimen att bygga ut tekniken för att kontrollera vad medborgarna gör på nätet. Regimen i Beijing beslöt sig inte för att stoppa och motarbeta modern teknik, utan att göra censur- och övervakningssystem mycket lukrativa för västerländska företag. Ilshammar och Larsmo har rätt i att global kapitalism inte i sig själv nödvändigtvis behöver ge demokrati och yttrandefrihet. Den ursprungligen oreglerade, anarkistiska miljön på nätet kan vara en tillgång ur en demokratisk synpunkt, men blir ett problem ur ett kontrollperspektiv.

Regleringar av nätet kommer dock att påverka våra grundläggande rättigheter och därmed, i förlängningen, även samhället i stort. Detta då regler som fastslås i den digitala sfären måste gälla även i resten av samhället för att inte vara slag i luften. Den insikten saknas hos beslutsfattare och olika intressen har kunnat driva igenom regleringar som aldrig accepterats om de föreslagits för ”basplanet”.

Pirat eller antipirat, det är frågan
Med ett raskt hopp ger de sig i kast med vårens stora debatt: fildelningen. Problematiken av en mycket brett tolkad upphovsrätt, där dock tekniken gör det att lätt bryta denna upphovsrätt genom den oändliga kopieringsbarheten, gör att allt hårdare tag från upphovsrättsinnehavarna inte fungerar. Rädda och arga kunder är inte bra kunder. Författarna menar att staten är för oengagerad och tillåter företag att i tomrummet upprätta organisationer som övertar polisens funktioner. Att utvecklingen har kunnat ske så tanklöst från regeringens sida beror på att Sverige är ”Microsoft country”. Företaget har kunnat knyta till sig både den offentliga och privata sektorn genom starka korporativa allianser, som har stoppat nytänkandet och kostar mycket pengar då man aldrig överväger fördelarna med öppen mjukvara. Juridikprofessorn Lawrence Lessig, en av vår tids viktigaste tänkare kring upphovsrätten, försvarar marknadsekonomin genom att påpeka att det behövs ”digitala allmänningar”, stora områden av gemensam information som man inte kan strypa tillgången till. Nätets kreativitet började och kunde slå igenom i samhället genom öppenheten där man delade med sig av information.

Personuppgiftslagen (PuL) pekas med rätta ut som den lag som minskat öppenheten i landet, genom att den förde in ett diffust säkerhetsintresse som sedan har spridit sig. Vi befinner oss nu mellan censur och panoptikon, där vi kan få båda om det vill sig illa.

Författarna kritiserar ofta politikerna för att de inte leder utvecklingen utan bara inriktar sig på gamla frågor, men de ser själva delar av IT-utvecklingen med äldre glasögon.

De ser något för negativt på problemet med informationsglömskan. När man kan söka och samla information på djupet med exempelvis Google, Wikipedia, Flickr, kartdatabaser, bloggosfären och nyhetssiter så kan man börja bygga applikationer som använder och kombinerar de massiva mängder innehåll som redan finns. Som de själva påpekar utvecklas nu generella format som XML för att överbygga inkompatibilitet.

På ena sidan ser de storbolag och deras regeringar, som vill begränsa och kommersialisera informationen. På den andra: aktivister och fattiga länder som vill att kunskap och kommunikationer skall vara tillgängliga och gratis. Då förenklar man läget för mycket. Delar av Open source- rörelsen vill stifta lagar om att offentlig upphandling bara skall ske med öppen källkod. Om en myndighet väljer att använda ett öppet eller blandat system av effektivitets- eller kostnadsskäl så är det bra, men att favorisera en typ av system över ett annat av rent politiska skäl är fel. Då tar man till sig de monopolitiska medel man anklagar Microsoft för. För att undvika konfrontation med EU-kommissionen gick Microsoft nyligen med på att sälja en version av sitt operativsystem utan Windows Media Player och licensiera tekniken bakom nätverksprotokollen. EU försöker att kompensera den obalans den utvidgade upphovsrätten skapat med en hårdare konkurrenslagstiftning, men att rätta till gamla misstag med nya regleringar skapar i sin tur nya problem som måste regleras (ett exempel på Ludwig von Mises lag). Många av Microsofts konkurrenter gynnas, och de allierar sig ofta med OS-rörelsen. Fattiga länder vill gärna lätta upp upphovsrätten på områden de inte är starka på, men försvarar den gärna när de blir innehållsproducenter. Konflikterna är inte så tydliga med den höger-vänster mall som Ilshammar och Larsmo använder.

Parallellerna haltar
Det är vanskligt att dra paralleller med tidigare stora infrastruktursatsningar. ARPA-net initierades av amerikanska försvarsdepartementet, men författarna överdriver deras initiala satsning i Internets föregångare. Det fanns inga visionära beslutsfattare och slutresultatet blev mycket annorlunda än vad någon hade kunnat föreställa sig genom en blandning av offentliga, privata och ideella insatser.

Jämförelsen med J A Gripenstedts järnvägsutbyggnad haltar. Den skedde i ett utfattigt Sverige, utan tillgång till globala finansmarknader eller dagens finansiella instrument. IT- satsningarna har idag privatfinansierats. För några år sedan talade man om statliga satsningar om hundratals miljarder på bredband, men runt hälften av alla hushåll har idag bredband trots att det offentliga satsat marginellt. Staten har ofta kommit in sent i utvecklingen och övertagit etablerade verksamheter. Telefonnnätet utvecklades av privata intressen under 1880-talet, först 1918 övertog Kungl. Telegrafverket alla andra operatörer

Ilshammar och Larsmo visar ofta mycket insiktsfullt att problem grundas i att de äldre intressenter som byggde upp systemen nu motsätter sig förändringar. Framtiden blev ointressant då den inte bara var mer av samma sak, utan innebar kvalitativa skiften. Då ingen äger framtiden som politisk fråga, har man inte debatterat de nya institutioner IT-samhället behöver. Då uppstod den ”ömsesidiga osäkerheten” med stiftelser som försöker att framstå som statliga myndigheter, företag som tar sig rättigheter och att staten agerar företag. Är då lösningen att Sverige skall bli ännu mer av ”Microsoft country”?

Det är inte bredband som saknas utan goda spelregler och dynamiska institutioner med nya idéer. Politiken kan ta initiativet, på den uppgift den är bra på: upprätthålla lagar och underhålla debatten. Det skapar den kreativa miljön för att kommersiella och ideella krafter.

Bokens förtjänst är att den från grunden försöker att åter få igång debatten om informationssamhället. Författarna är alltid tänkvärda, och vågar ta tag i de relevanta frågorna, utan att väja för att gå på djupet. De har ett engagemang för frågorna som smittar av sig och sporrar. Hoppet om en digital betongkorporativism är nog ute, och det vi kan lära av historien är att det krävs kaxiga, driftiga och visionära entreprenörer.