Rättssystemet förändras i grunden i informationssamhället. Lawrence Lessig, känd amerikansk professor i juridik, har nog uttryckt det bäst när han skrev att “code is law”. [1]
I informationssamhället förskjuts makten från politiker till dem som utformar tekniska lösningar, programkod och infrastruktur. Striden om upphovsrätten, den personliga integriteten och yttrandefriheten utspelas i den tekniska utvecklingen: kopieringsskydd ställs mot fildelningsnätverk, databaser ställs mot anonymiseringsteknik och censurfilter ställs mot allt billigare och enklare verktyg för publicering.
Den första generationens internettänkare trodde att nätets infrastruktur och design skulle omöjliggöra kontroll över det nya mediet. Under slogans som ”information wants to be free” och ”the Internet treats censorship as damage and routes around it” proklamerades den nya libertarianska drömmen om en zon som skulle bli helt fri – John Perry Barlows Cyberspace – the new home of Mind. [2]
Snart kom dock de första bakslagen: avlyssningstekniken blommade, upphovsrättsindustrins stämde allt som rörde sig och den kinesiska inskränkningen av yttrandefriheten accepterades glatt av västerländska företag, angelägna om att komma in på den snabbt växande kinesiska marknaden. Utvecklingen gav snabbt upphov till en andra generation internettänkare med betydligt mycket mer pessimistisk syn på framtiden. Lawrence Lessig är den kanske främsta av dessa pessimister, ständigt övertygad om att nätet kommer att kontrolleras genom att marknaden och politikerna enas om att bestämma hur arkitekturen får se ut. Lessig svar – politisk kontroll av nätets utveckling – luktar av social ingenjörskonst och misstro mot spontana systems inneboende utvecklingskraft och är knappast något en liberal läsare glädjs över.
Men vi måste ge Lessig rätt i att vi lever i en tid där lagstiftaren förvandlats till teknikinnovatör, bygger nya lösningar och tvingar oss att använda dem. Oftast rör det sig om angrepp mot olika grindvakter – aktörer som kontrollerar en stor del av informationsproduktionen eller informationsspridningen på nätet. Låt oss se på några verkliga exempel.
Skrivare med vattenmärkning.
Ett av de mest bisarra försöken att bygga in övervakning i tekniken blottades förra hösten när några aktivister inom den amerikanska grenen av Electronic Frontier Foundation uppmärksammade att ett flertal färglaserskrivare verkade trycka någon sorts vattenmärkning på alla utskrifter. [3]
Vad var detta egentligen? Var det någon sorts teknisk information, och vem var det som hade beordrat att detta skulle göras? Efterforskningar visade att den amerikanska säkerhetstjänsten – Secret Service – deltagit i den tekniska utvecklingen sedan tidigt 90-tal. [4] Säkerhetstjänsten lyckades under motiveringen att man önskade förhindra falskmynteri få stora delar av industrin att gå med på att konstruera en teknisk lösning som försåg alla utskrivna dokument med skrivarens serienummer och datum. (Klicka på bilden för att göra den större)
I dagarna publicerade EFF ett särskilt litet paket som gör det möjligt att avkoda åtminstone en stor tillverkares vattenmärkning. [5]
Det finns visserligen flera begränsningar i vattenmärkningen, men det är knappast en tröst. Det ska bara gälla färgutskrifter och Xerox hävdar att företaget inte lämnar ut information annat än om det rör just falska sedlar, men det minskar inte det uppseendeväckande i upptäckten.
Det verkligt anmärkningsvärda är ju att stora företag i tysthet samarbetat med regeringen för att utveckla en kontrollteknik som med enkelhet kan användas för en mångfald av syften – utan att ett ord om detta sagts till oss som köpt maskinerna. Arkitekturen har byggts om, tekniken har ändrats, för att passa makten. Och grindvakten – skrivartillverkarna – har i förbluffande många fall gått med på det!
Antag att en av dessa skrivare använts för att trycka pamfletter för en kinesisk dissidentgrupp, och att den kinesiska underrättelsetjänsten lyckats avkoda märkningen. Då skulle Kinas regim med enkelhet kunna ta reda på vem som tryckt pamfletten och sedan kunna spåra hela dissidentnätverk.
Om myndigheter och företag åtminstone gått ut med informationen skulle det ha gjort det möjligt för konsumenter att fatta informerade beslut, välja om man vill stödja teknisk övervakning i printrar och dessutom skulle det säkerligen ha avskräckt de som trott att de kunde använda tekniken för att trycka falska sedlar. Nu har allt detta skett bakom ryggen på oss.
Internetoperatörerna
Internetoperatörerna är det mest uppenbara exemplet på en grindvakt som lätt kan byggas om för att möjliggöra kontroll av oss. Här har det redan skett – åtminstone i så måtto att många amerikanska Internetleverantörer utan att klaga installerat teknik som möjliggör avancerad övervakning. DCS 1000 eller Carnivore [6], installerades på bred front efter terroristdåden den 11:e september. [7]
I såväl Sverige, som Finland och Danmark laboreras nu med mer eller mindre frivilliga filter hos Internetleverantörerna för att stoppa barnpornografi. [8]
Upphovsrättsindustrin arbetar nu i kölvattnet av dessa två beslut för att tvinga Internetleverantörerna att filtrera och undersöka trafik också som kan antas röra upphovsrättsligt skyddat material. [9]
Fildelningsnätverken har redan i några fall beordrats att bygga om sina system så att de möjliggör filtrering. I en dom i Austrialien tvingades Kazaa att bygga om sin programvara och uppmuntra uppdatering av programmet för att se till att den nya, filterförsedda versionen spreds snabbt. [10] Domens förslag till ombyggnad var minst sagt omfattande:
(a) the software program received by all new users of the Kazaa file-sharing system contains non-optional key-word filter technology that excludes from the displayed blue file search results all works identified (by titles, composers’ or performers’ names or otherwise) in such lists of their copyright works as may be provided, and periodically updated, by any of the applicants; and
(b) all future versions of the Kazaa file-sharing system contain the said non-optional key-word filter technology; and
(c) maximum pressure is placed on existing users, by the use of dialogue boxes on the Kazaa website, to upgrade their existing Kazaa software program to a new version of the program containing the said non-optional key-word filter technology.
Tydligare exempel på att ”code is law” och att makten över teknikens utformning är avgörande i informationssamhället går inte att få. Här sitter domstolen och bygger om en mjukvara efter eget skön, eftersom det bedöms vara det enda sättet att förhindra piratkopieringen. Sedan ålägger man mjukvarutillverkaren att se till att folk uppdaterar!
Sökmotorer är en annan grindvakt som ägnas mycket uppmärksamhet, särskilt från den kinesiska regimens sida. Både Yahoo och Google [11] har lagt sig platta för den kinesiska regeringens krav på filtrering och innehåll. Yahoo gav till och med Kina information om en journalist som publicerat ”förbjudet material”. Mannen dömdes till tio års fängelse. Sökmotorerna utgör en naturlig angreppspunkt, eftersom de är de verktyg som de flesta internetanvändare litar på när det gäller att hitta material.
Efter diktaturer som Kina står bland annat upphovsrättsinnehavarna på tur, med krav på att viss information skall filtreras bort enligt amerikansk upphovsrättslag. Redan idag finns filtreras vissa sökresultat bort (klicka på bilden för att göra den större):
Och nu sällar sig alltså också printertillverkarna till de grindvakter som tvingas bygga om sin teknik för att böja sig för olika särintressen.
Är detta slutet på det fria nätet? Har den andra generationens internettänkare rätt? Måste vi svälja det bittra piller som Lessig erbjuder: statliga ingrepp för att säkra att ens ett modikum av frihet på Internet? Behöver Internet – en gång utpekat som frihetens nya hem – statens hjälp för att förbli fritt?
Svaret är ett rungande nej.
Utvecklingen går snarare mot en situation där tekniken decentraliseras, och grindvakterna förlorar i betydelse. Större bandbredd och starkare kryptering leder till en situation där (mar)drömmen om ett genomkontrollerat nät snabbt kommer att visa sig ohållbar.
Inte minst det faktum att vi kan välja mellan olika tekniker, Internetleverantörer, sökmotorer, fildelningsnätverk och printertillverkare gör det svårt för de som försöker kontrollera grindvakterna. Det är inte alls omöjligt att frihetlig teknisk design kommer att bli en konkurrensfördel i den nära framtiden.
Internetleverantörer som erbjuder anonym access, sökmotorer som vägrar filtrera, fildelningsnätverk som medvetet byggs så att ingen kontroll över innehållet är möjlig – och printrar som vägrar att bygga in vattenmärkning kan mycket väl sälja bättre än de som böjer sig under kontrollkrafternas krav.
David G Post, amerikansk jurist och framstående libertarian, skriver att vi alla väljer vilka arkitekturer - vilken teknik - vi använder. Post exemplifierar med hur vi kan välja olika delar av språket: [12]
Each of us, therefore, has choices to make, choices about how our own personal architectures of social reality will be constituted. Notwithstanding powerful “network externalities” in any linguistic system, in which we each gain communicative power when we adopt more “interoperable” rules, the world persists in presenting us with an imposing array of diverse and distinctive linguistic variants. Linguistic communities, subcommunities, subsubcommunities, and so on, each with its own shared architecture, form and dissolve around us all the time. We can (and should) argue about the ways in which particular linguistic architectures constrain our social worlds; we can (and should) subject the meanings of these code/architectures to discussion, debate, and deliberation; we can (and should) think carefully about the choices each of us has to make about which communities we want to join and which we want to avoid.
Den mörka framtid som andra generationens pessimister tecknar är alltså inte nödvändig om vi tillåter konkurrens mellan olika arkitekturer.
Den tekniska utvecklingen i stort är också glädjande. För det första blir anonymiseringen allt enklare. Här om dagen installerade jag Tor på min dator – ett enkelt system för att surfa anonymt. [13] Systemet gick att installera på några sekunder. Visst, skyddet är inte helt säkert – men utvecklingen går snabbt.
Anonymiseringsteknik utvecklas nu också i fildelningstekniken och snart nog kommer det att bli omöjligt att kontrollera vem som skickar vad över olika infrastrukturer. WASTE-nätverk och Freenet hånas i dag av upphovsrättsindustrin, som tycks ha glömt att de hånade Gnutella och Kazaa på samma vis. [14]
För det andra ökar bandbredden och informationsmängden ständigt. I det stadigt växande bruset kommer det att bli mycket svårt att ens filtrera ut en bråkdel och granska vad det är som sprids. Med gigabithastigheter och en fördubbling av informationsmängden i världen var tredje år kommer filtren att sköljas ut i det hav av brus som blir resultatet.
För det tredje utvecklas tekniken ständigt mot mer och mer decentraliserade modeller. Utvecklingen från Napster till Gnutella är ett enkelt exempel. I stället för att använda en central punkt använder Gnutella ett decentraliserat nätverk. Men detta är inte det enda exemplet på decentraliserande tekniker. Forskningsprojekt kring vad som kalls The Grid [15] och särskilt projekt som OceanStore [16] och Publius [17], som publicerar dokument genom att dela upp dem i många små bitar och lagra dem på en mängd olika servrar, så att om någon server släcks ned så finns dokumentet i redundanta lager på hela nätverket globalt, visar på möjligheten att det inte kommer att finnas särskilt många grindvakter i framtiden. Snart är det dags att damma av SUNs gamla slogan ”The Network is the Computer”.
För det fjärde innebär den växande elektrosmogen – de många trådlösa nät som växer fram och som smular sönder kontrollen som ISP:er har över vem som surfar var – att även Internetleverantörerna kommer att minska i betydelse. Deras kontroll kommer att bli allt mindre, för att till slut kanske helt försvinna – inte minst för att de mängder information de skulle behöva lagra för att ha någon sorts möjlighet att ens i efterhand kontrollera nätet kommer att explodera.
En tredje generationens internettänkare kan därför med fog hävda att det är dags att återuppliva den libertarianska drömmen om nätet som socialt omvälvande kraft och lämna den tryckande pessimismen bakom oss. Utvecklingen har inte gått i stå. Kontrollen över grindvakterna kommer att bli ointressant och omöjlig – både tekniskt och marknadsmässigt.
Åtminstone om vi utövar vårt fria val på marknaden och letar efter tjänster och produkter – grindvakter – som har integritet nog att stå emot påtryckningar från olika särintressen som vill kontrollera vad vi läser, lyssnar på och hur vi beter oss i cyberrymden.
Och det är upp till oss.
Noter
[1] Se Lessig, L: Code and Other Laws of Cyberspace
[2] Se här
[3] Se De Vries, Wilbert. "Dutch Track Counterfeits Via Printer Serial Numbers." PC World. 26 Okt. 2004, här
[4] Se här
[5] Se här, och ett litet program finns här
[6] FBI bytte namn på Carnivore till DCS1000 efter det att programmet utsatts för massiv kritik – namnet liksom inbjöd till det. Tillfrågad om vad DCS 1000 stod för svarade den ansvarige FBI-mannen ”ingenting!”… men vanligen utläses det Digital Collection System.
[7] Se exempelvis här
[8] Se här
[9] (Här) ENLIGT DENNA ARTIKEL ska en rättighetshavare kunna begära att en internetleverantör, exempelvis Telia eller Bredbandsbolaget, vidtar åtgärder när deras tjänster utnyttjas för upphovsrättsintrång. Att detta sker är naturligtvis de svenska internetleverantörerna mycket väl medvetna om. En ledande svensk internetleverantör uppskattar att åtminstone 80 procent av bredbandskapaciteten används till spridning av film, datorspel och musik.
Det är därför mycket anmärkningsvärt att Sverige avstår från att införa de regler som skulle lägga ett tydligt ansvar på de internetleverantörer som accepterar att deras tjänster utnyttjas för brott. Det är rimligt att internetleverantörerna som tjänar på internettrafiken tar sitt ansvar för hur den hanteras. Att fördela en del av ansvaret på leverantörerna är samhällsekonomiskt riktigt och mest effektivt, då de enklast och billigast kan åstadkomma en förändring. Det finns redan i dag beprövad och billig teknik som enkelt gör det möjligt för internetleverantörerna att stoppa den illegala fildelningen. Utan en klar lagstiftning och ansvarsfördelning har dock många internetleverantörer valt att avstå från att agera.”
[10] Se här
[11] Läs här om hur Yahoo hjälpt den kinesiska regimen att åtala en journalist och här om hur Google Maps – Googles våldsamt populära kartprogram listade Taiwan som kinesisk provins. Den 18-19:e oktober ändrade Google listningen. Google vågade dock inte gå hela vägen och faktiskt erkänna Taiwan som en egen stat. Se den kinesiska reaktionen här Grindvakterna är under hård press. Google har också filtrerat bort innehåll: här och här Beijing's control of the Internet is bolstered by its success at enlisting the aid of foreign companies such as Microsoft, Google and Yahoo!, all of which run online operations on the mainland. The fast- growing China market is key to their global strategies, and they are loath to antagonize their host nation. Yahoo!'s China operation was widely criticized last month for turning over information to the police that helped send journalist Shi Tao to prison for 10 years (Shi had posted a list of topics that Chinese newspapers were forbidden to cover, including the anniversary of the 1989 Tiananmen massacre). Yahoo! officials said they had no choice but to abide by the "laws, regulations and customs" of countries where it does business. It isn't alone in its sensitivity to local customs: Microsoft's MSN portal blocks the Chinese words for "democracy" and "freedom" from the blogs it hosts, while Google omits banned websites from its search results.”
[12] Pdf här
[13] Se här
[14] Se här och här - båda systemen ligger i sin linda men ger intressanta ledtrådar om utvecklingen.
[15] Se här
[16] Se här
[17] Se här
